”Sveriges antikärnvapenpolitik omöjlig med Nato-medlemsskap”, Pierre Schori och Maj-Britt Theorin på DN Debatt

De 25 ”försvarsdebattörerna” hävdar i sin mångordiga artikel (DN Debatt 7/1) att ”rysskräcken” skulle ligga bakom mot det starka motståndet mot en Nato-anslutning. Ändå vet många av undertecknarna, som ju arbetat under socialdemokratiska regeringar och varit våra kolleger i Utrikesdepartementet, att socialdemokratin alltsedan Olof Palmes tid talade klarspråk om invasionerna av Tjeckoslovakien och Afghanistan, förhandlade stenhårt och framgångsrikt om vår gräns mot Sovjetunionen i Östersjön samt arbetade konkret för människorättsaktivister i Sovjetunionen och dissidenter i Östeuropa, på samma sätt som dagens regering fördömt Moskvas Ukrainapolitik.

Men har man inte bättre argument för Nato, så kan man ju också locka med ett uppgående i vad skribenterna kallar ”historiens hittills kanske mest framgångsrika allians”. Efter militäralliansens fiaskotyngda ingrepp i Afghanistan och Libyen har osäkerheten och våldet snarare ökat, något som skarpt belyses i den uppmärksammade boken “Varför vi förlorade i Irak och Afghanistan” av den amerikanske armégeneralen Daniel Bolger. Läs artikel

Nato på sex minuter, Olov Abrahamsson i NSD

Under söndagen inleds Folk och Försvars stora konferens i Sälen. Det ska talas försvars- och säkerhetspolitik i dagarna tre. Gissningsvis kommer frågan om svensk anslutning till Nato att vara en av de frågor som diskuteras mest. Delar av borgerligheten trycker på för en svensk Nato-anslutning. Men det finns fortfarande ett stort folkligt motstånd mot ett svenskt Nato-medlemskap. Det syns bland annat i en opinionsmätning som DN/Ipsos presenterade under fredagen. Hälften, 50 procent, tycker att Sverige ska stanna utanför.

Under det senaste året har det dessutom ett antal namnkunniga svenskar börjat vädra sin skepsis mot Nato-vurmandet. Ett exempel är gruppen bakom den alternativa Nato-utredningen. Ledamöter i utredningen är Hans Blix (utrikesminister i den liberala regeringen 1978-79), Rolf Ekéus, Sven Hirdman, Lars Ingelstam, Pierre Schori (biståndsminister i S-regeringen 1994-99), Stina Oscarson och Linda Åkerström.

De har bland annat tagit fram sex minuter lång film, ”Nato på sex minuter”, som redogör för de viktigaste argumenten mot svenskt medlemskap.

På sajten ”Bevara alliansfriheten” finns ännu fler argument för den som önskar motvikt och alternativ till Nato-förespråkarna i den försvars- och säkerhetspolitiska debatten. Läs ledaren

”Bättre rusta upp Sverige än gå med i Nato”, Bodil Valero (MP) på DN Debatt

Ett antal ambassadörer och försvarsdebattörer skriver på DN Debatt (6/1) om varför de anser att Sverige bör gå med i försvarsalliansen Nato. Att svenska intressen ska styra är vi helt eniga om, samt att säkerhet i Östersjöregionen bäst byggs tillsammans med våra nordiska och baltiska grannländer. Det finns dock skäl varför Sverige inte bör gå med i Nato, skriver Bodil Valero (MP). Läs artikel

Därför har de 25 försvarsdebattörerna fel – Sverige bör inte söka medlemskap i Nato! Ulf Bjereld

Det politiska landskapet för svensk Nato-debatt har förändrats, nu när samtliga fyra borgerliga partier förespråkar att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Debatten i frågan kommer av allt att döma att bli livlig under 2016. Den 28 januari kl 18.00 på Nobelmuseet presenteras en Natoutredning initierad av personer aktiva inom politiken, diplomatin och kulturen. I dag på DN Debatt förordar 25 försvarsdebattörer att Sverige skall söka medlemskap i Nato.

