Robert Dalsjö tillhör den stora lobby som förespråkar svenskt Nato-medlemskap och som befolkar forskningsinstitut, tankesmedjor, försvarshögskolor, krigsvetenskapsakademier och de allra flesta av landets mediehus. Från en position som forskare vid det finska utrikespolitiska institutet bedriver han krypskytte mot såväl officiella svenska säkerhetspolitiken – vad han kallar Peter Hultqvists ”medelväg” – som mot den som fördes under kalla kriget.
Han har tidigare försökt göra gällande att Sveriges militära alliansfrihet efter 1945 inte betraktades som ett medel att hålla Sverige utanför ett storkrig mellan de internationella maktblocken. De styrande i Sverige insåg, har han menat, att landet mest troligt skulle hamna på västsidan i ett sådant krig: alliansfrihetens uppgift skulle då vara att kunna ”undgå krigets inledningsskede, som sågs som en kort men våldsam duell med atombomber. Därmed skulle Sverige kunna undgå den förstörelse som skulle drabba våra grannländer, även om vi senare drogs med i kriget.”
I en ny rapport påstår han att den svenska neutralitetspolitiken ”was seen as morally superior and a part of national identity”. Den var, enligt honom, närmast en emotionell betingad grundsats. Men Undénlinjen, som bestämde Sverige ställningstaganden under kalla kriget, grundades tvärtom i en realpolitisk analys, och den försvarades mycket intelligent av utrikesminister Östen Undén mot anklagelser för att vara ”omoralisk”, i sin föregivna vägran att ta ställning mellan demokrati och diktatur. Det var den tidens ”atlantister” som ansåg sig moraliskt överlägsna! Där fanns också de som ville att Sverige skulle skaffa sig egna kärnvapen, ett bra sätt att göra Sverige till ett omedelbart angreppsmål i händelse av krig.