Redaktionen

Sverige deltar i Natos stabsövning Crisis Management Exercise 2019 (CMX 19) som pågår den 9–15 maj. Syftet med Natos CMX-övningar är att öva beslutsfattande och samverkan inom ramen för ett fiktivt krisscenario. I årets CMX övar Nato krishantering och kollektivt försvar. Sverige, Finland och EU har inbjudits att delta i övningen.

Försvarsminister Peter Hultqvist deltog den 3 april i ett ministermöte i London inom samarbetsformatet Joint Expeditionary Force, JEF. Vid mötet genomfördes bland annat en scenariobaserad diskussion och den kommande JEF-övningen Baltic Protector där Sverige också deltar diskuterades.

– Mötet blev en väldigt tydlig kvittens på det brittiska intresset för att vara aktiva i Östersjöregionen och i Norden. Det är viktigt att Storbritannien fortsätter att vara med och ta ansvar för säkerheten i Europa och JEF är en del i det ansvarstagandet, säger försvarsminister Peter Hultqvist. Läs pressmeddelande

Svar på fråga från Pål Jonson (M).

Försvarsminister Peter Hultqvist: När det sedan gäller EU:s fortsatta utveckling är regeringens ståndpunkt när det gäller Europaarmé, Europahögkvarter och sådant väl känd. Vi är inga anhängare av den utvecklingen. Vi ser samarbetet som mellanstatligt och tycker att det är väldigt viktigt att det utgår från de enskilda medlemsstaternas behov. Det stämmer också överens med vår linje att EU inte är att betrakta som en federation utan just ett mellanstatligt samarbete. Det är vad vi utgår ifrån, När det gäller ekonomin ser vi budgetrestriktivitet som väldigt viktig. […]

Regeringens ståndpunkt är att svenska industriföretag som har sina bolagsstyrelser i Sverige är avgörande för den svenska försvarsförmågan och är lika viktiga för europeisk säkerhet som sina heleuropeiskt ägda konkurrenter. I nuläget tillåter förordningen deras deltagande med vissa villkor, bland annat att staten garanterar att företagen har sina bolagsstyrelser i Sverige. Vi har ändå klarat av att se till att ha möjlighet för tredjeland i dessa sammanhang. Vi kommer att fortsätta att bevaka och driva det uthålligt. Men det är ett omfattande arbete som successivt har fått ett ökat stöd inom EU från en lång rad andra länder. Läs protokollet från riksdagen

Försvarsminister Peter Hultqvist (S) i riksdagen 2 maj:

Svar på fråga 2019/20:549 av Pål Jonson (M)
Beslutet om svenskt deltagande i EU-stridsgrupp

Pål Jonson har frågat mig om varför regeringen inte förankrat beslutet i riksdagen om att Sverige ska delta i en EU-stridsgrupp ledd av Tyskland under andra halvåret 2020.

Som en del i deltagandet i det permanenta strukturerade samarbetet (Pesco) inom EU, har Sverige och övriga deltagande medlemsländer åtagit sig politiskt att bl.a. bidra med förband till EU:s stridsgrupper. Det rör sig således inte om ett av de 34 projekt som tagits fram inom Pesco. I syfte att efterleva åtagandet har regeringen gett Försvarsmakten i uppgift att planera och vidta förberedelser inför ett svenskt deltagande i den tyskledda EU-stridsgruppen som står i beredskap andra halvåret 2020.

När Sverige senast bidrog på ett motsvarande sätt till en stridsgrupp som stod i beredskap, nämligen under andra halvåret 2016 med Storbritannien som ramnation, informerades riksdagen om det i budgetpropositionen för 2016. Regeringen har för avsikt att i budgetpropositionen för 2020 informera riksdagen om det planerade bidraget.

Beslut om att sätta in ett svenskt förband och att använda EU:s stridsgrupper sker först efter nationellt och slutligen ett gemensamt EU-beslut. Om det svenska förbandet utgör en väpnad styrka krävs riksdagens medgivande innan förbandet får sändas utomlands. Läs svaret

En gång i tiden hade vi ett starkt territorialförsvar. Vi hade en stark armé, en stor flotta och ett omfattande flygvapen. Vi – alla vapenföra män och från mitten av 1980-talet även frivilliga kvinnor – hade en uppgift: Vi skulle försvara alla delar av vårt land och de människor som bodde där. […]

Vi vet alla i grund och botten: Poängen med försvaret är framför allt att försvara Sverige. Inte att försvara alla preferenser människor i Sverige kan tänkas ha. Men däremot att försvara deras rätt att ha dem.

