Texter

Sajten alliansfriheten.se fyller fem år den 19 februari.

Då vi inledde vårt arbete var debatten het om ett svenskt Nato-medlemskap, och vi fann det angeläget att bidra till diskussionen utifrån den hävdvunna alliansfriheten som plattform. Det är huvuduppgiften även idag. I grunden handlar detta om att genomtänkt och långsiktigt säkra Sveriges fred, territoriella integritet och självbestämmande. De som verkar för att överge alliansfriheten, denna vår långa, framgångsrika övergripande strategi, tar på sig ett oerhört ansvar. De inser inte att detta är ingenting som man lättvindigt experimenterar med. Det räcker med att man utan tillstymmelse till eftertanke avskaffade den allmänna värnplikten.

Fortfarande saknar Sverige en genomtänkt säkerhetspolitik.

Läs mer

För Sveriges nationella säkerhet är goda relationer med Ryska federationen långt viktigare än goda relationer med Förenta staterna. Detta är närmast en självklarhet. Ryssland är ett av våra grannländer, medan USA ligger far away. Sverige som småstat behöver fungerande grannskapskontakter över hela linjen, men givetvis också förbindelser med länder som Kina, Indien, Japan, Sydafrika, stater i Mellanöstern och hela den västliga hemisfären, alldeles oavsett styresskick och inbördes konflikter där. Sverige har inga fiender och ska inte ha. Ingen stat har gjort oss illa på mycket länge. Detta är ett förtroendekapitel som vi inte ska förslösa.

Läs mer

Vi återpublicerar här en genomgång av försvarssamarbetet mellan Sverige och Finland. Först publicerat 9 februari 2020.

***

Sverige och Finland har ett nära försvarssamarbete. Det är bra. Förutsättningarna är utmärkta. Sverige och Finland är militärt alliansfria. De två staterna har i grunden gemensamma säkerhetspolitiska intressen att bevaka. Det ligger i deras intresse att verka för fred, stabilitet och minskade spänningar framförallt i närområdet.

I det ingår att inte låta det egna territoriet riskera bli ett mer eller mindre värnlöst tomrum för stormakters spel, krav och tryck. I det ingår att hålla rimlig distans till de ständigt framträngande motsättningarna mellan stormakterna, vilka nu börjar göra sig gällande allt tydligare även i Arktis, och som på många plan ständigt pressar mindre stater som Sverige och Finland.

Sverige har mycket att lära av det robusta, folkförankrade försvarstänkandet i Finland, där allmän värnplikt är en bestående grundbult för ett territorialförsvar, som ska försvara landet i dess helhet. Finland har bevarat och utvecklat en alltjämt imponerande armé värd namnet. Vi har avvecklat värnplikten och den starka armé vi en gång hade. Hittills har vi inte förmått ta många steg för att återställa vår tidigare försvarsförmåga. Vad Finland har lära av Sverige i försvarssammanhang är jag inte riktigt klar över, men det bedömer finnarna bäst själva, och de ser ju uppenbarligen fördelar i samarbetet.

Läs mer

Svenska försvarsmakten meddelade den 5 februari att man påbörjat planering för ett eventuellt svenskt bidrag till den franskledda insatsen Task Force Takuba i Sahel. Den skriver att exakt hur det svenska bidraget kommer att se ut är ännu för tidigt att säga, men ”det kommer sannolikt innehålla personal och helikoptrar ur specialförbandssystemet”.

Initiativet kommer från Frankrike. Dagens Nyheter kunde den 24 januari informera om att styrkan, Takuba, är ett franskt initiativ för att motverka den alltmer utbredda terrorismen i Mali och grannländerna. Ett dussin europeiska länder, däribland Sverige, fick i november 2019 en inbjudan att delta i förbandet.

Takuba är en franskledd insats där man arbetar med kontraterrorism, för att genom närvaro skydda och stabilisera, men inte minst med mer uppsökande verksamhet i hela Sahelregionen, ett stort geografiskt område som sträcker sig över Mauretanien, Mali, Burkina Faso, Niger och Tchad.

Läs mer

Med författarens och förlagets tillstånd publicerar vi här två avsnitt ur Einar Ødegards bok Verneplikt. 

Boken har tidigare presenterats på den här  sajten av Mats Björkenfeldt.

