Replik på Per Ahlins artikel From Libya to Syria – Did the Nato forces in Libya really exceed the mandate given in SC Resolution 1973 (2011)?

Mats Björkenfeldt

På denna sajt har framställts skarp kritik mot bland annat vissa Natostaters bombningar av Libyen 2011, se länkarna till artiklarna längst ned.

En svensk folkrättsdocent har nu tagit som sin uppgift att i Juridisk Tidskrift söka rättfärdiga dessa bombningar . Då denne är ute i grumligt vatten, vilket en jurist på Försvarshögskolan spontant påpekat för mig, har jag i nämnda tidskrift, nummer 4 detta år, fått infört en replik på docentens artikel. Min replik återges här.

Per Ahlins artikel handlar inledningsvis om tolkning av traktater, närmare bestämt artiklarna 31–33 i Wienkonventionen om traktaträtten. I punkt 1 i artikel 31 anges: ”En traktat skall tolkas ärligt i överensstämmelse med den gängse meningen av traktatens uttryck sedda i sitt sammanhang och mot bakgrunden av traktatens ändamål och syfte.” Av punkt 3 b framgår att man även ska beakta:
”efterföljande praxis vid traktatens tillämpning, som ådagalägger enighet mellan parterna om traktatens tolkning” (min kurs.)
Per Ahlin noterar dock att en resolution från FN:s säkerhetsråd inte är en traktat, så ”[t]his calls for another method of interpretation”. Han förordar en teleologisk metod som leder fram till slutsatsen, att Natos agerande i Libyen var lagligt. Per Ahlins rättfärdigande av åtta av Natos 29 medlemsstaters agerande i Libyen är dock inte rättsligt korrekt. Läs hela  svaret till Ahlin om bombningarna av Libyen

Natos bombkrig mot Libyen har tidigare kommenterats på den här sajten:

Norges utredning av deltagandet  i kriget mot Libyen

Storbritanniens utredning om deltagandet i kriget mot Libyen

Veckans citat

Da andre ville helprofesjonalisere Forsvaret, ga Kjell sitt ærlige svar: Verneplikten må aldri gå tapt. Igjen var analysen preget av hans klokkertro på at Forsvaret må beholde sin legitimitet i befolkningen. Han hadde sett mange profesjonelle soldater i sitt virke internasjonalt, og var på ingen måte imponert av alt han så. Dermed satte han i gang et omfattende arbeid for å øke oppmerksomheten på verneplikt, høyne vernepliktens status og bedre arbeidsforholdene for soldatene. Det er ingen tilfeldighet at han kalles Soldatenes general. Han trodde på det, han handlet – ikke smart og taktisk, men åpent og ærlig – og han lykkes. Verneplikten står som en påle.

Från: ”Hva kan vi lære av Kjell Grandhagen?”  Forsvarets Forum 6 maj 2019

 

Varning för drivvedsteorier

Anders Björnsson

Statens främsta och förnämsta uppgift är att trygga landets fred, medborgarnas försörjning, territoriets okränkbarhet. Alla andra uppgifter, hur behjärtansvärda de än må vara, är sekundära i förhållande till denna primära. Varför? Därför att om den senare inte lyckas, blir det så mycket svårare eller rentav omöjligt att utföra allt det andra som människor har rätt att förvänta sig av sina institutioner (till vilka också måste räknas företagsamheten) och sina myndigheter.

Allt säkerhetspolitiskt tänkande och all försvarsplanering måste ses i ljuset av denna prioritetsordning. Ett Sverige i krig eller under ockupation är det ultimata misslyckandet. Kriget är ingen konfliktlösare, det skapar och förstärker konflikter. Önskan om fred håller samman ett folk. Därför är försvarsviljan en faktor som aldrig får lämnas ur sikte vid politiskt beslutsfattande. Ty fosterlandsförsvaret är inte blott en post i statsbudgeten, en penningrullning, det är inte ett ämne för experter – det är de mångas angelägenhet.

Läs mer

Wickboms varningar väger tungt, nsd.se

Olov Abrahamsson, politisk chefredaktör, Norrländska Socialdemokraten

Vi publicerar här en text av Olov Abrahamsson i NSD 2008.

Artikeln tar upp de idéer om försvaret som överste Jan Wickbom fört fram under en följd av år. Det handlar om att återupprätta ett folkförsvar och den allmänna värnplikten. Jan Wickbom medverkade i antologin Försvaret främst som finns för nedladdning på den här sajten.

