Redaktionen

Hemvärnet utgör idag drygt 40 procent av Försvarsmakten och har de senaste åren genomgått en positiv utveckling. I takt med att säkerhetsläget har försämrats i Sveriges närområde har försvaret av det egna territoriet blivit allt viktigare. För detta är Hemvärnet en central aktör. Därför bör Hemvärnet växa i storlek, ges utökade uppgifter och ytterligare kvalificerad materiel.

För att Hemvärnet ska kunna utvecklas ytterligare bör organisationen dessutom få en större autonomi inom Försvarsmakten för att kunna ta långsiktiga strategiska beslut. Därför föreslår Moderaterna att göra Hemvärnet till en egen försvarsgren. Det faktum att Hemvärnet styrs av ett annat regelverk än den övriga försvarsmakten understryker det behovet…

Modern krigföring handlar till stor del om att kunna ha avancerade tekniska system som är överlägsna motståndarens. Men, det handlar också lika mycket om att ha en god beredskap och hög tillgänglighet hos de egna förbanden för att snabbt kunna möta en motståndare. I den aspekten är Hemvärnet överlägset. Därför anser vi att Hemvärnet är en organisation som har framtiden för sig, och som bör ges ett erkännande och ett större ansvar för att stärka Sveriges säkerhet. Läs artikel

För över 15 år sedan drogs Sverige in sitt första krig i modern tid. Den brittiskledda Afghanistaninsatsen skulle enligt FN-mandatet skydda regeringen i Kabul under sex månader.

2003, samma år som president George W Bush anföll Irak, ställdes all militär under Nato­flagg och USA-befäl. Samtidigt förvandlades den fredsbevarande operationen till ett fullskaligt krig över hela landet. Detta skedde utan att riksdagen informerades ordentligt, enligt fredsforskaren Wilhelm Agrell i boken Ett krig här och nu.

2013 uppdrog den socialdemokratiska partikongressen åt regeringen att tillsätta en oberoende granskningskommitté. Men försvarsministern utsåg sent omsider i stället en enmansutredare, Tone Tingsgård, som i riksdagen upprepat röstat för fortsatt deltagande i kriget.

I morgon presenteras rapporten. Ska vi nu äntligen få veta vad som hände med de ambitiösa målen, som också skulle rättfärdiga vårt militära engagemang, om att skapa demokrati och säkerhet, säkra kvinnors rättigheter, minska korruptionen och stoppa opiumproduktionen? Eller var syftet att Sverige skulle kvalificera sig för kommande internationella insatser tillsammans med Nato, som forskare på Försvarshögskolan förklarade? Läs artikel

Försvarsmakten har under 2016 tagit viktiga steg för att öka den operativa förmågan. Bedömningen är att det försvarspolitiska inriktningsbeslutet kan genomföras i enlighet med den ambitionsnivå och de principer som anges i regeringens styrningar. På längre sikt fortsätter risktagningen att öka så länge den svenska förmågetillväxten inte går i takt med omvärldsutvecklingen.

I dag lämnar Försvarsmakten sitt budgetunderlag för 2018 med särskilda redovisningar till regeringen. Underlaget innehåller myndighetens planering för 2018-2020.

– Vi arbetar intensivt med att realisera den försvarspolitiska inriktningen. Vi har uppnått goda resultat och vi blir starkare. Redan i år kommer vi att öka antalet platser på den militära grundutbildningen till 4000. I perioden kommer vi att öka beredskapen, tillgängligheten och krigsdugligheten hos krigsförbanden. Vi kommer också att fördjupa våra internationella samarbeten och utveckla totalförsvarsarbetet, säger överbefälhavare Micael Bydén.

Men de hårda prioriteringar som krävs får konsekvenser längre fram. Urholkningseffekt och kostnadsökningar för underhåll och vidmakthållande av materielsystem medför att Försvarsmakten behöver ta bort, reducera eller skjuta fram tidigare planerade åtgärder för drygt 6,5 miljarder. Läs pressmeddelande

Läs Försvarsmaktens budgetunderlag.