I kapitel 4 som finns här för nedladdning ( Odegård. Varneplikt. Kapitel 4 )redogör författaren för Norges försvarspolitik från sekelskiftet 1900 fram till  1990-talet med avskaffandet av värnplikten som slutet på en rad neddragningar av det norska försvaret efter murens fall.

I efterordet som finns för nedladdning här (Odegård. Efterord )beskriver  Ødegard det norska försvaret av idag och hur det egna nationella försvaret av Nord-Norge tunnats ut och ersätts av USA och Nato som en del i en ny kapprustning i norr med Ryssland.

Den 19 september 2019 antog Europaparlamentet med stor majoritet resolutionen Vikten av europeisk hågkomst för Europas framtid. Syftet med den sades vara att Europas folk skall kunna lära av historiens katastrofer för att undvika dem i framtiden. Men minne är en knepig sak. Människan vill gärna rationalisera och lägga historien till rätta, ofta av ideologiska skäl.

Läs mer

Sedan 2014 deltar Sverige med militär styrka i den FN-ledda insatsen MINUSMA i Mali. FN-mandatet omfattar en styrka på totalt drygt 12 000 man, och Sverige medverkar med cirka 220 soldater i form av ett lätt skyttekompani.

Läs mer

När man forskar i historien, likaväl som när man försöker orientera sig i politiken, utgår man från att anhängare och motståndare tänker och handlar rationellt utifrån sina egna intressen. Om de verkar agera ”obegripligt” beror det inte på att de är ”galna” utan på att deras prioriteringar, världsbild eller långsiktiga mål är annorlunda – eller att de överskattar sin egen styrka eller underskattar motståndarnas. Donald Trump lär dock ha hävdat att han gärna använder sig av irrationalitet som vapen för att överraska och förvirra motståndaren. Det är möjligt att den taktiken är effektiv i affärskretsar, men kanske inte i internationell diplomati. Det finns dock, också i vår historia, åtminstone ett exempel på fullständigt irrationellt handlande.

Läs mer

Ryssland halverades 1991, vilket ledde till många personliga umbäranden och en svår debatt om Rysslands identitet.

Förhoppningarna om integration med Väst ledde till bitterhet på rysk sida.

Diskussionen om det nygamla Rysslands identitet rörde sig från gemenskap med Västeuropa; till att Ryssland skulle följa en amerikansk utvecklingsmodell; eller efterlikna Kina; eller utgöra det nya Euroasien; för att sluta i att Ryssland skulle återgå till sina historiska rötter, närmast Peter den Stores och Katarina II:s Ryssland. ­

Idag lever fortfarande det sovjetiska arvet och supermaktssyndromet kvar.

Läs mer

Den 29 augusti 1944 står ryssarna i Bukarest. Rumänien är befriat. ”Tunga sovjetiska stridsvagnar defilerar förbi nere på gatan framför huset dit vi har tagit vår tillflykt. Storslagen syn. Dessa dammiga, slutkörda, rätt illa klädda män erövrar världen.” Så skriver två dagar senare den judisk-rumänske författaren Mihail Sebastian i sin dagbok. ”Folk längs gatan är fortfarande omtumlade. Väldiga utbrott av entusiasm men också en viss reservation. Många förbipasserande tittar snett på ’judepacket som applåderar’.”

Den rumänska statsledningen, auktoritärt styrd, slöt upp på Nazitysklands sida under andra världskriget, till dess den undanröjdes genom en statskupp och kapitulationen blev oundviklig med den tyska reträtten. Judeutrotningen i landet hade under denna tid varit svårartad till sin omfattning, bestialisk till sina uttryck. Sebastian har inga illusioner om befriarnas syfte – lägger de inte redan beslag på andras egendom? Klockor tycks vara deras favoritleksaker, nämner han galghumoristiskt. Men ändå, en vecka senare: ”De här ryska soldaterna som drar omkring på Bukarests gator med sina barnaleenden och sin hjärtliga lantlighet är riktiga änglar. Varifrån får de styrkan att låta bli att bränna ner allt, döda, plundra, lägga denna stad i aska där mödrarna hustrurna, systrarna och älskarinnorna bor till dem som mördat, bränt ner och utplånat deras eget land?”

Läs mer