Därför bör man i första hand visa vad försvaret skall göra, inte lyfta fram olika typer av människor som kan tänkas platsa i försvaret. Det blir helt enkelt fel infallsvinkel. Fel fokus. Numera, speciellt då värnplikten återinförs, får vi förutsätta att alla typer av människor accepteras, har en roll i försvaret och har samma mål för ögonen. Så var det tidigare. Så bör det vara idag.

Försvarsmakten gör klokt i att byta PR-byrå och reklammakare. Läs artikel

Försvarsmakten har kunnat ingå i kärnvapennära samarbeten utan att någon politiskt ansvarig har satt sig emot. Det framgår av Försvarsmaktens remissvar på utredningen om ett förbud mot kärnvapen. Vad är alliansfriheten värd när de har tillåtits bygga in sig i ett nära beroende av Natos kärnvapenbeväpning? […]

I enkätundersökningar hösten 2017 och 2018 uttalade cirka 85 procent av svenska folket (och en majoritet i alla partier) sympati för ett internationellt förbud mot kärnvapen. Det har inte funnits skäl att tvivla på den politiska viljan att hålla fast vid kärnvapenfrihet, ta avstånd från stormakternas avskräckningsdoktriner och på alla sätt främja nedrustning.[…]

I FM-remissen talas klartext. Om Sverige ratificerar eller bara undertecknar TPNW skulle följande inträffa: ”Svenskt deltagande i pågående operationer, i planerade övningar och utbildningar, samt i vidmakthållande och utveckling av materiel, i forsknings- och teknik­utbyte, samt tillgång till samarbetsformat kommer sannolikt att starkt försämras och riskerar i vissa fall att omöjliggöras” (sidan 2).

Om man fortfarande tror att detta mest handlar om en ”negativ hållning” eller något slags bestraffning för ”stigmatiseringen” av Nato, undanröjer resten av texten alla tvivel. ”När kärnvapenstater är med i multinationella operationer och försvarsövningar, så finns det alltid en implicit nukleär dimension” (sid 9). ”Försvarsmakten konstaterar att nukleära frågor är en integrerad del av verksamheter och förmågor på många nivåer hos stormakterna och i Nato….Möjligheterna för Sverige att fortsätta sin medverkan i samarbeten som har parallell nukleär verksamhet kommer enligt Försvarsmaktens bedömning att påverkas negativt om Sverige tillträder konventionen” (sid 11).  […]

Frågan landar därför tungt hos försvarsministern och givetvis rege­ringen. Sverige ska inte tillhöra någon militärallians. Detta förhindrar inte konsultationer och kontakter med Nato och våra nordiska grannar. Men vad är alliansfrihet värd när Försvarsmakten har tillåtits bygga in sig i ett nära beroende av Nato som är direkt kopplat till Natos kärnvapenbeväpning och den avskräckningsdoktrin som är alliansens själva fundament? Läs artikel

Utrikesminister Margot Wallström kommer den 6–7 maj att delta i Arktiska rådets ministermöte i Rovaniemi, Finland. Förutom Sverige deltar utrikesministrar från Kanada, Danmark, Finland, Island, Norge, Ryssland och USA på mötet. Margot Wallström kommer med de andra deltagande länderna bland annat att diskutera klimat, hållbar regional utveckling och internationellt samarbete i Arktis. I samband med mötet kommer Island att ta över det tvååriga ordförandeskapet i rådet från Finland.

Som medlem i rådet driver Sverige på för ett mer aktivt klimatarbete inom Arktiska rådet. Regeringen verkar även för att bevara Arktis som en fredlig samarbetsregion och för en hållbar utveckling. Läs pressmeddelande

Is NATO dying? Walter Russel Mead, leading columnist of the Wall Street Journal, says yes. His opinion is based on the decision of the German government to keep defence spending as low as 1.25% of gross domestic product (GDP) for the next five years.

This decision is not at all driven by fiscal urgency. Germany is expected to have a balanced budget after many years with an annual surplus. It is a clear political choice. Germany prefers to continue its cooperation with Russia on the controversial Nord Stream 2 gas pipeline.

NATO and the US are not any longer important to Germany as they used to be. Irritation about President Trump influences German foreign politics. […]

The conclusions of the WSJ columnist are quite cynical. ‘Although political support for NATO is in recession, its bureaucratic structures remain robust. There are battalions of generals, flocks of ambassadors, and armies of paper shufflers who intend to defend their jobs as long as they get paid.

