Aktiv Säkerhetspolitik 2015 – del 1, Lars Ingelstam på Mänsklig Säkerhet 24 augusti

I början av sommaren beslöt Sveriges Riksdag med stor majoritet om en militär upprustning av vårt land. Nu gäller det att med minst lika stor enighet och beslutsamhet se till att denna militära förmåga inte ska behöva användas. Den militära komponenten i säkerhetspolitiken har länge haft huvudrollen. Alla de andra instrument och möjligheter som kan bidra till fred och avspänning bör nu komma i förgrunden. De måste få ökad politisk uppmärksamhet, förmågor byggas ut och anslag räknas upp. Detta utvecklas i två artiklar av Lars Ingelstam, varav denna är den första. Läs artikel

Vi har fått en ny världsordning, Lars J Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare på Skånska Dagbladet

Sedan andra världskriget har USA varit den dominerande stormakten i världen, såväl ekonomiskt som militärt. Det har kommit mycket positivt ut ur detta, inte minst att världskommunismens expansion stoppades i Europa och att Kina aldrig expanderat territoriellt under landets mest röda period. Men det finns också anledning att vara mycket kritisk till USA; s politik, som varit en märkligt brygd av politiska strategier och ren okunskap om omvärlden.
Kriget i Vietnam, stödet till diktaturer i Afrika och Asien och interventioner i Sydamerika för att motverka demokratiprocesser i en rad länder, är sådant som hamnar på det amerikanska minuskontot. Läs artikel

Utredning om försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete, pressmeddelande från regeringen

Ambassadör Krister Bringeus har idag utsetts att på regeringens uppdrag analysera och redogöra för samarbeten respektive medlemskap med länder och i organisationer, samt dessas för- och nackdelar inom det försvars- och säkerhetspolitiska området. Analysen ska enligt regeringen inte utvärdera den militära alliansfriheten. Den innefattar enligt regeringen bland annat relationen till de nordiska, nordisk-baltiska och bilaterala svensk-finska samarbetena samt till den transatlantiska länken, FN, EU, OSSE och Nato. Regeringen framhåller att analysen syftar till att tydliggöra ett brett förhållningssätt till vår säkerhet och bidra till fördjupat samtal om dessa frågor. Uppdraget skall redovisas till regeringen om ett år. Uppdraget är en del i försvarsuppgörelsen mellan fem partier från april i år. Pressmeddelandet

 

Sverigedemokraterna och möjligheten till en konservativ utrikespolitik, Victor Svensson på samtiden.nu

Del 1: Länge har det i Väst, och inte minst i USA, först en livlig debatt om den konservativa idéströmningens förhållande till utrikespolitiken. Hur bör en sådan utrikespolitisk linje utformas för att överensstämma med den historiska konservatismens, från Edmund Burkes dagar till vår egen samtid, ideal om försiktighet och eftertänksamhet? Detta är en debatt som i vår samtid har kommit att utöva ett oerhört inflytande över framförallt den amerikanska inblandningen i Mellanöstern.

De tidiga konservativas pregnanta kritik av den framväxande upplysningsradikalismens idéer – dess förringande av historiskt framväxta gemenskaper och dess tro på den sociala ingenjörskonstens närmast oändliga möjligheter – ledde tidigt till en insikt om det problematiska i alla former av inblandning i främmande folks statliga organisation och historiska kultur, utan att fördenskull leda till en fullständig relativism. Läs artikel

Del 2:  Libyen var en gång ett av Afrikas mest välmående länder och en av världens främsta oljeproducenter. Kvinnor var i lag, om än inte alltid i praktiken, jämlikar med männen och barnäktenskap hade förbjudits. Medborgarna åtnjöt gratis utbildning, gratis sjukvård och väsentliga sociala förmåner. Givetvis var Libyen ingen demokrati. Där rådde omfattande korruption och Gaddafi kontrollerade nära nog hela statsapparaten genom nepotism. Men Libyen var ett stabilt land med en framtid. Idag är Libyen en så kallad ”failed state” härjad av inbördeskrig, svält och övergrepp. Hur kunde detta ske? Läs artikel

Vid hot från öst upprepar sig historien, Mikael Holmström i DN

Mikael Holmström skriver om senator John McCains besök i Stockholm och refererar samtidigt till Nato-ambassadören Lutes uttalande i juni i år och den amerikanske ambassadören i Stockholm Mark Brzezinski. Båda uttalade att Sverige inte har några försvarsgarantier från Nato om vi inte är medlemmar. Det beskriver Holmström nu som en kalldusch för svenska politiker. I själva verket var det inget som helst nytt. Det är givet att en officiell Nato-representant inte kan säga annat än att bindande utfästelser om militärt stöd bara följer med ett Nato-medlemskap. Vad som sedan i verkligheten skulle hända om Sverige drogs in i en militär konflikt är en annan sak. Holmström karakteriserar Partnerskap för fred (PFF), där Sverige är medlem sedan 1994, som en illusorisk garant för militärt stöd. Men PFF var i själva verket tänkt som motsatsen, nämligen en bred (inkluderande Ryssland) överenskommelse mellan staterna i Europa för att minska spänningar och öka samtarbete främst på den civila sidan (sjöräddningar med mera). Snarare än en invit till Nato bör man se utrikesminister Margot Wallströms mottagande av McCain som en fortsättning på det bilaterala samarbete som regeringen Löfven önskar med Washington.

