Gahrton om Georgien

Mats Björkenfeldt

Den 26 maj 2018 firades i Tblisi 100-årsjubileet av Georgien som demokratisk stat. Inbjudna var bland andra ordföranden för EU-kommissionen, Jean-Claude Juncker. Den som tog emot gästerna var Georgiens president, Giorgi Margvelasjvili. Lägligt till detta firande, har den kände miljöpartisten Per Gahrton kommit ut med en bok på närmare 400 sidor, Är Ryssland ett hot? Exemplet Georgien (Carlssons 2018).

Boken inleds med ett intressant förord av Hans Gunnar Aldén, som var Sveriges ambassadör i Georgien 2006–2009. Om Aldén skriver Gahrton på sidan 346 f., att en georgisk tidning uppmärksammat att svenska medier börjat undersöka samarbetet mellan den dåvarande georgiska regeringen och Carl Bildt. Enligt Aftonbladet besökte han Georgien elva gånger under 2008. Och efter valet 2008 informerade Aldén regeringen att det fanns tvivel om valresultatet, vilket gjorde Bildt missnöjd.  Senare berättade Aldén i en svensk tidning, att ”i Georgien är det allmänt känt att Bildt var nära bundsförvant med Saakasjvili och att PR-byrån Kreab arbetade åt Saakasjvili”. Carl Bildt var Kreabs ordförande fram till 2006, framhåller Gahrton. Aldén fick sedermera sparken, vilket inte gör hans förord mindre intressant.

Läs merGahrton om Georgien

En insider om Putin-Ryssland, bokrecension

Sven Hirdman

En av de mest framstående makthavarna i president Putins Ryssland, Vladimir Yakunin, har skrivit en intressant memoarbok, The Treacherous Path – an Insider’s account of Modern Russia (Biteback Publishing: London, 2018).

Yakunin var i tio år, 2005–2015, chef för det väldiga ryska järnvägsbolaget med en miljon anställda. Dessförinnan var han bland annat vice transportminister och affärsman i S:t Petersburg. Han stod nära Putin och var liksom denne ursprungligen KGB-officer med stationering vid sovjetiska FN-representationen i New York som diplomat och underrättelseagent. Han är medvetet vag om sina uppgifter inom KGB.

Läs merEn insider om Putin-Ryssland, bokrecension

Om den eviga freden – nyutgiven

Hösten 1795 utkom i Königsberg (i dag Kaliningrad) en liten skrift av stadens främste filosof, Immanuel Kant (1724-1804). Hans skrift hette Zum ewigen Frieden. Boken kan sägas vara en inspirationskälla till Kelloggpakten 1928, som genom sextiotvå staters påskrifter av traktatet kriminaliserade krigen och till FN-stadgans våldsförbud.

Fältmarskalken Helmuth von Moltke (1800-1891) var en som gick i polemik med Kant: ”Den eviga freden är en dröm och inte ens en vacker dröm. Kriget är en del av den gudomliga världsordningen.”

Boken har översatts till svenska av professor Alf W. Johansson och har nu kommit ut i en andra, reviderad utgåva: Om den eviga freden  (Daidalos 2018).

Boken inleds med en 38-sidig lång mycket läsvärd essay av Johansson: ”Fredstanken i Europa”. Han konstaterar bland annat dels att mellan 1945 och 1984 utspelades 159 krig, varav 150 i tredje världen, dels att den ”mellanstatliga konflikten har blivit allt mer sällsynt.”

På denna sajt har Kant tidigare uppmärksammats av Rolf Andersson och Mats Björkenfeldt

 

Allt dette kunne vaert unngått

Lars-Gunnar Liljestrand

Jan Eklund  skriver i Dagens Nyheter om boken “Kriget som inte har något slut” av Carsten Jensen och Anders Hammer, se nedan på denna sajt. Boken kom ut i Danmark 2014 med titeln Allt dette kunne vaert unngått (Forlaget Press 2014) och presenterades av Lars-Gunnar Liljestrand  i tidskriften Afghanistan.nu nr  2 2014. Vi återger här  den bokpresentationen:

Den danske författaren Carsten Jensen har flera gånger varit i Afghanistan och skrivit om sina iakttagelser. Anders Sömme Hammer är en norsk journalist som sedan 2007 bor i Afghanistan. Tillsammans har de gett ut boken Allt dette kunne vaert unngått (Forlaget Press 2014). De reser runt i landet 2013 och träffar talibanledare, krigsherrar, kvinnor som lever under hot och talar med familjer som drabbats av Nato:s bombningar. I bokens inledande kapitel ger de en översiktlig bild av landet efter 12 års krig. Nato är på väg ut ur landet men amerikanarna vill ha kvar en begränsad styrka på baser för att kunna fortsätta drönarattacker och flygbombningar mot talibanerna i så kallade kill or capture-operationer som i verkligheten inte är något annat än dödspatruller. “Nato är fortsatt anhängare av den egendomliga teorin att man för att få sin fiende att tala först skall skjuta huvudet av honom.”

