Redaktionen

Oberstløytnant Tormod Heier holdt et foredrag på Sitt Ned i Skien nylig i regi av Nei til atomvåpen i Grenland. Heier holdt et tydelig og interessant foredrag med forståelig språk, innlevelse og kunnskap om historien. Hans bidrag til et folkelig forsvar av Norge som alternativ til fortsatt opprustning og medlemskap i Nato hadde han av forståelige grunner ikke.[…]

På spørsmål om hvordan Norge skal unngå å bli trukket enda mer med i Natoledede krigshandlinger for å følge de forpliktelser som Nato-medlemsskapet innebærer, var svaret at Norge sjøl må ruste opp og bygge opp sitt eget forsvar i betydelig grad for å gjøre seg mer uavhengige av militær bistand fra USA i forhold til Russland. I dag ville et angrep fra Russland være over i løpet av et par timer om vi ikke hadde hatt USA i ryggen. Til tross for dette er Russlands BNP på størrelse med Spanias. Russlands totale militærutgifter tilsvarer det USA bruker på å øke sitt militærbudsjett årlig.

Dilemmaet til Norge er følgende: Russland er i dag en betydelig atomvåpenmakt med isfrie havner i Nord og tilgang til det nordlige Atlanterhavet og dermed utgjør de en reell trussel mot USA. Det er denne maktbalansen som har holdt oss på pinebenken i 75 år, og som så langt har skapt fred i Norge. Vel og bra. Dagens hysteriske opprustning med et stadig mer aggressivt USA som med sine enorme militære slagkraft og som styres av en uberegnelig og egenrådig president, gjør at vi må tenke annerledes. Läs artikel

Se även Mats Björkenfeldts presentation av Heiers bok.

The UN Security Council unanimously adopted a resolution on Tuesday afternoon welcoming recent steps towards ending the conflict in Afghanistan. All 15 members supported the resolution, tabled by the United States, which endorses a joint US-Afghan declaration on peace and an agreement signed between Washington and the Taliban.

“The developments endorsed by this resolution are the product of more than a year of unprecedented US diplomatic engagement with the Taliban, in coordination with our partners in Afghanistan, the region, and around the world”, said Cherith Norman Chalet, the US Acting Deputy Permanent Representative.

The agreement with the Taliban calls for the fundamentalists to severe ties with international terrorist groups and to prevent them from using Afghanistan to carry out attacks against the US. Läs pressmeddelande

Coronaviruset har blottlagt en rad svagheter på svensk, europeisk och internationell nivå. Det kommer att leda till eftertanke och få konsekvenser på internationell nivå men även svenska politiker och myndigheter behöver lära sig av det som sker.

För svensk del är det tydligt att krishantering, och myndighetsstyrning och samordning under kriser är ett problem. Sverige har under decennier monterat ner civilförsvar och viktiga samhällsskyddande funktioner, samtidigt som myndigheter och sjukvården och äldreomsorgen utsatts för marknadsliberala reformer (new public management eller NPM) som i kombination med det ökade behovet efter migrationsflöde har lett till en omfattande systemstress. […]

En organisation kan normalt inte drivas på 100 procent av sin kapacitet utan att stressas sönder. Ett normalläge bör ligga runt 60 procents kapacitet för att vid en kort kris kunna utökas till 100. Den marknadsliberala styrformen NPM med ständiga effektiviserings- och sparkrav omöjliggör detta och försätter organisationer i permanent stress, vilket signaler från sjukvården, polisen, Migrationsverket och flera andra myndigheter länge har visat.

