Tobias Billström avgick i september 2024 efter närmare två år som utrikesminister i Ulf Kristerssons regering. Han ingick i regeringen Fredrik Reinfeldt som migrationsminister åren 2006 – 2014. Han arbetar numera som affärsstrateg åt det tämligen nystartade bolaget Nordic Air Defence.
Billströms nyutkomna bok Skapt läge (Albert Bonnier förlag, 2025) innehåller vissa saker av intresse, som ska beröras här, trots att texten ofta tyngs av författarens inkonsekvens och bristande verklighetsförankring.
Värnplikten avskaffades och Billström medverkade
Statsminister Fredrik Reinfeldt förklarade 2013 att försvaret var ”ett särintresse”. Tobias Billström ingick i regeringen Reinfeldt, som 2009 föreslog att värnplikten skulle vilandeförklaras, det vill säga i princip avskaffas. Det förslaget gick sedan igenom i riksdagen med hårfin majoritet.
Det hade varit klädsamt om Billström haft något lärorikt att säga om sin medverkan till ett för Sveriges försvar utomordentligt skadligt beslut, men inte ett ord därom blir sagt. I boken talar han allmänt om värnplikt som ett viktigt verktyg, men mer än så blir det inte.
Fantasier om Sveriges militära kapacitet och Arktis
Billström skriver om svensk militär förmåga som om han avhandlar realiteter:
”Sverige är ett av de få länder i Nato med trupper som är utbildade för strid under arktiska och subarktiska förhållanden. Det innebär möjligheter för Sverige att skydda den arktiska regionen, det vill säga Norska havet, Ishavet, norra Skandinavien, Island och Svalbard. Vi kan på detta sätt bidra till att garantera balansen i området.”
Dessa ambitioner saknar täckning i verkligheten. Sverige har inte sådan militär kapacitet, och hade vi det borde den helt koncentreras på svenskt territorialförsvar.
Sverige bedriver militär verksamhet i norr, bland annat i Boden, Sollefteå, Östersund, Kalix, Kiruna, Luleå samt Arvidsjaur. Men det är fråga om relativt små enheter. Ett begränsat och spritt hemvärn finns i norr och flygvapnet finns på några platser. Några framstående jägarbataljoner och andra enheter torde öva på subarktiskt försvar, men som högst kanske ett par tusen soldater.
Det blygsamma vi har kan vi inte avvara för något annat är eget försvar. Billström föreställer sig att Sverige ska låta sig dras in i militära operationer i ett område, där ”Rysslands kontrollbehov av intressesfären runt ryska Norra flottans bas i Murmansk, för att skydda sin kärnvapenbärande ubåtsflotta” gör det till ett politiskt och militärt minfält. Det är tankegångar av det oansvariga och våghalsiga slaget. Försvarsmaktens uppgift bör här vara att hålla den svenska gränsen i norr, ett nog så utmanande ansvar som för närvarande saknar robust täckning.
Om USA
Billström noterar USA:s ”anmärkningsvärda” röst på Rysslands sida den 25 februari 2025 mot resolutionen i FN:s generalförsamling, som fördömde invasionen i Ukraina och krävde tillbakadragande av alla ryska trupper.
Billström hävdar att svenskt territorium och svenska förmågor har ”en grundläggande betydelse för försvaret av det amerikanska fastlandet, givet de ryska strategiska förmågorna på Kolahalvön, de kärnvapenbestyckade ubåtarnas hemmabas.” Han tillfogar att geografin är en av Sveriges viktigaste tillgångar, och att såväl ”DCA-avtalet som de regionala planerna inom Nato” visar på ”den vikt som USA fäster vid Sverige utöver Nato-dimensionen, vilket med tanke på vår geografi är fullt naturligt.”
Dessa något lösa tankar om geopolitiken utvecklas inte närmare. Riktigt var USA står är osäkert. Men Billström tangerar här känsliga frågor. Det handlar bland annat om huruvida Sverige ska låta sig bli till en buffert för USA mot Ryssland och en bas för defensiva eller offensiva amerikanska militära operationer riktade mot ryska centrala försvarsanläggningar, något som redan övats genom upprepade flygningar med tunga amerikanska B-52 bombplan, vilka utnyttjat svenska baser. Billström tycks se detta som tillgångar att vårda. Att USA utgör ett hot har han då lagt åt sidan.
