Redaktionen

Frågan om EU:s integration och gemensamma försvar har diskuterats, glömts och tagits upp på nytt. Glömts och åter tagits upp vid en tidpunkt när Storbritanniens utträde ur EU är troligt. Det land som både med tanke på integration och försvar skulle vara av stor betydelse.

Anm: Carl Fredrik Sandelin var under ett tiotal år chef för Finska Notisbyrån (finska motsvarigheten till TT) och dessförinnan chef för dess utrikesredaktion.

Det säkerhetspolitiska omvärldsläget har försämrats och blivit allt mer oförutsägbart vilket ställer högre krav på försvarsförmågan. Detta är inte en isolerad utmaning för Sverige utan gäller även andra försvarsmakter. Riksdag och regering har också i den försvarspolitiska inriktningen för Sveriges försvar 2016-2020, varit tydlig med behovet av en ökad försvarsförmåga…

Marinerna ligger väldigt långt framme i att utveckla en gemensam styrka. Vi har under många år genomfört gemensamma övningar med taktikutveckling. Vi är båda små nationer och kan inte göra allt själva och då är en gemensam utveckling både kostnadseffektiv och nödvändig för att öka våra förmågor. En ensam marin kan inte ha allt men gemensamt kan vi komplettera varandra. Utvecklingen har också ett politiskt stöd vilket är enormt viktigt för att kunna fortsätta vårt gemensamma arbete.
Vad är nästa steg i utvecklingen?

Nästa mål är att uppnå initial förmåga,så kallad med den svensk-finska marina stridsgruppen. Syftet är att ha en gemensam förmåga att tillsammans kunna genomföra bland annat sjöövervakningsuppgifter och skydd av sjöfart. Den slutliga evalueringen kommer att genomföras under övningen.
Tidigare under våren övades den svensk-finska stridsgruppsstaben under den multinationella stabsövningen som ett led i evalueringen. Målsättningen är att i slutet på detta år kunna anmäla att styrkan har uppnått initial förmåga. Läs pressmeddelande

Svensk försvarspolitik under 1900-talet gick ut på att göra Sverige starkt och oberoende om kriget kom till Europa. Totalförsvarets viktigaste beståndsdel var den civila biten. Sverige skulle fungera även i en krigssituation. Därför fanns omfattande lager med mat och bränsle. Omkring 200 sådana lager fanns ännu kvar under början av 1990-talet…

Fram tills 1980-talet var självförsörjningsgraden i Sverige mellan 80 till 90 procent. I dag är den siffran under 50, en av Europas lägsta. Hälften av allt vi konsumerar kommer från utlandet. Stryps produktionen där får vi förlita oss på inhemska livsmedelsproducenter. Dessa är i sin tur beroende av drivmedelsimport från utlandet. Efter drygt tio dagar är alltså samhällets livsmedelsresurser slut. Då är det upp till var och en att klara sig själv. Det är annorlunda i Finland, där finns lager som räcker i ett halvår…

Kunskapen bland kommuner, landsting och andra institutioner måste byggas upp från grunden. Men det går inte att äta beredskapsplaner. Oavsett om staten tecknar vettiga avtal med livsmedelsproducenterna eller löser lagren på annat vis är det bättre att vara ute i god tid. För svensken måste äta, även om det blir krig. Läs ledaren

Nordstream II har varit ett tvistefrö länge i Europa. Häromdagen gick USA in i saken – eller åtminstone delar av den amerikanska ledningen.

När den amerikanska senaten för några dagar sedan röstade för skärpta sanktioner mot Ryssland, klev man tungt in i europeiska angelägenheter.
De nya sanktionerna riktar sig mycket specifikt mot ryska olje- och gasintressen – och i synnerhet mot projektet Nordstream II, gasledningen i Östersjön som ska dubblera mängden gas Ryssland kan leverera till Europa  (utan att passera Ukraina). Senaten ville hjälpa Europa att bli mindre sårbart för Ryssland.

Nu råkar en rad europeiska länder ha affärsintressen i ledningarna och vill se projektet förverkligas. Holländska Shell, franska Engie, österrikiska OMV tyska Uniper och Wintershall är bara några som köpt in sig medan ryska statliga Gazprom behållit 51 procent. Tyskland och Österrike protesterade omedelbart och påminde att fram  till nu har USA och Europa alltid agerat gemensamt när det gäller sanktioner mot Ryssland. Läs artikel

According to the mainstream western strategic narrative, Russia has since 2014 erected multiple Anti-Access Area Denial (A2AD) exclusion zones or “bubbles” around Europe and the Middle-East. These bubbles supposedly hinder or even prevent western military action and troop deployments during a potential military crisis between the West (read: NATO) and Russia. Symbols of this new Russian A2AD policy can be found in modern long-range weapon-systems like the S-400 Triumf long-range surface to air missile system, SS-26 Stone (aka Iskander) short range ballistic missile system or the K-300P (aka Bastion-P) mobile coastal missile system…