I kombination med en politisering av myndigheterna, ökat politrukstyre och politisk inkompetens har vi sett hur riskmedvetande och krishantering i Sverige blivit sämre. När tsunamin inträffade visste ingen av de ansvariga på Regeringskansliet eller UD vad ordet betydde och reaktionen blev försenad. Även under migrationsvågen hösten 2015 var reaktionen långsam. […]

Mer allmänt handlar det också om att få perspektiv på den dominerande liberala ideologi som länge har handlat om att alla problem måste lösas globalt och inte på nationsnivå. Detta ställs nu på huvudet när man ser hur känslig den globala produktionskedjan är och vilka risker det innebär.   Läs artikel

Pliktrådet tar strid mot Försvarsmakten och anmäler systemet med Säpos löpande registerkontroll av tusentals värnpliktiga till Justitieombudsmannen, JO. Hanna Gunnarsson (V) anser att lagstiftningen kan behöva ses över. […]

För närvarandeomfattas 3879 killar och tjejer födda 1999 av kontrollerna. TRM anser att det är ”en lagstridig” kontroll och kräver att det stoppas.

Försvaret har avvisat det i en skriftväxling mellan myndigheterna och pekat på att krigsorganisationen ska kunna mobiliseras på sju dagar och att det då måste finnas ”tillgängliga personalresurser”. Läs artikel

Försvarsminister Peter Hultqvist har varit i Karlskrona. Han dök upp för att sedan dyka ner. Tillsammans med sin finske kollega Antti Kaikkonen tog han nämligen ubåten HMS Halland på en liten provtur.

Det syntes på Hultqvist att han gillade läget. Och att han var stolt över att, innan avfärd, kunna redogöra för den alltmer fördjupade integrationen av svensk och finsk försvarsmakt.

Vad han egentligen sade, under ytan, är att våra länder är så nära en militär allians det går att komma utan att vara det. Länderna samverkar så långt det går – operativt och utrikespolitiskt – samtidigt som de bevarar sin egen självständighet. […]

Vi är två länder i en enhet. Sverige och Finland splittrades i början av 1800-talet när vi drogs in i Napoleonkriget och Ryssland anföll. Det var det en hårsmån från att vårt land helt styckades upp av de krigförande länderna. Det var också detta trauma som lärde Sverige att det kan blir dyrt för ett litet land att försöka lägga sig i de stora drakarnas uppgörelser.

Vi förstod i fortsättningen att försöka praktisera neutralitet när övriga Europa krigade. […]

Den som bäst formulerat den svenska utrikespolitiska doktrinen är Olof Palme, som 1961 uttryckte det på följande sätt:

”Den grundläggande principen för svensk utrikespolitik är att Sverige i fred skall stå utanför stormakternas allianser och i krig upprätthålla en strikt neutralitet. Till stöd för denna utrikespolitik, ett efter förhållandena starkt försvar.”

Konsekvensen av detta är exempelvis att eftersom vi av goda skäl valt att stå utanför Nato kommer det också att kosta en slant. Vilket innebär att det krävs politiska beslut som prioriterar försvarsmakten, i synnerhet i ett läge där allt tyder på att vi lever i förkrigstid. Läs artikel

[…] Sveriges utrikespolitik ska ha ett starkt fokus på Europa och på vårt närområde – med fortsatt förankring i vårt FN-arbete. Det är naturligt av flera skäl. EU är vår främsta utrikes- och säkerhetspolitiska arena. Ingen annan aktör är i så stor utsträckning en garant för Sveriges ekonomi, säkerhet och fred. Och närområdet – ja, vi har ju bara ett närområde. Det som sker nära oss har en direkt påverkan på vår trygghet och säkerhet.

Detta fokus förstärks nu ytterligare eftersom vi under nästa år blir ordförande i Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa, OSSE. Det ger oss möjlighet att påverka de viktigaste säkerhetsfrågorna i vår region. OSSE:s grundprinciper bär upp den europeiska säkerhetsordningen, vars bevarande är ett centralt säkerhetspolitiskt intresse för vårt land. Med tanke på att denna ordning i dagsläget både ifrågasätts och bryts blir ordförandeskapet i OSSE extra svårt och extra viktigt. […]

Nyligen besökte jag Moskva för överläggningar med utrikesminister Lavrov. I november träffade jag president Lukasjenko och utrikesminister Makej i Belarus. I bägge dessa fall står vi upp för våra värderingar och markerar mot oacceptabelt beteende. Vi står upp för EU:s sanktioner mot Ryssland, och vi har fördömt belarusiska övergrepp på mänskliga rättigheter.