Forsvaret har fått stadig mer penger de siste tjue årene. Likevel er kjøpekraften svekket. Hovedforklaringen er en dramatisk prisstigning på kjøp og drift av stadig mer avansert forsvarsmateriell. ..

Aldrimer.no har lest forsvarsbudsjettene i detalj tilbake til 1994. Målet er å se på langsiktig utvikling. Eldre budsjetter, tilbake til 1987, har vi også sett på, men de er annerledes utformet og vanskelige å sammenligne med dem som kom senere.

En interessant trend, som vi meldte 16. februar, er at de operative delene av Forsvaret får en stadig mindre andel av pengene. Det har trolig stor innvirkning på kampevnen…

Men de siste par årene har det kommet indikasjoner på at mye av fundamentet i forsvarsøkonomi og planlegging kan bli kastet omkull.

I 2015 gjorde tidligere sjef for Forsvarets Forskningsinstitutt Paul Narum, og tidligere forsvarssjef Sverre Diesen, en analyse av kjøpekraften over tid. De fant at den hadde falt med 38% i løpet av tjue år. Det skjedde til tross for at økonomene i Finans- og Forsvarsdepartementene hadde sørget for en «kompensasjon for prisstigning»…

Året etter, i 2016, tallfestet to forskere ved Forsvarets Forskningsinstitutt (FFI) hvor høy prisstigningen er i forsvarssektoren. De konkluderte med mellom 4 og 6% årlig. Dette kommer altså på toppen av den vanlige prisstigningen. Rapporten om såkalt Defence Spesific Inflation (DSI) kan indikere at prisstigningen over tid er tre til fire ganger høyere enn i resten av samfunnet…

I forsvarssammenheng er det faktisk ikke vanskelig å finne eksempler som er enda verre. Jagerfly, for eksempel, steg med 8,7 prosent årlig i 36 år på rad. Hvis vi bare ser på tjue av disse årene, var prisstigningen i Norge ca 45 prosent. Men jagerflyene steg med 530 prosent…

Resonnementene, når det gjelder prisøkninger og kjøpekraft, ligner betydelig. Konklusjonene er i all hovedsak de samme:

• Forsvaret har opplevd et enormt tap av kjøpekraft. Anslagene er noe ulike, men varierer typisk fra 30-50%.
• Forsvarsbudsjettet ligger inntil flere titalls milliarder bak det som er nødvendig for å opprettholde slagkraften.
• Operative avdelinger rammes først og hardest når budsjettene ikke strekker til.
• Norge kjøper inn fly, skip, stridsvogner og så videre – men greier ikke å finne penger til driften.
• Vi kaster bort enorme investeringer.
• Mange andre land opplever det samme…

Det er langt mellom de gode, klare svarene på hvordan problemet skal gripes an. Noen foreslår å gjøre mer som Finland har gjort: En kombinasjon av et klassisk invasjonsforsvar, rimelige og velprøvde våpensystemer, innkjøp av hyllevare framfor spesialdesignede ting, og en smal forsvarsstruktur med få offiser og et lite støtteapparat.

Finlands forsvar har 280.000 soldater tilgjengelig. Langt flere kampfly enn Norge. Artilleri og kampbåter med missiler i betydelig antall. Likevel er budsjettet bare rundt halvparten av det Norge har. Et poeng, mener Offisersforbundet, kan også være å unngå både byråkrati og de stadige omorganiseringene som har hjemsøkt Forsvaret hos oss. Läs artikel

Den 2 mars presenteras utvärderingen av Sveriges insats i Afghanistan. Ann Wilkens, tidigare ambassadör i Pakistan och före detta ordförande för Svenska Afghanistankommittén, har läst den norska utvärdering som kom förra året. Den visar att den norska insatsen gav bättre utdelning för Norge än för Afghanistan. Norrmännen lyckades med den uppgift som de definierade som sin viktigaste i Afghanistan: att vara en pålitlig Natopartner och en god allierad till USA. För afghanerna däremot har freden inte kommit närmare.