Billström listar ”de stora hoten mot fred idag” och dit hör även en västlig stat:
”Dit hör Ryssland och Belarus … Dit hör Iran och Nordkorea … Dit hör Kina …Dit hör också, efter Donald Trumps tillträde som USA:s president, även EU:s förhållande till den amerikanska politiken och den så kallade transatlantiska länken, när denna snabbt och oförutsägbart ändrar inriktning till nackdel för Europa och europeiska intressen.”
Billströms varning att de skarpa motsättningarna mellan USA och EU till och med riskerar att slå om till aggression är värd att notera. De förnyade amerikanska kraven på att lägga beslag på Grönland har bara accentuerat USA:s hotfulla och aggressiva offensiv. Anspelar bokens titel Skarpt läge även på denna rivalitet? Frågan blir i så fall vilka slutsatser Billström drar av sina varningsord? Påverkar det inte synen på Nato, som domineras av och än så länge står under starkt hegemoniskt amerikanskt inflytande?
Några tydliga sådana slutsatser går inte att finna i boken. Billström menar dock att Ukrainakriget och ”osäkerheten kring USA:s långsiktiga engagemang under Trumpadministrationen” gör att det nu finns en god jordmån för att på allvar diskutera frågor om en gemensam europeisk försvars- och säkerhetspolitik och att frågeställningarna återkommit med ”stormstyrka” under Trumps andra period.
Men detta har vi hört länge. Billström gräver sedan ner sig i byråkratiska detaljer och behovet av utredningar och diskussion, där Billström – ambitiös som han är – frågar ”hur ska Sverige vara med och styra den på bästa sätt?” Billström är angelägen om att få med britterna, den franska egoismen är han skeptisk till och Nato och EU bör inte duplicera.
I likhet med vissa andra politiker och militärer tycks Billström vilja isolera förskjutningen i den amerikanska politiken till en effekt av Trumps presidentskap. Allt talar dock för att förändringarna är djupgående och kommer att bestå under överblickbar tid, något som många oberoende kommentatorer understrukit.
Billström talar mest om relationen till EU och om att hålla sig väl med större europeiska stater, men när det gäller frågan vad dessa utmaningar konkret innebär för Sveriges blygsamma försvar så har han inte mycket att bidra med.
Konstitutionella arrangemang – vapen till Ukraina
Billström argumenterar för att viktiga beslut som är extremt brådskande ska ske genom direkta utskottsinitiativ och inte genom regeringspropositioner. Han påstår att de senare kräver minst tre dagar och att de förra kan korta tiden till 24 timmar.
Som exempel tar han upp när den socialdemokratiska regeringen 2022 föreslog att Sverige skulle leverera vapen till Ukraina, vilket förslag slussades fram till och antogs av riksdagen via ett utskottsinitiativ. Det fanns emellertid ingen som helst anledning att avvika från den normala gången med en regeringsproposition, när en så central och principiellt viktig fråga skulle avgöras. Det är när sådana för Sveriges säkerhetspolitiska läge känsliga saker ska beslutas som riksdagen bör ta den tid i anspråk för grundligt övervägande som är påkallad. Nu kördes beslutet fram via ett snabbspår utan reell tid för prövning och opinionsbildning. Det senare var inte minst det socialdemokratiska partiet föga intresserat av.
Konstitutionella arrangemang – evakueringen av Khartoum
Stridigheter pågick 2023 i den sudanesiska huvudstaden Khartoum och ambassadpersonalen skulle brådskande evakueras. Det skulle ske med flyg och enligt Billström behövdes en svensk militär väpnad styrka för insatsen, vilket krävde riksdagens godkännande. Även denna gång pläderade Billström för utskottsinitiativ i stället för regeringsproposition och fick igenom ett riksdagsbeslut baserat på utrikesutskottets initiativ.
Det är svårt att bedöma om den valda vägen för beslutsfattandet var nödvändig, men detta konkreta fall visar hur som helst att riksdagen kan fatta beslut oerhört snabbt vid behov utan att regeringsformen ändras. Sådana äventyrliga författningsändringar är trots det nu aktuella (se länk om detta nederst).