Samtidigt inser vi att det är nödvändigt med dialog och samarbete i frågor som klimatet och miljön i Östersjön, handeln och jämställdheten. Men även om vikten av att den europeiska säkerhetsordningen respekteras.

Låt mig understryka att en sådan dialog inte är en belöning. Den är ett sätt att minska risken för missförstånd och feltolkningar, att förstå de andras tankesätt och för att gemensamt hantera gemensamma utmaningar. Det handlar om vår egen säkerhet. Läs artikel

Marinen provar ett nytt sätt att öva i Östersjön. Det är svenska och finska marinen som byter fartyg med varandra, med personal och allt.
– Vi ska öva på att leda ett annat lands fartyg och tvärtom, förklarar Anders Åkermark, marinstabens operationsavdelning. […]

HMS Helsingborg lämnas över till finsk ledning och Finlands FNS Uusimaa lämnas över till svensk ledning. Själva övningen kommer att ske på internationellt vatten i Östersjön. Målet är att öva och utvärdera respektive lands lednings- och sambandsmetoder, för att länderna ska kunna lära av varandra och utveckla sättet att arbeta. […]

– I och med att vi kan fördjupa vårt samarbete på det här sättet så får vi ju mer information, eftersom vi täcker in hela Östersjön, förklarar Anders Åkermark. Det ökar också trovärdigheten för båda ländernas marina stridskrafter om vi kan leda varandras fartyg vid behov och utbyta information om sjöläget.

– Vi lär oss och blir klokare av varandra på det här sättet, konstaterar Anders Åkermark. Läs pressmeddelande

Al Qaeda-linked militants have said they will only attend peace talks with Mali’s government if it expels French and United Nations forces.

There was no immediate response from the government which has been proposing talks in recent weeks to try and end an insurgency that has spread violence across the West African state and its neighbors. But Malian authorities have repeatedly said they want French forces to stay, and France has promised to boost its military presence in the Sahel region.

Attacks by groups linked to al Qaeda and Islamic State in Mali and neighboring Burkina Faso and Niger killed hundreds of civilians last year, and stoked even deadlier ethnically-charged reprisals.

The bloodshed has worsened despite the presence of more than 11,000 U.N. peacekeepers in Mali and around 5,000 French troops across the region.

“There can be no talking about negotiations under the shade of occupation, before the departure of all French forces and their followers from Mali,” al Qaeda-linked Jama’a Nusrat ul-Islam wa al-Muslimin (JNIM) said in a statement issued on social media on Sunday. Läs artikel

[…] The Syrian-Russian offensive represented the collapse of the so-called Sochi Agreement of September 17, 2018, which established what were known as “de-escalation zones” separating the Syrian Army from anti-government rebel forces in Idlib. As part of the Sochi Agreement, Turkey set up a dozen “observation posts”—in reality, fortified compounds housing several hundred troops and their equipment—throughout the Idlib de-escalation zone. […]

The Moscow Summit was a bitter pill for Erdogan to swallow. Although formulated as an “additional protocol” to the existing September 2018 Sochi Agreement, the deal struck between Erdogan and Putin in Moscow was very much a document of surrender for the Turks. His fiery rhetoric and threats to push the Syrian Army and its allies out of Idlib the contrary, Erdogan was compelled to accept a new “de-escalation” zone defined by the frontlines as they stood on March 6.

Moreover, the Turks were now compelled to share enforcement and monitoring of a 12-kilometer “demilitarized zone” straddling the M4 highway with Russian military patrols. Lastly, adding insult to injury, the Turks were denied a no-fly zone over Idlib, ceding control of the air to the Russian Air Force, while still being required to disarm and remove all persons belonging to terrorist organizations, which in this case meant HTS, the most numerous and effective of the anti-Assad rebel groups. In short, Russia secured for Syria all its hard-won victories, while ceding nothing to Turkey save a face-saving ceasefire. […]