Rapporten definierar tre huvudmål för det norska engagemanget:

– att stödja USA och bidra till att säkra Natos relevans

– att bidra till den internationella kampen mot terrorn genom att förhindra att Afghanistan återigen blir en fristad för terrorister

– att bidra till att bygga en stabil och demokratisk afghansk stat genom långsiktigt bistånd och fredsdiplomati

Av dessa bedöms endast det första målet, det om stöd till USA och Nato, helt ha uppnåtts. Men för den norska regeringen var detta å andra sidan det viktigaste målet. Det mål som avsåg kampen mot terrorn bedöms endast delvis ha uppnåtts och vad gäller statsbyggnad i Afghanistan konstateras att målet inte uppnåtts. Priset för denna begränsade framgång blev högt. Tio norska soldater dödades under insatsen och många skadades. Omkring 20 miljarder norska kronor investerades i insatsen – 11,5 miljarder på den militära sidan och 8,4 miljarder till civila ändamål…

Godal-rapporten avstår från att utmåla faktorer som flickors ökade skolgång som godtagbart resultat av en militär insats till astronomiska kostnader. Dess slutsatser är bittra för dem som ville engagera sig Afghanistan för att göra gott. Läs artikel

Läs  också presentationen av den norska rapporten som publicerats på denna sajt.

Året 2016 var för arméns del lyckat. Armén utbildade nästan 20 000 beväringar och över 20 000 reservister under olika repetitionsövningar och frivilliga övningar. Handräckning till andra myndigheter gavs nästan 450 gånger och totalt 1150 soldater tjänstgjorde i olika internationella militära krishanteringsoperationer.

– Armén har ett gott år bakom sig. Vi utförde de uppgifter och uppfyllde de målsättningar som ålagts oss. I beväringarnas slutenkät uppnådde vi än en gång de bästa resultaten någonsin och arbetet med att utveckla utbildningen och dess kvalitet fortsätter. Antalet krävande handräckningsuppdrag till polisen har ökat. Detta har vi förberett oss på genom att intensifiera övningsverksamheten tillsammans med polisen, berättade kommendören för armén, generallöjtnant Seppo Toivonen.

Armén har svarat på förändringarna i säkerhetsmiljön genom att redan från och med år 2014 utveckla sin beredskap. Armén har numera till sitt förfogande många olika trupper som består av personal, beväringar och reservister och som kan sättas in för att inom loppet av timmar effektivera beredskapen. En stor reserv säkerställer att försvaret har omfattande regional täckning och kan fungera på lång sikt.

Ett av utvecklingsarbetets mest synliga resultat är den 347 dygn långa beredskapsenhetsutbildningen för beväringar. Beredskapsenhetens beväringar utbildas under det första halvåret i enlighet med den normala utbildningsrytmen varefter de fortsätter till beredskapsutbildning och beredskap. En sådan här enhet kan agera snabbt över hela landet för att utföra försvarsuppgifter och stöda andra myndigheter. Läs artikel

“Americans cannot care more for your children’s security than you do,” U.S. Defense Secretary James Mattis cautioned NATO defense ministers in Brussels in mid-February, urging European allies to get serious about providing for their own defense.

Mattis put the alliance on notice that U.S. patience was finite and suggested that Washington’s commitment to European security was potentially at risk, noting, “[If] your nations do not want to see America moderate its commitment to the alliance, each of your capitals needs to show its support for our common defense.”…

Washington’s weariness over being Europe’s dominant security provider are long-standing and bipartisan. However, while Mattis was more diplomatic in his choice of language compared with President Donald Trump’s acerbic style, the implication was clear. The U.S. security commitment to Europe depends on alliance partners meeting their 2006 promise to spend 2 percent of GDP on defense…

The greater threat to NATO military readiness is about willpower, not money.

Divergent threat perceptions and parochial interests among the 28 members do more damage to NATO’s military credibility than spending ratios. As Russia demonstrated in Georgia, Ukraine and Syria, decisiveness and first-mover advantage can compensate for limited resources and sophistication — Russia’s defense budget is barely larger than Britain’s and smaller than Saudi Arabia’s.