Mikael Holmströms artikel:

Som mäktig ordförande i den amerikanska senatens försvarsutskott är John McCain en tung aktör i amerikansk utrikespolitik. Med utrikesminister Margot Wallström (S) vid sin sida utanför regeringshögkvarteret Rosenbad så förklarade senator McCain sitt ärende i Sve­rige för DN: – Vi tittar på en rad frågor, som förvarssamarbete och andra frågor mellan våra länder där vi kan samarbeta. Läs artikel

Ett Nato-spår och ett USA-spår?

Moderaternas partiordförande Anna Kinberg Batra förklarar i en intervju i Expressen (18/8) att hon önskar en ”öppen Nato-debatt”. Hon anser inte att ”gamla föreställningar och gamla partipolitiska låsningar ska stå i vägen för en seriös och konstruktiv Natodiskussion”. Men den färdplan hon rekommenderar är klart inriktad på ett medlemskap i Nato, ”som ändå är den struktur som vi har att förhålla oss till om vi ska bygga säkerhet skarpare och bättre med andra”. Samtidigt svävar hon på målet om vad ett medlemskap skulle få kosta.

Två socialdemokratiska riksdagsledamöter, Åsa Lindestam och Olle Thorell, värjer sig mot sådant tal i en debattartikel i Vestmanlands Läns Tidning (18/8). De hävdar att den nuvarande regeringen reparerar de skador som allianspartierna åsamkade det militära försvaret i regeringsställning och menar att kravet på Nato-utredning är ett stickspår. ”Vi utvecklar också det bilaterala samarbetet med nationer som delar våra demokratiska värderingar” och tycks därmed utesluta andra samarbeten. Istället för medlemskap i Västalliansen förespråkar de ett direkt utökat samarbete ”med våra nordiska grannar och USA”.

NATO-debattens försummade dimension, Mats Bergquist

Debatten om vårt förhållande till NATO, som varit mera intensiv de senaste två åren än sedan alliansen bildades 1949, försummar ofta en grundläggande aspekt. När anhängare av ett medlemskap pekar på att vi inte kan försvara oss själva längre, att vi ju redan genom vårt nära samarbete mer eller mindre är inne i NATO, eller motståndare nostalgiskt blickar tillbaka till en tid då vår utrikespolitik varit självständigare än idag, bortser man från de geopolitiska fundamenten. I meningsutbytet mellan Linus Hagström och Tom Lundborg å ena sidan och Tomas Bertelman, Johan Molander och Sven-Olof Petersson i Dagens Nyheter tidigare i sommar har dock kombattanterna varit inne på ämnet.Vårt geopolitiska läge har i grova drag varit detsamma alltsedan det stora nordiska kriget 1699-1721. Läs artikel

Korten på bordet om Afghanistan, Margareta Zetterström i UNT

Att regeringen beslutat utreda den svenska militära Afghanistan-insatsen är naturligtvis lovvärt. Men dessvärre blev det ingen oberoende kommission som fick uppdraget, vilket många kritiker av insatsen önskat, utan en enmansutredare som knappast kan beskrivas som annat än jävig: socialdemokraten Tone Tingsgård som var vice ordförande i försvarsutskottet när beslutet om svenskt deltagande togs.

I förhoppning om att denna utredning ändå ska leda någon vart har tidigare försvarsministern Thage G. Peterson (S) och tjugosex andra svenska opinionsbildare, varav jag är en, tillställt utredningen en skrivelse rubricerad “Sanningen om kriget måste fram!”. Där står bland annat att läsa: “Svenska folket, som av politiker och militärer överraskande och utan offentlig debatt leddes in i Sveriges första krig på nästan 200 år och som betalat de miljarder som kriget hittills kostat, har rätt till en ärlig, allsidig och offentlig granskning av detta krig som bröt vår långa fred. Veteraner från kriget, anhöriga till offren för kriget, alla har rätt att få veta varför och hur Sverige drogs med i kriget och vad resultaten blivit. De mål för kriget som måste ha funnits skall redovisas och ställas mot uppnådda resultat.” Läs artikel

Försvunnen försvarslärdom från världskrigets dagar, Staffan Skott i Helahälsingland.se

Visste ni att det har funnits ett Gästriklands regemente? Och ett Härjedalens, ett Kopparbergs, ett Ångermanlands regemente. Ett Medelpads artilleriregemente. Till och med ett Stockholms regemente. Testa gärna detta på någon militärintresserad. Det blir höjda ögonbryn. Endast de mycket kunniga ler och säger Jaså, skrammelregementen.

