De ryska krigsförbrytarna har varnat Sverige och Finland för att gå med i NATO. Det är, som jag ser det, det enda argumentet som finns för en svensk ansökan.
Men, jag är ändå motståndare till ett svenskt medlemskap i NATO. Ja, faktum är att jag är skeptisk till NATO över huvud taget, men inte av politiska eller ideologiska skäl och inte enbart för organisationens totala beroende av kärnvapen. Nej, jag är skeptisk därför att jag är historiker.
Det ryska angreppet på Ukraina har inte skapat ett nytt säkerhetspolitiskt läge i Europa. Angreppet var väntat och det har egentligen pågått i flera år. Det manifesterar en stormaktspolitik som alltid har funnits i samband med mer eller mindre ”kallt” eller ”hett” krig. Sovjetunionens upplösning blev inte ”fred för vår tid”. Den var ett ryskt nederlag och formade ett Ryssland med krav på återupprättat stormaktsanseende och förnyat imperiebyggande oavsett om det sker med tsaristiska, kommunistiska eller olikarkernas högerpopulistiska förtecken. Den som inte kunde se det vet ganska lite om Europas historia. […]
En svensk NATO-ansökan är kortsiktig och opportunistisk. Lika kortsiktig och vansinnig som slopandet av värnplikten, nedrustningen av det civila och militära försvaret och införandet av det som regering och riksdag kallade ”insatsförsvar”. Läs artikel