Conversely, there is little evidence to suggest that a better-funded army would make more dovish allies such as Germany more inclined to more aggressively confront Russian aggression. While its recent troop deployment to the Baltics sends a strong message, Germany is generally regarded as skeptical over deterring Russia, and even toward NATO obligations overall.

A 2015 Pew survey found that only 38 percent of Germans supported using force to defend NATO allies, compared with 56 percent among U.S. respondents and 53 percent in Canada (which spends less than 1 percent on defense). The relevant measure of Germany’s commitment to collective security is its willingness to act, not whether it spends 1 percent — or 10 percent — on defense. Läs artikel

Upprustningen av det svenska försvaret och närmandet till Nato förändrar den svenska säkerhetspolitiken. Det är samtalsämnet när Anna Kinberg Batra träffar Säkerhetsrådets redaktör…

Mätningar från MSB visar att det finns en stark opinion för ökade försvarsutgifter, medan tidigare regeringars nedrustningspolitik aldrig har haft stöd bland väljarna. En central fråga för många som deltar i debatten om försvarets framtid är om allianspartierna kommer att kunna enas om försvarsanslagen i budgeten till hösten?

– Det skulle jag välkomna. I januari skrev vi moderater hur snabbt omvärldsläget hade försämrats och vad som krävs. 2020 känns långt bort som tidtabell för nästa försvarsbeslut. Mot den bakgrunden föreslår vi en förstärkning innevarande period med 500 miljoner kronor redan i vårbudgeten. Det skulle möjliggöra omedelbart höjd förmåga för sådant som kan göras på mycket kort sikt, till exempel fler övningstimmar. Totalt vill vi se ett tillskott på 8, 5 miljarder för att förstärka inom perioden. Kan det få bred samsyn är det bra, men det är för tidigt att säga hur regeringen svarar. Man har velat undvika offentlig debatt och kallat det ”sifferbingo”. Läs intervjun

Michael Desch, professor of political science and director of the Notre Dame International Security Center, believes the North Atlantic Trade Organization has outlived its original purpose to defeat the Soviet Union and should be put to rest. He explains, “This is the corpse of an international institution that’s become zombie-fied. It’s dead! But it continues to exist and chase after the living.” According to Desch, NATO’s confounding factors are the amount of resources the United States spends on the alliance and the “moral hazard” of maintaining a permanent attachment to European countries that may no longer share our interests…

Richard Betts from Columbia University takes a different tack on the usefulness of NATO. “NATO can be useful without being activist,” he claims. “The problem with NATO was the assumption that it had to do something after the Cold War, rather than stay on ice in case at some point in the future it … needed to be reactivated.” The University of Chicago’s John Mearsheimer agreed, calling the sentiment a “grow or die” perspective. In reality, says Mearsheimer, NATO expansion made the alliance worse off by antagonizing Russia. “It’s actually very strange,” added Eugene Gholz of The University of Texas at Austin. Policymakers “who in some circumstances say they don’t believe in deterrence anymore … really fundamentally believ[ed] that NATO would deter all bad behavior from Russia.” Läs artikel

…Bedömningen är en de sammanställda slutsatser som dragits efter ett tvådagarsseminarium där akademiker och militärer samlats för diskussioner. Brittiska tidningen The Times beskriver det som en ”skärrande insyn i Storbritanniens förmåga att besvara en rysk attack mot Nato-allierade i östra Europa”.

I sammanställningen konstateras det att Storbritannien kanske inte står inför någon omedelbar risk för attack från ett främmande land. Däremot finns det, enligt CHACR, ”ett antal rimliga scenarier” där landet skulle kunna dras in i krig om ett allierat land attackeras:

”Det väcker en viktig fråga: är den brittiska armén redo för en sådan möjlighet? Om man bara ser beredskap genom ren mankraft och stridskapacitet kan svaret vara ett enkelt ’nej’. Brittiska armén är mindre än vad den någonsin har varit och har ställts inför år av budgetnedskärningar.” Läs artikel

Uppgifterrna finns även i The Sun