 

Jan Wickbom, Boden, är en norrbottnisk militärlegend. Under elva år
(1974-1985) var han chef för Norrbottens regemente. Överste Wickboms stämma var respekterad inte bara bland beväringarna på kaserngården utan i hela samhällslivet.
I dag känner sig Wickbom, med sina egna ord, ”utfrusen”. Dagens försvarspolitiker är inte intresserade av råd från pensionerade överstar.
Det är trist att höra. Jan Wickbom har enorma kunskaper och erfarenheter av svensk försvars- och säkerhetspolitik under flera decennier. Han är väl värd att lyssna på.

Läs mer

Veckans citat

I William Burns nyligen publicerade memoarer, som sammanfattar hans långa karriären inom det amerikanska utrikesdepartementet, definierar Burns diplomati som ”det huvudsakliga instrumentet vi har för att hantera utländska relationer, minska risker och utnyttja möjligheter att öka vår säkerhet och vårt välstånd”.

Handelskrig och ekonomiska sanktioner

Mats Björkenfeldt

På denna sajt har över åren diskuterats hur stormakter använder ekonomiska sanktioner som repressalieverktyg. Syftet är ofta att försöka få till en förändring av en regim i en annan stat.

Foreign Affaires (29/4) (Snapshot) påstår David S. Cohen, före detta chef i CIA, med flera, i artikeln ”Sanctions Can’t Spark Regime Change. The Trouble With Trump’s Approach to Venezuela and Iran” att sanktioner kan vara verkningsfulla om den angripna staten har möjlighet att ändra ett beteende, men det gäller inte om syftet är ”regime change”.

Läs mer

USA-trupper inte välkomna

Lars-Gunnar Liljestrand

Ledaren för det största partiet i Irak, Moqtada al-Sadr, krävde den 27 april att USA upphör att försöka dra in Irak i konflikten mellan Iran och USA. Al-Sadr lade fram förslag i tio punkter för att stoppa USA:s interventioner i Iraks angelägenheter. Ett av förslagen var att stänga USA:s ambassad i Bagdad.

Bakgrunden är den upptrappade konflikten mellan USA och Iran. USA har dragit sig ur uppgörelsen om Irans kärnvapenprogram och infört drakoniska sanktioner mot landet. USA har även uttalat hot om militär intervention i Iran.

I början av februari i år meddelade president Donald Trump planer på att fortsatt stationera trupper i Irak för att kunna kontrollera Iran. I amerikansk press skulle detta ha föregåtts av veckor av hemliga förhandlingar med Irak.

Läs mer

Den olyckliga nyuppdelningen av Europa

Anders Björnsson

Ett resultat av andra världskrigets utgång var Tysklands – förloramaktens – delning i två stater. Förbundsrepubliken och DDR stod båda under ockupation, fram till nästa krigsslut, det kalla krigets. Återförening var från början en dröm hos tysk vänster och socialdemokrati, men den förbleknade efterhand som systemkonflikten i Europa tycktes bli permanentad. Avkolonisering och befrielserörelser föreföll under det röda sextiotalet som mera angelägna projekt för en radikaliserad ungdomsgeneration än nationens och Europas framtid. Ändå fanns det, som historikern Peter Brandt har påmint om, hos en studentledare som Rudi Dutschke, född i Östtyskland men utvandrad därifrån, inte bara ett demokratiskt och internationellt utan också ett patriotiskt patos. Dutschke var en rebell och en återförenare. (Brandt, ”Freiheit und Einheit”.  Beiträge zu Fortschritt und Reaktion in Deutschland während des 20. Jahrhunderts – Das Nationale och das Universale. Edition Bodoni: utan ort 2017, s. 282)

Det nya, delade Tyskland förlorade ju också territorier i samband med nederlaget, däribland Ostpreussen och Schlesien (den tyska industrins vagga, med Breslau, rikets tredje folkrikaste stad), och många tyskar, exempelvis sudeterna, fördrevs från sina sekelgamla bosättningar under hugg och slag: de hade faktiskt funnits där långt innan den tyska nationen var på plats. Det fanns ingen historisk rättvisa i detta, däremot hämnd. Man straffade och omskolade från segermakternas sida. Sovjetunionen nedmonterade och stal tyska industrianläggningar, USA översköljde ett Tyskland (och Europa) i ruiner med varor från sin egen överskottsproduktion. Inflytelsesfärerna var fastlagda i Jalta, strax rustade man sig ånyo till tänderna. Det var den så kallade terrorbalansen. Återförenarna – tyska, europeiska – ville komma ut ur detta trauma. De vägrade att acceptera lydstatsstatus. Realisterna kallade dem romantiker.