Försvarsdebattörerna i DN påstår att ett svenskt Nato-medlemskap skulle öka Sveriges säkerhet. Men vilka argument för de egentligen fram till stöd för sin ståndpunkt? Jag har identifierat fem stycken argument, vilka jag redovisar nedan tillsammans med mina kommentarer. Läs blogspot

Säkerhetspolitik ändras i smyg, Stig Henriksson i VLT

Steg för steg och utan vare sig debatt eller direkt inflytande från svenska folket håller vi på att överge en säkerhetspolitisk ”Grand Strategy” som tjänat oss väl i över 200 år.Detta trots att redan ett allt intimare samarbete med Nato höjer spänningsnivån i vårt närområde, hjälper Putinregimen med den yttre fiende en allt mer trängd auktoritär regim behöver, föser in oss under ett kärnvapenparaply, gör oss till vapenbröder med ett land som bombar sin egen befolkning och minskar ytterligare vår möjlighet att vara en röst i världen som pläderar för fred och avspänning. Ett fullt medlemskap innebär allt detta. Men dessutom, då vi brukar följa våra förpliktelser, skulle ett medlemskap innebära nära en fördubbling av försvarsutgifterna; en ökning med hisnande 40 miljarder kronor per år. Hur kunde vi hamna här? Läs artikel

”Förenklad och ohistorisk syn på säkerhetspolitiken”, Sven Hirdman svarar de “25 musketörerna” på DN Debatt

Sveriges säkerhetspolitik syftar till att trygga Sveriges säkerhet i vid bemärkelse. Det innebar inte bara att vi skall ha ett ändamålsenligt och trovärdigt försvar mot eventuell aggression utan även att vi bör föra en politik som minskar och helst undanröjer riskerna för att vi blir indragna i konflikter som hotar vår säkerhet. Det är således ett starkt svenskt intresse, att det råder fred och avspänning i vårt område här i Nordeuropa och i synnerhet i stormaktsrelationerna.

De 25 ”musketörerna” har två grundläggande argument för sitt ställningstagande att Sverige bör gå med i Nato:

1. Att Ryssland är en aggressiv stormakt som hotar andra länder, inklusive i Östersjöregionen, och att Sverige skulle få skydd från sådan aggression genom medlemskap i Nato.

2. Att de baltiska staterna är särskilt utsatta för rysk aggression, och att för att de skall kunna försvaras av Nato krävs svensk medverkan i samarbete med Nato, dvs. medlemskap.

Låt oss granska dessa argument närmare. Läs artikel

Soldatens dannelse, Andreas Masvie i Morgenbladet

Andreas Masvie , student vid Norges Handelshögskola, skriver om varför han anser allmän värnplikt betydelsefull:

“Den første lærdommen er at alle er like. På tross av kapitalmessige – det være seg fysisk, finansiell, sosial eller intellektuell kapital – stilles alle likt. I rekruttperioden var jeg i samme tropp som sønnen til forsvarssjef Bruun-Hanssen. Det var ikke slik at sjefens sønn fikk noen fordeler i forhold til oss andre. De samme kravene ble stilt til klipping av hår, tellekanter, pussing, materiellkontroll, lydighet og så videre. Uavhengig hvilken bakgrunn man kommer fra, behandles alle likt. Dette skaper et naturlig vennskap, et innenforskap på tvers av sosiokulturelle og -økonomiske forskjeller.” Läs artikel

Lumpen lärde för livet, Lars Linder i Dagens Nyheter

I lumpen på 60-talet lärde jag mig två saker. Den ena var att bädda sängen så att man kunde studsa en gammaldags femöring på den, den andra att behärska en monstertruck lastad med grovkalibrig artilleriammunition, fantastisk att köra i djupsnö med.

Jag lärde mig en del annat också, men det hade inte så mycket med utbildningen att göra. Dit hörde en inte helt oanvändbar livskunskap i form av ett slags inövat tålamod inför prövande omständigheter och utdragen väntan – det där att bara skjuta, köra och bädda hade vi lätt kunnat träna in på en bråkdel av utmätt tid. Läs artikel  (publicerad i DN 9 maj 2015)

Sverige mer sårbart utan värnplikt, Wilhelm Agrell

Vi återger här artikel från 2011 som Wilhelm Agrell skrev om värnplikten. Frågan är i högsta grad aktuell idag.