Russia has not developed a new brilliant policy or doctrine – either on the strategic or operational levels – that corresponds with the western notions of its A2AD capabilities. Rather, in many cases Western states are projecting their own capability shortfalls onto Russia – shortfalls that are a product of over-focusing for almost two decades on multinational expeditionary military operations against weak third rate adversaries in the name of stability operations, military crisis management and counterinsurgency operations. Läs artikel

Sverige blir nu fullvärdig medlem av Natos kodifieringssystem för försvarsmateriel och får tillgång till information om mer än tio gånger fler förnödenheter än de som finns i vårt eget nationella kodifieringssystem…

I Sverige har vi ett egenutvecklat system för identifiering av försvarsmaterielkomponenter, men det finns bara ett användarland, det vill säga Sverige.

– Vårt system är minst lika bra som Natos men vi behöver komma in i ett sammanhang där vi på ett utökat sätt kan byta, låna, köpa och sälja produkter det vill säga skapa en informationsmässig materiell interoperabilitet, säger Göran Bostedt på FMV, och ansvarig för NCB i Sverige. Läs pressmeddelande

…Tidligere generalinspektør for Hæren Robert Mood i Syn og Segn. Han mener Norge ikke er tjent med en total avhengighet av USA og Nato. Hans alternativ er et sterkere nordisk forsvar eller et samarbeid med europeiske land, som Storbritannia, Tyskland, Frankrike eller Nederland: «Kanskje kan Putin, Trump og Erdogan, kvar på sin måte, stimulera Europas leiarar til å gå vidare frå å velja éi side til ei sjølvstendig rolle».

Det er fornuftige tanker, forutsatt at Norge som småstat har tilstrekkelig beredskap til forsvar av eget territorium. Det hjelper ikke å bytte ut avhengighet til USA med underordning under EU i et forsvarssystem der småstatene leverer nisjekapasiteter til en felleshær styrt av stormaktene. Et europeisk forsvarssamarbeid måtte i tilfelle basere seg på at hvert land har ansvaret for å forsvare eget territorium, kombinert med et felles sikkerhetssystem. For Norge vil det å ha felles kapasiteter med andre land være mest aktuelt i Norden.

Tidligere etterretningssjef Kjell Grandhagen er blant dem som tar til orde for at Norge må ta større ansvar for egen sikkerhet. Han vil ha en sterkere hær og et heimevern som kan sikre kritiske objekter og overvåke territoriet. Han er sterkt kritisk til at Norge utelukkende skal basere forsvaret på langtrekkende strategiske kapasiteter.

I et innlegg i Dagens Næringsliv skriver Grandhagen at en småstat som Norge aldri kan matche Russlands langtrekkende våpen: Det vi derimot kan gjøre, er å yte så mye motstand at vi får alliert støtte. Å forsvare alle deler av landet – og i særdeleshet den mest utsatte delen, Finnmark – må være en selv­følge, mener han. Ingen nasjonalstat med respekt for seg selv kan definere seg bort fra fysisk å forsvare sitt territorium og sine innbyggere. Läs  artikel

…Sverige är en demokrati. Många militära experter tror att det inte räcker i det 21:a seklet. De önskar i stället en teknokrati och en krigsmakt. Redan vid slutet av VK2 verkade dessa experter för en krigsmakt. De glorifierade Eisenhower och ansåg att Mannerheim var gammalmodig. Politikerna trodde att Sverige ej mer skulle bli krigshotat – så varför då behålla en försvarsmakt; bättre att som Eisenhower dra runt på globen och manövrera! Vi var i Sverige inte ensamma om att efterlikna Eisenhowers politik. I Europa var det bara Finland och Schweiz som höll och håller fast vid en ren demokrati i stället för teknokrati. Vid sekelskiftet, inför Akademiens projekt Krigsvetenskap i det 21:a århundradet (KV21), stod det klart att Finland och Schweiz gjorde rätt, men Eisenhowers skugga hänger fortfarande över Sverige. För att gottgöra det sena 1900-talets felsteg gör vi försök med en manöverstridsdoktrin som ger ett beklämmande intryck av en-veckas-försvar.

Vi måste börja om från början och vetenskapligt studera den bottenplatta som vår demokrati vilar på. Därvid bör en reviderad utgåva av det som skrivits avseende HK utnyttjas. http://kkrva.se/krig-och-politik-sammanfattning-av-den-harda-karnan-hk/Läs artikel