Natoprocessen
Billström redovisar att artikel 3 i Natostadgan lägger ”stor tyngdpunkt på medlemsstaternas ansvar för den egna nationella förmågan.” Bestämmelsen är klar på den punkten, men Billström har inte mycket att säga om tillståndet i landets modesta försvar. Han talar allmänt om att vi måste börja tänka som Natoallierad och behöver ifrågasätta den ”egna identiteten”. Vidare menar han att vi har ”en stor expertis och ett djupt kunnande” om Ryssland som alliansen kommer att välkomna, men man frågar sig då varför man från svensk sida inte ens förmådde förutse den kommande ryska aggressionen mot Ukraina.
Han konstaterar vidare att det nog kommer att ”dröja innan svenska folket förstår vilket paradigmskifte inträdet i Nato faktiskt var för vårt land.” Underförstått är väl då att Billström redan från början insett det. Men han räknade väl inte från början med att USA skulle bli ett hot. Det missade han i så fall att varna för.
Enligt Billström bör Sverige på fem års sikt kunna bli en av de mellan fem och sju största aktörerna i Nato på i stort sett alla områden; vi har ”kunnandet och förmågan” och geografin. Någon täckning för dessa visioner har han inte. Och inte heller är påståendet att Sverige är störst i Norden ”även förmågemässigt” verklighetsförankrat. Finland har en armé som inklusive reservister kan mobilisera runt 1 miljon soldater. Har Sverige en eller två fullrustade brigader (det är 3000 – 5000 man i en brigad)?
Sverige bör enligt Billström inte bara vänta på att en invasion ska äga rum eller enbart vara territorium för samling och transporter genom landet av Natotrupp. Utan vi bör stärka upp Natos östra flank genom ”vårt operativa djup”. Vad det senare avser klargörs inte. Vi bör också enligt Billström ”leda” på Östersjön, där vi ”står ut” och har ”exceptionell slagkraft”. Billström är fylld av entusiasm: ”Parat med hoten från Kaliningrad och S:t Petersburg, som är två mycket viktiga stödjepunkter för Ryssland, är denna svenska marina förmåga något av första rang.” Men så förhåller det sig näppeligen. Det är inget fel på den svenska marinen men förmågan är starkt begränsad, och den bör koncentreras till att bevaka och hävda Sveriges territoriella integritet i svenska vatten.
Övrigt
FN och folkrätten nämns knappt i boken, trots att denna del av den lagbaserade internationella världsordningen är utsatt för hårt stormaktstryck och utgör mindre staters främsta försvarslinje.
DCA-avtalet nämns bara i förbifarten, vilket är anmärkningsvärt med tanke på den syn Billström ger uttryck åt beträffande USA:s hotfulla politik.
Banden till Baltikum tar stor plats i boken utan att Billström framför några övertygande skäl till att relationen till dessa stater ska ges helt omotiverat inflytande på svensk säkerhets- och försvarspolitik.
Billström har en poäng i att Sverige inte bör driva rättsprocesser mot personer som råkar befinna sig i Sverige men där brotten begåtts utomlands utan att svenska intressen är berörda.
Billström skriver i övrigt en hel del om koranbränningarna, förhandlingarna med Turkiet, terroristspåret samt sina goda relationer till statsledare (vännen ”Tony” Blinken med flera).
Att Billström avgick eller tvingades att avgå förklaras inte explicit i boken men hänger uppenbarligen samman med att statsminister Ulf Kristersson på lösa boliner och utan styrsel tillskapade det nationella säkerhetsrådet och den nationelle säkerhetsrådgivaren.
Billström kan tänka sig att Nato på amerikansk begäran i mobiliseringen mot Kina bör skicka några fregatter till Sydostasien för att bevara enigheten inom alliansen. Det är en uppfattning han tycks dela med försvarsminister Pål Jonson. Tankegången är vettlös.
Läs här om den pågående ändringen av regeringsformen:
https://www.alliansfriheten.se/riksdagen-bor-ha-avgorandet-i-sin-hand-vid-allvarliga-fredstida-krissituationer-och-vid-krig-eller-krigsfara-da-sveriges-fred-och-sakerhet-kan-vara-hotad/