Unintentionally, perhaps, NATO has found a new function: a grand experiment to see how long a bureaucratic structure of cooperation can prolong the existence of an alliance when its key members no longer believe in it’. It looks like the near future of some EU institutions.

With the words ‘in Moscow and Beijing, conclusions are being drawn’, ended Mead his column in the WSJ. Läs artikel

[…] Willoch er ikke den første høyrepolitiker som hevder at Norge er best tjent med lavspenning i nord og et godt naboskap til Russland, og at NATO-medlemskapet begrenser vår utenriks- og forsvarspolitiske selvstendighet.  Carl J. Hambro inntok allerede i 1949  ei kritisk holdning :  […] Vi har fått en ledelse  av vår utenrikspolitikk som ligger utenfor landets grenser… vi må møte opp med en mistenksom aktpågivenhet overfor våre allierte… Sitatet (Hambroparolen)  er henta fra Den Utvidete Utenriks- og Konstitusjonskomite året etter at Norge hadde slutta seg til NATO.[1] Hambros skepsis var knyttet til risikoen for at Norge kunne bli systemfanga og følgelig krigsaktør sammen med stormaktene. […]

At Norge ønsker et godt naboforhold til Russland samtidig som Nato-medlemskapet medføre en stadig tettere binding til USAs krigsstrategi, aktualiserer  Hambros advarsel om å bli systemfanget og derfor må:  […]møte opp med en mistenksom aktpågivenhet overfor våre allierte.

Lavspenningspolitikk i Russlands nærområder erstattes nå med en stadig tettere samarbeid med USA. Stormaktrivaliseringen har gjort Norge til et frontavsnitt i nord rettet mot Russland. Inntil 1999 praktiserte Norge en selvbestemt minimumsaktivitet tett opp mot Sovjet/Russland som konfliktdempende tiltak. Mens baseerklæringen innebar ingen fremmede styrker på norsk jord i fredstid, inviteres nå amerikanske land-, luft- og marinestyrker  permanent på norsk territorialt område. (Ståle Ulriksen, Sjøkrigsskolen, Aftenposten 15. april)

Amerikanske styrker skal heretter være stasjonert/tilgjengelig i Norge i strid med baseerklæringen om at det ikke skal åpnes allierte baser i Norge i fredstid. Amerikanske atomvåpenbærende hangarskip med B-52 bombefly, ubåter og hærstyrker skal være tilgjengelig i Norges nærområder mot Russland. Det betyr at norske myndigheter som følge av stormaktrivaliseringen ikke lengere er i stand til å håndtere en sikkerhetspolitisk krise i nærområdene med egne  ressurser. Landet er nå i ferd med å bli  et amerikansk frontavsnitt mot Russland. Risikoen for varm krig er overhengende om noe går galt.

Norge og Russland har siden den første grenseavtalen ble undertegnet for snart 700 år siden, levd i fredelig sameksistens. Godt naboskap har herska, bare avbrutt av Tysklands erobringskrig 1942-1945. At et godt naboskap er mulig til tross for vårt ahistoriske  fiendebilde av Russland som ekspansiv og farlig, illustreres ved   sovjettroppenes tilbaketrekking etter frigjøringen av Øst-Finnmark i 1944-1945, etterkrigstidens samarbeidsavtaler knyttet til Svalbard, fiskeri, olje og grenselinjedelingen av Barentshavet. Og til sist, det betydelige, grenseoverskridende samarbeidet innenfor, handel og industri mellom Norge og Russland i Barentsregionen (Kirkenes ), viser at dialog og samkvem  framfor kapprustning og trusler  er en fredsbyggende  vei å gå i forhold til vår nabo i øst.

Om 8 år kan Norge og Russland feire sjuhundreårsjubileum for bilateral, fredelig sameksistens. Fredelig sameksistens i så lang tid mellom to europeiske land er sjelden kost. I stedet for å svine-binde Norge til USA og NATOs selvoppfyllende  fiendebilde, kunne Bakke Jensen og regjeringa heller, med støtte i C. J. Hambro og Kåre Willoch, ta initiativ til ei felles markering  av  «PAX Barents» som brobyggende  tiltak i vår tid. Å væpne seg med økt amerikansk nærvær og krigsmateriell på norsk jord slik  regjeringens forslag til neste langtidsplan for forsvaret skisserer, er slett fredsarbeid. Läs artikel