Läs merAllt dette kunne vaert unngått

Slut på diplomati?

Mats Björkenfeldt

I Ronan Farrows bok War on Peace. The End of Diplomacy and the Decline of American Influnce (Norton & Company 2018) ges intrycket av att USA förde en fredspolitik genom normal diplomati, innan ”[t]he freefall of the Foreign Service […] continued through both the Obama and Trump eras”. Detta är något missvisande om vi erinrar oss Koreakriget 1950–1953, Vietnamkriget, USA:s intervention i Dominikanska republiken 1965, i Nicaragua 1981–1988, i Grenada 1983, luftangreppet mot Libyen 1986, interventionen i Panama 1989, flygangreppet mot Irak 1993, interven­tioner­na i Sudan och Afghanistan 1998, Kosovo 1999, interventionen i Afghanistan 2001–, Irakkriget 2003, interventionen i Libyen och Syrien nu senast.

Läs merSlut på diplomati?

Boken Försvaret främst – en antologi om hur Sverige kan och bör försvara sig, finns nu för nedladdning

I denna antologi utpekas en färdriktning – av politiker, historiker, militärer, publicister, diplomater, jurister, alla sakkunniga på sina områden. Med boken Försvaret främst lämnas ett viktigt bidrag till hur detta arbete bör bedrivas.

Medverkande: Rolf Andersson, Carl Björeman, Anders Björnsson, Per Blomquist, Arvid Cronenberg, Gunnar Fredriksson, Hans M. Gabrielsson, Lotta Gröning, Sven Hirdman, Peter Hultqvist, Gustav Hägglund, Gunnar Lassinantti, Lars-Gunnar Liljestrand, Bengt Loenbom, Lennart Palm, Thage G Peterson, Jan Wickbom, Ulf Wickbom och Kent Zetterberg. Ladda ned här: Forsvaret framst_med omslag

En marin för Sverige, utgiven av Kungliga Örlogsmannasällskapet, 2018

I detta förslag till ett starkare marint försvar argumenterar vi för vår syn på behovet av åtgärder för att skydda vårt lands vitala intressen med utgångspunkt i den marina och maritima miljön. Texten är ett resultat av seminarier, skrivna artiklar och uttalanden under debatter vilka samtliga utgör delar av akademiens ordinarie verksamhet. KÖMS anser att behoven av att skydda vår sjöfart, värna vårt sjöterritorium och vår marina infrastruktur måste beaktas vid den strategiska utformningen av det svenska försvaret. Frågan har hittills inte fått den uppmärksamhet och det genomslag som den förtjänar. Det har i sin tur medfört att allvarliga brister förekommer i landets samlade försvarsförmåga.[…]

I och med 1972 års försvarsbeslut kom kraven på förmågor att med militära medel skydda sjöfarten att tonas ned. I sitt betänkande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972:75 angående försvarets fortsatta inriktning m.m. jämte motioner citerade Försvarsutskottet emellertid följande uttalande av 1970 års försvarsutredning: ”Frågan om export- och importsjöfart i ett avspärrningsläge bör enligt utredningens mening lösas med andra medel än militära. Kapaciteten för skydd av sådan sjöfart kan därför starkt minska eller t.o.m. utgå. Kustsjöfart och transporter till och från Gotland måste emellertid kunna skyddas”. Försvarsbeslutet innebar att uppgiften sjöfartsskydd togs bort och den prioriterade uppgiften för marinen (flottan och kustartilleriet) blev att förhindra en angripares trupp- och materiellastade fartyg att nå svensk kust (i dagligt tal att förhindra kustinvasion). Det var ett olyckligt beslut med långtgående negativa konsekvenser. Beslutet att invasionsförsvar är Försvarsmaktens främsta uppgift skapade en obalanserad marin med större offensiv förmåga än den defensiva förmågan att skydda sjötransporterna och det egna uppträdandet till sjöss och i basområdena. Beslutet förändrade i grunden sjöförsvarets operativa förmåga att hävda svensk territoriell integritet. Läs rapporten: En-marin-för-Sverige-webversion

Balansegang – forsvarets omstilling etter den kalde krigen, Magnus Håkenstad og Olav Bogen, dreyersforlag.no

Boken,utgiven på Dreyers förlag, presenteras  Jacob Børresen.

