Texter

“Diplomatin är den främsta försvarslinjen.”(Olof Palme)

Jag gjorde min värnplikt 1965–66. En eftermiddag när vi alla låg och flåsade i skuggan efter en välgörande terränglöpning råkade jag höra fragment av ett samtal mellan vår fanjunkare och hans kollega från ett annat förband. Kollegan sade: ”Svenska folket begriper ju ingenting av försvarspolitik!” Och min fanjunkare svarade på sin breda göteborgska: ”Men döh, svenska folket, det är ju du och jag!”

Som sekreterare hos Torsten Nilsson lärde jag mig sedan mer om värnpliktsförsvarets samhälleliga betydelse. Värnplikten är bra, inte bara för att lära ungdomar att umgås över klass-och landskapsgränser utan också för att lära officerarna vad försvaret går ut på. Nu har jag läst en bok som väcker minnen och insikter. Det är en antologi som heter Försvaret främst. Låt mig först försöka teckna bakgrunden innan jag kommenterar den närmare.

Läs mer

Sommaren 2014 beslöt den dåvarande regeringen att förhandla med Nato om ett s k värdlandsavtal. Under stor tystnad arbetades avtalstexten fram och godkändes av regeringen under sensommaren. På Nato:s toppmöte i Wales den 4 september 2014 kunde så Sveriges ÖB underteckna avtalet. Frågan kom knappast upp under valrörelsen.

Under vintern 2015-16 har den nuvarande regeringen arbetat med en proposition kring avtalstexten som skall presenteras för riksdagen i senare i vår. För att avtalet skall börja gälla måste riksdagen godkänna (ratificera) det.

Läs mer

Är Ryssland Sveriges (och Finlands) ”motståndare”? Det sägs titt som tätt i vulgärpropagandan.[1] Men Ryssland är en stormakt, om också en som länge varit på dekis, och Sverige är en småstat (liksom Finland). Vi spelar i olika divisioner. Då kan man inte vara motståndare.

Egentligen avses nog: ”fiende”. Fi är ett naturligt inslag i varje stats krigsplanläggning. Fi kan definitionsmässigt komma från olika håll. Men som general Carl Björeman flera gånger har påpekat (bland annat i ett bidrag till antologin Försvaret främst, 2015), undergrävde den svenska militärledningen den officiella svenska neutralitetspolitiken under kalla kriget genom att ensidigt inrikta sig på ett anfall österifrån.

Ett sådant anfall kunde förstås ingalunda uteslutas, men inte heller ett angrepp från väst gick att utesluta. Detta var ett dilemma som kan härledas till andra världskriget. Då begärde västmakterna att få överskrida svenskt territorium för att kunna sända trupp till Finland under landets försvarskrig mot angriparen Sovjetunionen (1939–1940). Svenska regeringen sade nej och vidtog åtgärder för att möta en invasion västerifrån.

Läs mer

Hur kan svenska försvaret och försvarsviljan komma att påverkas av värdlandsavtalet? Blir försvaret starkare och mer anpassat till försvar av hela vårt territorium eller ökar risken att försvaret fortsatt utvecklas till att anpassas för insatsoperationer i linje med Natos strategi?

Sverige har gradvis närmat sig Nato genom deltagande i stora militärövningar och genom att till exempel tillåta Natos Awacs-plan att flyga över svenskt territorium.

Värdlandsavtalet som nu bereds är det största steget mot ett närmare militärt samarbete med Nato. Avtalet tar höjd både för övningar och för krigsfall samt möjliggör användning av militära anläggningar och styrkor under Natos befäl på svenskt territorium, transiteringar av sådana styrkor och flygningar genom svenskt luftrum. Inga begränsningar anges för vapen eller styrkornas storlek.

Läs mer

Reglerna för vapeninsatser mot kränkande ubåtar ändras så att det blir enklare för militären att öppna eld, enligt en artikel i Svenska Dagbladet (24/3). En tidigare begränsning i Försvarsmaktens regelverk som hänvisade till skyddet för mänskliga rättigheter är struken i den nya version som nu har fastställts av ÖB. Professor Ove Bring har rätt då han konstaterar att självförsvarsrätt, incidentberedskap och skyddet av vårt territorium i fredstid och även i krigstid inte kan begränsas av Europakonventionen om mänskliga rättigheter.

Svensk suveränitet över territoriet gäller, och det är Sveriges regering som beslutar om IKFN.

IKFN är således regeringens instruktion till försvaret om hur kränkningar av territoriet skall mötas i fredstid och under neutralitet. Jonas Gummesson uppger felaktigt att IKFN gavs ut för första gången 1982. Det stämmer inte. Den första IKFN utfärdades 1951.

Läs mer

På alliansfriheten.se har vi redovisat betänkandet Deltagande med väpnad styrka i utbildning utomlands (SOU 2015:1), kritiska kommentarer gjorda av Juridiska fakulteten vid Lunds universitet och regeringens lagrådsremiss. Lagrådet hade vissa formella synpunkter på förslaget. Regeringen tar hänsyn till dessa i den proposition (2015/16:122) som för ett par veckor sedan överlämnades till riksdagen.