Med beslutet av vårriksdagen 2010 att låta värnplikten och civilplikten vara vilande togs det sista steget i en lång process för att modifiera och till sist i grunden förändra principerna för försvarets personalförsörjning. Värnplikten som institution var därmed i praktiken borta och ersattes av ett system med anställda soldater och sjömän.

Från regeringen betonades visserligen gång på gång att det inte var fråga om en övergång till ett yrkesförsvar utan om en effektivisering och liberalisering där plikt ersattes av frivillighet, men detta handlade mera om politisk retorik än om en adekvat beskrivning.

De huvudsakliga skälen bakom det som med rätta beskrevs som ett systemskifte var att värnplikten, på samma sätt som tidigare alliansfriheten och invasionsförsvaret, ansågs ha tjänat ut. Med den stora omläggning av försvaret som inleddes 1999–2000 minskade mängden förband drastiskt. Denna process fortsatte i försvarsbeslutet 2004 då den avsedda insatsorganisationen i stort sett halverades och alla enheter för nationellt försvar utom hemvärnet ströks bort av budgetskäl. Läs artikel

Reinfeldts försvar finns bara i teorin, Linnéa Swedenmark i Aftonbladet

Med tre rösters övervikt blev värnplikten vilandeförklarad av riksdagen 2009. Varför kalla in människor för att rengöra vapen och sparka grus på någon kaserngård när vi ändå aldrig är i krig? Spetskompetens och frivillighet skulle styra, och försvaret bli smalare men vassare.

I stället saknas nu ungefär 7 500 soldater, sjömän och gruppbefäl, enligt Dagens Nyheter. Det är halva krigsorganisationen. Fredrik Reinfeldts nya försvar finns i bästa fall i teorin. Det är uppenbart att systemet med ett frivilligt försvar inte fungerar. Läs ledaren

Värnpliktsförsvaret ger oss bästa kompetensen – därav opinionsstödet!

Håller det på att ske en omsvängning nu? Många som för litet sedan stödde övergången till det professionella militära försvaret – ett så kallat insatsförsvar, som rymmer mindre verkligt professionell kompetens än den tidigare värnpliktsarmén – börjar propagera för en återgång till folkförsvaret. Det är bra att detta sker så pass tidigt, innan yrkeshären har hunnit sätta sig.

Samtidigt kan man notera en viss tvehågsenhet på högsta ort. Man ville ha yrkessoldater och värnpliktssoldater i en och samma organisation. Hur kommer detta att fungera psykologiskt? Vilket folkligt stöd kommer en sådan ordning att ha? Svenska folket önskar ju värnplikten åter. Ett litet land måste tillvarata alla sina mänskliga resurser. Kvinnor som män. Det kan inte lägga ut fosterlandet på entreprenad. Det har inte råd med krisutryckningar i utlandet.

Stefan Olssons reflektioner om det nuvarande tillståndet bygger på sakkunskap. Sådana experter måste man lyssna till. Läs Stefan Olssons artikel

Allmän värnplikt – ja tack! Olov Abrahamsson ledare i NSD

Den 16 juni 2009 drev den dåvarande borgerliga regeringen igenom beslutet att skrota den allmänna värnplikten i fredstid. Det var ett beslut som fattades med knapp majoritet i riksdagen. Bara tre röster skiljde. Röstsiffrorna var 153-150. Socialdemokraterna var emot.

Man kan i och för sig diskutera hur allmän värnplikten var i realiteten. Den gamla folkförsvarstanken hade urholkats rejält i början av 2000-talet – och även tidigare S-regeringar hade sitt ansvar för utvecklingen. Visserligen var alla män mellan 18 och 24 år skyldiga att mönstra. Men allt färre blev kallade. Åren innan skrotandet av den allmänna värnplikten var det bara 10 procent av de unga männen som gjorde lumpen. Många borgerliga ledarsidor hyllade avskaffandet av värnplikten. ”Äntligen”, skrev till exempel det liberala flaggskeppet Dagens Nyheter i sin huvudledare dagen efter riksdagsbeslutet 2009.Värnplikten beskrevs som både ”gammalmodig och ineffektiv”. Läs ledaren