«Boka er velskrevet. Forfatterne har klart å redusere et særdeles omfattende sakskompleks og et mangslungent handlingsforløp med mange tilbakeslag og sidespor til en sammenhengende og til tider fengslende fortelling til å bli klok av uten at de øver vold på fakta og sammenhenger. Godt gjort! Boka vil uten tvil bli stående som en grunntekst for alle som heretter skal studere Forsvarets utvikling i det første tiåret etter den kalde krigen.»

På to tiår har det norske forsvaret endret seg nesten til det ugjenkjennelige. Den kalde krigens enorme, mobiliseringsbaserte invasjonsforsvar har blitt erstattet av et lite, modernisert og delvis profesjonalisert innsatsforsvar. Denne utviklingen fant sted mot et bakteppe av sikkerhetspolitiske og militærteknologiske omveltninger, og var også en del av omfattende reformer i det norske statsapparatet. Läs artikel

Kristoffer Egeberg: «Fredsnasjonen Norge», vg.no

En stor og viktig bok om noen av de mest kontroversielle forsvarspolitiske veivalgene Norge har gjort de siste tiårene.

Denne historien om «fredsnasjonen» Norge har du aldri lest tidligere. For første gang foreligger en samlet fremstilling av våre engasjementer i fredsbevarende operasjoner gjennom 25 år. Fra Norge sendte en dårlig forberedt styrke til borgerkrigens Somalia i 1992 med 20 kilo skismøring i bagasjen (!), og frem til i dag der Norges innsats i utlandet igjen nærmer seg et historisk lavmål.[…]

Et annet hovedpoeng er at Norges utenlandsinnsats har beveget seg vekk fra prinsippet om at en FN-styrt verdensorden er det viktigste, til en tankegang om at det er best å delta i NATO-ledede operasjoner. Der i dette spriket mellom FNs rettsorden og NATOs (og USAs) sikkerhetsgaranti at fredsnasjonen Norge per i dag ser ut til å henge – mer eller mindre i løse luften. Läs artikel

Anmeldt av: Sindre Hovdenakk

 

Var vi redo? Generallöjtnant Carl Björeman

Vi lägger här ut Carl Björemans bok Var vi redo? från 2013, utgiven på Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag. Boken kan laddas ned här.

Professor Kent Zetterberg skriver i förordet

“Carl Björeman har under senare år genomfört en omfattande forskning om det svenska försvarets utveckling från från 1930-talet fram till idag. Björeman har i sina böcker varit kritisk till det svenska försvarets utveckling efter andra världskriget. Han har sökt rötterna till denna utveckling i bristen på en långsiktig plan och strategi för stridskrafterna och i försvarsindustrins särställning, där särskilt flygindustrin har prioriterats. Till detta kom en rad strukturella problem med den stora Krigs-/Försvarsmakten, särskilt armén, som inte rättades till under kalla kriget.

Resultatet blev en systemkollaps när det stora mobiliseringsförslaget avvecklades efter försvarsbeslutet 2000. Det nya insatsförsvaret är främst till för internationella insatser och av en föga imponerande storlek och förmåga. Ambitionen att klara det nationella försvaret har varit nästan helt borta från de svenska försvarsbesluten under en lång så kallad  strategisk paus, men har på senare år börjat börjat komma tillbaka i debatt och politik. Verkligheten har på nytt gjort sig påmind, bland annat genom Rysslands utökade militära förmåga.”

Ny bok av generallöjtnant Carl Björeman: Sex överbefälhavare söker roll

Vi återger nedan ett stycke ur Carl Björemans nya bok, Sex överbefälhavare söker roll – tvekampen mellan det territoriella och det  teknologiska försvaret under kalla kriget. Försvaret och det kalla kriget, (FoKK), Publikation nr 53

Professor Kent Zetterberg, ledare för forskningsprojektet FoKK, skriver i förordet: […] I denna avslutande bok tar generallöjtnant Carl Björeman kritiskt upp utvecklingen av ÖB-ämbetet och framför ett förslag om en reformering av ÖB-ämbetet. Ett grundtema i boken är dessutom analysen av den långa tvekampen mellan det territoriella och det teknologiska försvaret under det kalla kriget och i nutid. Det har gällt avvägningen mellan att föra ett folkförsvar över Sveriges stora yta eller att satsa på ett mer högteknologiskt försvar, där stridseffekten mot en fiende kan bli snabbare och större, (främst flyg och flotta), men uthålligheten i krig sannolikt går ned.