Moreover, the dismal performance of the Turkish Army and its anti-Assad allies against the Syrian Army and its allies, including the Russian Air Force, in the Idlib campaign as a whole, and the Battle of Saraqib in particular, have put to rest any thoughts Erdogan might have retained about imposing Turkey’s will on either Damascus or Moscow; Turkey now knows that there will not be a Turkish military solution to the problem of Idlib.  Läs artikel

I 2010 var det 39-årige australske datageniet Julian Assange verdenspressens helt, Wikileaks hadde foret dem med et enormt journalistisk materiale. Mandag 24.2 2020 sto et halvt døende vrak for retten i London for å forsvare seg mot utlevering til USA. Om han skulle bli utlevert til mulig fengsel i 175 år i USA er det i realiteten fullføringen av en dødsdom.

Assange har ikke gjort noe galt, tvert i mot har han søkt å avsløre og stoppe statskriminalitet. USA har ikke straffet sine krigsforbrytere, i stedet har de av alle krefter forfulgt Assange. Hittil har de lykkes over all forventning, de facto har Assange vært på flukt i åtte år, holdt innesperret og isolert og bragt til taushet. I middelalderen var det fyrsten som begikk overgrep mot egne undersåtter. Dette er noe mye verre, et ansiktsløst og mektig nettverk som bistår USA på tvers av landegrensene. […]

Overgrepene mot Assange utføres av svenske og britiske myndigheter ut fra press fra den utøvende statsmakt i USA. Dette burde helst ha vært en vill fantasi. Men, vi bør vel nå ha sett at USAs ledere og hele kongressen og verdens media synes at det er helt i orden å gripe inn i rettsvesenet i andre land – for republikanerne er det endatil helt i orden at presidenten undergraver rettsvesenets uavhengighet i andre land for å bedre sine sjanser i neste valg. Og Joe Biden, tidligere visepresident, skryter åpent av at han fikk en statsadvokat i Ukraina avsatt. […]

Norske politiske og juridiske instanser har all grunn til å undersøke hvor robuste vi vil være overfor slikt påtrykk som andre land, Ecuador, Storbritannia og Sverige, har gitt etter for i saken om Assange. Å utlevere ham til USA vil være et overgrep av historiske dimensjoner og undergrave sivilisert rettsorden slik vi kjenner den. Läs artikel

President Macron varslet nylig om muligheten for at Frankrike, som eneste militær atommakt i EU etter brexit, kan spille en større rolle i europeisk sikkerhet i fremtiden. Utspillet skapte mye uro i EU og NATO. Bør man avfeie hans perspektiver uten videre?

Dagens trusselbild er komplisert for europeerne. De står ovenfor et Russland som utfordrer i og utenfor Europa og et USA som stiller flere betingelser enn tidligere for deres forsvar. Begge aktører tar ikke lenger ansvar for å dempe atomspenningen i Europa etter at de trakk seg av INF-avtalen i 2019. De står også på hver sin side av forhandlingsbordet i Iran-krisen etter at USA trakk seg ut av atomavtalen JCPOA i 2017. New Start utløper på sin side i februar 2021 og risikerer å ikke bli videreført. Det kan føre til et nytt våpenkappløp mellom atommaktene. Som Målfrid Braut-Hegghammer nylig påpekte kombinerer atomfaren en eskalering i konfliktnivået med Iran og Nord-Korea, økt press for atomspredning og frafallet av våpenkontroll. […]

Macrons forslag fra februar 2020 betyr ikke at Frankrike nå går inn for at EU skal få atomvåpen eller for at Frankrike erstatter USAs atomgaranti. Det betyr heller ikke at andre land vil ha noe å si om når, hvor eller hvordan franske atomvåpen skal brukes. Derimot kan Paris i større grad enn før vurdere at et angrep mot et EU-land vil få fatale følger for Frankrike, og vil reagere deretter. Det kan også være et klarere signal om at man er villig til å kommunisere bedre med andre europeiske land om mål og tidspunkt for bruk av atomvåpen. Inntil videre kan franske atomvåpen likevel anses som et nasjonalt supplement til NATOs atomparaply. I fremtiden kan de få et klarere europeisk og EU fokus. Läs artikel