När Krimkriget (1853–1856) i Östersjön började närma sig de förenade kungarikena Sverige och Norge lockades kung Oscar I av tanken att med hjälp av de mot Ryssland allierade staterna Storbritannien och Frankrike återerövra Finland. Det innebar att bryta med fadern Karl Johans återhållna 1812 års politik. För Frankrike och England var det angeläget att dra in Sverige–Norge i kriget. Det skulle tvinga Ryssland att inte bara föra krig vid Svarta havet utan till ett tvåfrontskrig med åtföljande splittring av styrkorna. Det kom emellertid inte längre än till den traktat som ingicks 1855, den så kallade novembertraktaten. Några steg i processen som ledde fram till traktaten ska här skärskådas med Lord Palmerston i en av huvudrollerna.
Storbritanniens premiärminister, Lord Palmerston, skrev 1838 en instruktion till ett av sina sändebud, vari han gav till känna tvivel på den svenska försvarsberedskapen:
”I have to instruct you, in case you should find among the Swedes the notion to prevail, that they need make no exertion to defend their own territory against the Russians, because England would always, in case of need, be ready to do so for them – to state in reply that the encroachments of that Power in Norway are matters of direct interest to Sweden, and only of remote Interest to England; and that although England has been ready, in matters of such nature, to assist those who are willing to the utmost of their Power to defend themselves, yet the English Nation would not easily be persuaded to make an effort to aid a people who were by their apathy in time of danger, to show that they did not think their own liberty and independence wort fighting for.”