”De stridskrafter som ett land eger till upprätthållande av sin sjelfständighhet kallas dess Krigsmakt…
Men öfverlemnandet af landets försvar och all krigstjenst ensamt åt stående härar, gör krigsståndet till en stat i staten, skiljer småningom dess intresse från andra medborgareklasser, kan möjligen bilda det till ett lydigt verktyg för despotiske regenter, till landets undertryckande, gör nationen ovan vid vapnens bruk, så att den står handfallen och värnlös, i fall den stående hären blifvit fullkomligen besegrad, emedan ingen tillgång på öfvadt krigsfolk sedan finnes.”
J. A. Hazelius, Föreläsningar över krigskonsten, Stockholm 1839. Hazelius (1797 – 1871) var vid denna tidpunkt lärare vid det Högre Militär-Läroverket. Han var verksam som militär, riksdagsman och publicist. Vad utrikespolitiken beträffar kom Hazelius att inta en klok och uppmärksammad hållning i samband med Krimkriget:
”Som bekant ivrade den liberala pressen för att Sverige skulle delta på västmakternas sida i kriget mot Ryssland. H motarbetade krigsivrarna av all makt, och 30 mars 1855 avslöjade han i en artikel sakkunnigt hur utomordentligt uselt rustat Sverige var för ett krig. Bristerna summeras med obeveklig klarsyn: Vårt krigsväsende är »utan generalstab, utan tross, utan fältläkare, utan tillräcklig sjukvård, utan armé-organisation för kriget, utan ordnad beväring . . . utan tillräcklig artilleri-utrustning, utan kommissariat, utan tillräckligt befäl». H blev visserligen häftigt angripen för sin artikel, men hans initierade varningsord gjorde intryck; den följande pressdebatten visade också, att det förelåg en stark opposition mot aktivistiska engagemang.” (Johan August Hazelius – Svenskt Biografiskt Lexikon (riksarkivet.se))