Läs mer

Koalitionen av ovilliga

Lars-Gunnar Liljestrand

Sedan några månader tillbaka pågår fredssamtal mellan USA och talibanrörelsen. Rapporterna är omväxlande positiva och negativa från mötena. Den 12 mars avslutades en 16 dagar lång förhandlingsrunda, dock utan resultat i form av någon formell överenskommelse.

Parterna verkar emellertid inställda på att fortsätta.

Om utgången ännu är oklar, är det desto säkrare att förr eller senare kommer det att bli fred. Afghanerna kommer att finnas kvar. De har bara sitt land, medan USA ligger på andra sidan jordklotet.

Det är USA:s krig, men ett antal länder (däribland Sverige) deltar fortfarande med militär personal i Afghanistan i koalition med USA och Nato. Men medlemmarna i koalitionen kommer att hälsa en fredsuppgörelse med lättnad.

Läs mer

Domare i laglösa länder

Mats Björkenfeldt

Christer Karphammar, rådman i Vänersborgs tingsrätt, hamnar vid en lunch i ett Rotarymöte i Borås 1996 bredvid överste Mats Ekeroth, som var i färd med att sätta upp en bataljon, BA07, för tjänstgöring i Bosnien Hercegovina.

Karphammar anlitades som bataljonens juridiska rådgivare med majors grad (han hade blivit furir 1967: ”en riktig stridis”). Uppdraget innebar bland annat att besluta om interna disciplinärenden. I Bosnien Hercegovina fanns 60 000 soldater i den internationella IFOR-styrkan under Natos ledning. Där ingick den svenska bataljonen tillsammans med andra nordiska länder och Polen (NORPOL-brigaden), ryssar och turkar i en division om cirka 20 000 soldater, ledd av USA, vilken opererade under ett FN-mandat från den 20 december 1995 till den 20 december 1996 under kodnamn Operation Joint Endeavour, för att implementera de militära delarna av The General Framework Agreement for Peace (GFAP) i Bosnien och Hercegovina.

Läs mer

Ingen språngbräda

Anders Björnsson

Atlantpakten kunde under kalla kriget med ett visst fog betecknas som en försvarsallians. Man såg ett hot från en starkt beväpnad fiende. Hotet skulle avvärjas med truppstationeringar i Europa och förekomsten av massförstörelsevapen, med uttalad förstaslagsoption, men några operationer utanför den amerikanska, i Jalta fastlagda inflytelsesfären företogs ej inom ramen för denna organisation.

Efter kalla kriget blev allt annorlunda. Då tycktes hotet från Ryssland eliminerat, och Nato uppträdde flerstädes som angripande part, utanför det egna länderområdet. Nu blev det också tydligt att forna frontstater respektive fiendestater, vilka efter hand upptogs i medlemskretsen, kom att uppfattas av de västliga strategerna som potentiella språngbrädor för gränsöverskridande insatser, i praktiken aggression.

Det är precis detta som flera nationellt sinnade opinionsbildare i USA under längre tid har reagerat mot, det vill säga frestelsen att ingripa där inga kortsiktiga eller långsiktiga amerikanska säkerhetsintressen står på spel. Uttryckt på annat sätt: risken att man överanstränger sig i onödan och får på sig en förödelse som man inte har kunnat skydda sig mot. Det är ofta konservativa krafter i Förenta staterna som intar denna position. Vi har redovisat flera analyser och debattinlägg från den kanten här på sajten.

Läs mer

Vad betyder nationellt oberoende i vår tid?

Anders Björnsson

Under påskhelgen lägger vi ut några repriser av artiklar som tidigare publicerats på den här sajten. Nedan återger vi artikel av Anders Björnsson  från 2017.

Det har blivit en ”allmän sanning” – något som inte behöver bevisas – att nedrustningen av det svenska försvaret kom som en oreflekterad konsekvens av sovjetimperiets fall. Den enda tänkbara fiendemakten var då satt ur spel, för tid och evighet. Historien hade kommit till sitt slut. Allt mindre av offentliga medel dirigerades till den svenska försvarsmakten, och den redan påbörjade bantningen av det svenska värnpliktsförsvaret påskyndades i riktning mot avveckling. Processen tog ett tjugotal år.

Ungefär samtidigt ställdes landets stridande styrkor om från invasionsförsvar till insatsförsvar – från defensiv till offensiv. Sveriges deltagande i Afghanistankriget 2001 blev ett trendbrott. Insatserna i Libyenkriget markerade omsvängningen. I bägge fallen ingick svensk trupp i Nato-ledda operationer. Sverige har även militära enheter i inbördeskrigets Irak, utan stöd i något FN-mandat. I samtliga tre fall rör det sig i varierande grad om brott mot folkrätten.

Läs mer