 

Citat från boken sid 91 […]Det territoriella försvaret har genom försvarsbesluten 2000, 2004, 2009 och 2016 efterhand reducerats till ett minimum medan det teknologiska försvaret (JAS, ubåtar, nya vapensystem) har fått merparten av budgeten. Resultatet har blivit att Sveriges territorium inte längre kan försvaras i stor skala och att försvarets uthållighet har sjunkit drastiskt. Man kan fråga sig om detta verkligen är vad det svenska folket vill för nuets och framtidens försvar.[…]

Denna omständighet har haft stor betydelse för avvägningen inom den svenska försvarsmakten i dagsläget. NU gäller det att åter satsa på det nationella svenska försvaret och då främst skapandet av ett kraftfullt territoriellt försvar med större markstridskrafter. Det är nyckeln till framgång och ger ”ett giftigt försvar ” som kan avskräcka fiender att anfalla Sverige. Landet måste kunna försvaras över en stor yta. Återtagandet av försvarskraft på Gotland är bra men det gäller även att satsa större, bl a på Väst- och Sydsveriges försvar eftersom Östersjöområdet och Västsverige är centrala för den svenska beredskapen och uthålligheten i kriser och krigslägen. Göteborgsområdet är t ex mycket viktigt att kunna hålla från svensk sida för att få införsel utifrån i svåra kriser och under krig,

Sverige måste således snabbt återta sin nationella försvarskraft och höja sin gard genom att satsa på ett starkt territoriellt försvar, där försvarsgrenarna kan samverka och stödja varandra mot yttre hot och fiender.

Sverker Åströms insats för Sverige, Mats Björkenfeldt

I e-boken En svensk tiger. Ett porträtt av Sverker Åström, diplomat, gentleman och FN-ambassadör (2014, finns på Adlibris.se) av journalisten Claes Britton får vi en kortfattad biografi över efterkrigstidens främste diplomat. Han har beklätt de tunga posterna: som politisk chef på UD, EG-förhandlare och kabinettsekreterare. Därtill ambassadör i FN och i Paris. Sverker Åströms läromästare under 40- och 50-talen var neutralitetspolitikens arkitekt, den socialdemokratiske utrikesministern Östen Undén. Han blev även Tage Elanders och Olof Palmes främste utrikespolitiske rådgivare.

På sidan 18 skriver Britton:

”Undén vägleddes av en bergfast övertygelse: neutralitet och alliansfrihet var den politik som klarade Sverige genom kriget. Även i fortsättningen förblev neutraliteten den enda tänkbara grundstenen i en utrikespolitik som syftade just till att undvika krig. I Östen Undéns doktrin var neutraliteten förenad med moraliska förpliktelser. Sverige skulle arbeta internationellt för fred. Man skulle företräda de små staterna och spela en aktiv roll i FN. Det var en ambitiös och radikal utrikespolitik som Undén tillsammans med Sverker Åström drog upp riktlinjerna för. Senare skulle den förvaltas och utvecklas av främst Olof Palme – även nu med Sverker Åström som kompass.”

Brittons porträtt av Sverker Åström är bara på 32, men intressanta, sidor. Man blir då spänd av förväntan när man får journalisten Anders Sundelins bok Diplomaten (Weyler, 2018) i sin hand, en bok som uppges vara en biografi över Sverker Åström. De första hundra sidorna försöker leda i bevis att denne under 30-talet var nazist. Bevisföringen misslyckas dock. Därtill vill författaren hitta stöd för att Sverker Åström var spion, tillsammans med Wennerström. På sidan 13 och följande i Brittons bok visas att antagandet är befängt. Anders Sundelins bok misslyckas totalt att göra Sverker Åström rättvisa.

Sverker Åström gav ut sina memoarer, Ögonblick. Från ett halvsekel i UD-tjänst, 1992. Med ett tillägg gav Bokförlaget Lind & Co ut boken 2003. Boken finns för nedladdning på Adlibris.se, till det facila priset av 40 kronor.

 

Vi har av Sverker Åströms Stiftelse För främjandet av de svensk-ryska förbindelserna ( http://www.sverkerastromfoundation.se/ )fått tillstånd att återge ett kapitel ur boken.Läs kapitlet här: Åström. Ögonblick från ett halvsekel i UD-tjänst. Utdrag-1