Läs mer

Den 7 mars 2016 ordnade Försvarsutbildarna i Skövde en föreläsning som skulle handla om Ryssland, försvaret och det nya kalla kriget. Intressant med tanke på att föreläsaren var redaktören och politikern Mats Johansson (MJ). Äntligen en som kan föreläsa med Gösta Bohmans gedigna bakgrund, tänkte jag.

Vi var en liten skara – cirka 20 personer – som var samlade och fick inledningsvis ta del av föreläsarens gedigna internationella erfarenheter och fick också veta att han skrivit en lång rad böcker. Intressant! Nu skulle han föreläsa med boken Kalla kriget 2.1.Onda imperiets återkomst som bakgrund.

Läs mer

Tidningen Expressen har å sistone, på ledarplats, riktat uppmärksamheten på ÖB-ämbetet och dess två senaste innehavare, generalerna Sverker Göranson och Micael Bydén.

Rubrikerna har sannolikt lockat många att läsa vidare. 20 februari: ”Sverker Göranson sölar ner ÖB-ämbetet.” Som motiv anförde Expressen bland annat följande: ”Sverker Göransons hopp från ÖB-post till försvarsindustrin [SAAB] är snaskigt. Det luktar bananrepublik. I ett TT-telegram 20 februari 2012 stod att läsa: ’ÖB Sverker Göranson vill ha 60–80 nya Jas Gripenplan. Men han vill inte säga vad det kostar. Det blir dyrt, säger han.’”

Läs mer

Ubåtsfrågan har länge utgjort en belastning för den svenska säkerhetspolitiken. Mest besvärande är att den svenska marina beredskapen synbarligen inte har haft till syfte att värna gränsförsvaret och fånga kränkande undervattensfarkoster som uppdagats. Enstaka sjunkbomber har skjutits men långt ifrån i den omfattning som hade krävts för att sänka en främmande ubåt i svenska farvatten eller för att tvinga upp den till ytan.

Tvärtom talar mycket – eller säg gärna alltför mycket – för att personer högst upp i den marina beslutskedjan, och i strid mot gällande förordningar, genom eldförbud under kritiska skeden i ubåtsjakten aktivt har förhindrat en sådan utgång. Lars-Gunnar Liljestrand har belyst saken i sitt bidrag till antologin Försvaret främst (2015), och han har med all rätt understrukit att detta – och inte eventuell nationalitetsbestämning – måste vara kärnfrågan i en politisk bedömning av den svenska ubåtshistoriken.

Läs mer

Har tagit del av Anders Björnssons förträffliga artikel om förtroende sett i ett historiskt perspektiv. Tack!

Under mitt långa liv som jägarsoldat var förtroendeskapande ett återkommande tema. Vi uppträdde – eller bättre uttryckt: vi fanns – över ytor som främst bestämdes av samhällets infrastruktur, där bataljonens ledning och underhållsdepå var en väsentlig geografisk plats. Strid söktes av små enheter, grupp till pluton, på platser där en motståndare fanns. Där tog det lång tid att fastställa dennes styrka och svagheter. De senare söktes och utsattes för överfall.

Läs mer

Förtroende eller tillit, ”trust”, är en term som allt oftare återkommer i den samhällsvetenskapliga litteraturen. Den rör primärt relationen mellan stat och medborgare, men också den medborgare emellan. För att man ska kunna göra rationella val, och någorlunda beräkna deras utfall, får det inte finnas för mycket slagg som stör kalkylen.

Också i affärslivet är förtroenderelationer en väsentlig komponent. Man ska kunna lita på att inte bli lurad, och då kan man inte själv vara en bedragare. Korruption och gangsterism gör det svårare för den hederliga affärsmannen att uppnå uppsatta mål; och verksamheten i sig själv, i den mån man inlåter sig i den, leder oundvikligen till betydande extrautgifter, ”transaktionskostnader”, och i sista hand till fördyrande domstolsprocesser, åtminstone i rättssamhället.

Läs mer

I en insändare i Östra Småland av Robert Björkenwall och Jaan Ungerson återges i stort sett korrekt den svenska regeringens syn på värdlandsavtalet med Nato. Det finns inget i avtalet som tvingar med Sverige på vare sig övningar eller militära insatser om inte den svenska regeringen gett tillstånd. Sverige har redan enligt icke-spridningsavtalet förbundit sig att inte ha kärnvapen på svenskt territorium och detta ändras inte av ett värdlandsavtal.

Däremot går Björkenwall och Ungerson  vilse då de tar upp värdlandsavtalet och Natos stadga: ”För Ryssland står det klart att en aggression mot Norden kan bli mött med av regeringen inbjudna Natostyrkor men också att en konflikt med en Natomedlem i någon annan del av världen inte med automatik innebär att Sverige måste agera enligt Natos artikel 5.” Det finns ingen som helst koppling mellan värdlandsavtalet och Natos artikel 5 och att Sverige, med eller utan ”automatik”, skulle agera enligt artikeln saknar grund.

Sverige är med värdlandsavtalet fortsatt alliansfritt och har inga förpliktelser att agera för andra Nato-stater. Däremot finns det skäl att ta upp en annan aspekt av värdlandsavtalet. Regeringen skriver i lagrådsremissen om motiven för avtalet att den ensidíga svenska solidaritetsförklaringen utgör en central grund. Denna sliriga och töjbara solidaritetsförklaring är skadlig och kan ge förväntningar på svenskt militärt stöd till Baltikum som saknar all verklighetsförankring.