Det officiella namnet var fördubblingsregemente och de sattes upp så fort som möjligt i början av andra världskriget, i anslutning till de vanliga regementena. Infanteriets nya nummer blev som modersregementets siffror plus 30, Gästriklands regemente blev I 44 eftersom Hälsinge regemente var I 14. Dalregementet I 13:s dubblering med namnet Kopparbergs regemente och förkortningen I 43. Fast det sturiga dalfolket sa Andra Dalregementet. (Alla svenska infanteriregementen inklusive skrammelregementena finns redovisade här)

Dessa kuriosa steg ur minnet när jag läste en påkostad volym med titeln “En svensk tiger”. Där förekommer skrammelregementena tillsammans med en omfattande redovisning av den imponerande, tidigare och senare aldrig skådade upprustning av det svenska försvaret som inleddes redan 1937. För att hålla Sverige utanför kriget. Läs artikel

Förlorar inte sömnen för Rysslands skull, försvarsminister Jussi Niinistö i Österbottens Tidning

Ryssland har stora och snabba väpnade styrkor så landet kan enligt försvarsminister Jussi Niinistö (Saml) utgöra ett militärt hot mot Finland om landet så vill. En sådan vilja har emellertid inte hittills gått att varsebli.

President Sauli Niinistö har varit oroad över de ökade krigsspekulationerna i medierna. Också minister Niinistö har observerat samma fenomen. Han anser att man bör tala om hot men att man inte borde ge sig hän åt att överdriva eller skrämmas.

– Inte håller det på att hända något så dramatiskt i vår närmiljö att det skulle vara anledning att förlora nattsömnen över, säger försvarsministern. Läs artikel

Anm Försvarsminister Jussi Niinistö tillhör partiet Sannfinländarna , ej Samlingspartiet som det felaktig står i artikeln.

Agerandet riskabelt för Väst, Carl Johan Ljungberg i Norrköpings Tidning

Sedan Ryssland intog Krim rasar ett opinionsmässigt skyttegravskrig. Visst är USA, Nato och EU oeniga på vissa punkter. Ändå får sanktionslinjen gott politiskt stöd och ledande politiker, medier och försvarsananalytiker talar med en tunga på ett sätt som annars sällan sker. Hur mycket av detta som är samordnat kan man fråga sig, men Putin kan väl hävda, att hans land möter en enad västlig front.

Är då det ryska agerande som anförs för sanktionerna så inhumant, så i självklar strid med allmän moral att detta samfällda gensvar med dess ganska ensidiga analys kan motiveras? Eller har Putin här trampat på en öm tå, en så omhuldad idé om hur man bör uppträda att de internationella protesterna tycks fullt logiska och felet enbart får ses som hans eget? Läs artikel

Skrämmande om EU-försvar, Karin Dahl , Kvinnor för fred i UNT

Karin Dahl från Kvinnor för fred tar upp en ibland försummad aspekt av EU-fördraget nämligen att verka för fred. Den delen av EU:s officiella mål är något som politiker brukar lyfta fram i högtidstal men som glöms bort (avsiktligt?) i praktisk EU-politik. Karin Dahl lyfter också fram FN-stadgan med dess inriktning på lösandet av konflikter med fredliga medel och våldsförbudet i artikel 2. Det är viktigt att ha i minnet FN-stadgans våldsförbud då några av våra politiker har som huvudlinje att lösa konflikter med militära medel.

Karin Dahl: I en artikel i UNT (10/8) föreslår Cecilia Wikström att ett gemensamt EU-försvar upprättas och att detta försvar bör bli en integrerad del av Nato. Hon motiverar sitt förslag med hotbilderna i vårt närområde och påpekar att gemensamma militära operationer skulle göra EU till ”en av världens starkaste aktörer”.

Cecilia Wikström, du glömmer bort att som svensk politiker och europaparlamentariker åligger det dig att arbeta för fred med fredliga medel. Sverige är liksom alla stater i EU medlem i FN och ska liksom EU ”lösa sina internationella tvister med fredliga medel på sådant sätt, att internationell fred och säkerhet samt rättvisan icke sättas i fara (FN:s stadga Kap. 1, artikel 2). Detta är huvudlinjen. Säkerhetsrådet kan besluta att vapenmakt ska användas i vissa definierade fall (Kap.7). Läs artikel