”Rimligt att se över utlämningsärenden igen”, svd.se

PKK-flaggor i Almedalen störde Natosamtalen med Turkiet. Men i sin första intervju säger Turkiets nye ambassadör i Sverige att han är nöjd med hur den svenska regeringen agerade. ”Att ha Sverige med i Nato är en god idé”, säger Yönet Can Tezel. […]

I slutändan handlar allt om vilka soldaters liv det är som sätts på spel, säger Tezel. Han talar om Natos artikel 5, den som säger att Natoländer ska försvara varandra i händelse av krig.

– Gud förbjude om det sker, men om Sverige blir en allierad och måste bli försvarat, i ett sådant negativt scenario så ska ju Natoländer hjälpa Sverige. Turkiska befäl kommer inte tveka att beordra sina soldater att riskera sina liv i försvaret av Sverige, om det blir nödvändigt. Det är vad Nato handlar om, säger han. […]

Regeringen Olof Palme terrorklassade PKK redan 1984. Problemet för Turkiet är, säger Yönet Can Tezel, att samma soldater som skulle försvara Sverige samtidigt hotas av bland annat PKK.

– De har finansiellt stöd, personligt och ideologiskt stöd här. Det är en paradox. Men att ha Sverige med i Nato är en god idé. Det kommer att öka Natos gemensamt säkerhet, säger han.

– Om Turkiets inre säkerhet försvagas så försvagas Nato. Om Nato försvagas så försvagas Sverige. […]

– Det är inte raketforskning. Vi vill bara att svenska myndigheter ska vara mer responsiva, titta närmare på ärendena och mer öppet, säger Tezel. […]

En del av de som begärts utlämnade har Sverige tittat på och konstaterat att de inte kan utlämnas. Varför ska man se över ärendena igen?

– Om det finns människor som döljer sitt mörka förflutna och fått medborgarskap eller status genom att dölja sanningen. Självklart borde Sverige överväga det igen.

Så Turkiet har specifika underrättelser om vissa av dessa individer?

– Det finns en del sådana människor, ja. Varför skulle Turkiet göra sig besvär, slösa mängder med offentliga medel och sätta människors familjer i svårigheter? Läs intervjun

Dokumentärserie: Grundarbetet för alliansen mellan Finland och Nazityskland gjordes redan under inbördeskriget 1918, hs.fi

YLES dokumentärserie i fyra delar Nazityskland och Finland presenteras vid en särskilt intressant tidpunkt. Serien, som fokuserar på åren 1933–1944, undersöker den situation som Finland befann sig i före och under andra världskriget, det vill säga som en bricka i ett spel som leds av stormakterna. Var tvungen att välja sida. Låter det bekant?

På den tiden fick man välja ”mellan pesten och kolera”, som den förre försvarsministern Jussi Niinistö uttrycker det: ska man försöka sluta fred med Sovjetunionen eller hoppa på tåget av Nazityskland, som skryter med sin makt ? Finland valde det senare. […]

Samarbetet mellan Finland och Tyskland fördjupades redan före andra världskrigets händelser. I inbördeskriget 1918 gav Tyskland betydande stöd till de vita, och banden förblev starka även senare. Den sociala, akademiska och militära eliten samt vissa konstnärskretsar strömmade gärna till Tyskland. Opportunismen höjde också sitt huvud. Å andra sidan tvingade Hitlers seger det exportberoende Finland att komma ännu närmare Tyskland. […]

Finländarnas förbrödring  med nazisterna har varit erkänd i vårt land i åratal, men ändå när vi behandlar ämnet stöter vi på en viss smak för att förklara på bästa sätt. Den raka serien gör förklaring meningslös genom att smälla fakta på disken.

I den sista delen av dokumentärserien säger exminister Niinistö att han tror att all smutstvätt om att förbrödra sig med Nazityskland nu är tvättad. Sådär? Läs artikel

Mullret från slagfälten har lett till ett stilla och bekymmersamt förhärligande av det militära, hbl.fi

Geo Stenius, Emsalö
Chocken över Rysslands brutala angrepp mot Ukraina fick medieklimatet att generellt sätt spränga alla rationalitetens gränser, inte bara i Finland, granne till angriparen Ryssland. Trots att sansade statsvetare påpekade att Finland inte är hotat, lyckades Natovänliga politiker utnyttja den naturligt uppkomna osäkerhetskänslan för att leda landet in i alliansen. Allt detta skedde i ostörd harmoni med tidens anda, där känsla prioriteras framför analys.
Under det halvår som kriget nu har pågått i har vi kunnat notera ett oroväckande fenomen. Kriget och mullret från slagfälten har lett till ett stilla och bekymmersamt förhärligande av det militära. Ett amerikanskt hangarfartyg på besök till Helsingfors, amerikanska soldater på manöver med finländska, medier fulla av reportage och inslag av militär natur. Där åtminstone jag förskräcktes av det amerikanska hangarfartygets konkreta förmåga till massiv förstörelse och död, föreföll många andra vara mer förtjusta. Den, som det hette, enorma, militärt vetenskapliga slagkraften beundrades allmänt.
Uppmuntrade av detta siktar högerpolitiker mot en ökad Natonärvaro i Finland, rent av i form av främmande trupper. […]
Exempel på sådana broar som rivs finns det gott om. Presidentens och statsministerns besked om ytterligare minskade kontakter till Ryssland är en åtgärd som bara gör vår framtid svårare. Mediernas hejdlösa svartmålande av allt ryskt likaså. Ryssland står där det står, vid vår gräns. Freden skall inte försvåras i onödan. Läs artikel

Sven Hirdman, tre artiklar om Ryssland

Sven Hirdman
  1. Kriget i Ukraina 2022

Jag håller med dem som anser att detta krig är det värsta som hänt i Europa sedan andra världskriget. Ett dåraktigt och brutalt anfallskrig. Det strider mot folkrätten och alla andra normer. Det är en katastrof för Ukraina och en tragedi för Ryssland. Det får stora konsekvenser för den säkerhetspolitiska situationen i hela Europa och även globalt.

Gick kriget att förutse? Både ja och nej. Det fanns en amerikansk och en europeisk tolkning av de ryska truppsammandragningarna vid Ukrainas gräns. Amerikanerna trodde/visste i kraft av sina överlägsna underrättelseresurser att Ryssland skulle gå till anfall. President Zelenskyj, vår ambassad i Kiev och jag trodde alla på den europeiska tolkningen, att det främst var fråga om en styrkedemonstration och politiska påtryckningar. Vi hade fel.

Jag gissar i efterhand att beslutet att gå i krig mot Ukraina togs av president Putin efter det att han inte ansåg sig ha fått gehör av USA och NATO för de förslag om en ändrad europeisk säkerhetsordning, som enligt honom bättre skulle tillgodose Rysslands säkerhet, och som han förelade dem den 17 december 2021. Hade USA och NATO tagit fasta på de konkreta ryska förslagen om rustningskontroll- och avspännings- åtgärder och ignorerat de omöjliga ryska idéerna om NATO:s utvidgning, hade kriget i Ukraina möjligen kunnat undvikas.

Ett eventuellt anfall på Ukraina torde hur som helst ha förberetts tidigare. Putins anförande måndagen den 21 februari, som jag såg på direktsändning i rysk TV, gjorde ett egendomligt intryck. Hans ifrågasättande av Ukrainas existensberättigande kom där till klart uttryck, men talet födde bara en råtta – ­ att Ryssland skulle erkänna ”folkrepublikerna” i Donetsk och Lugansk som självständiga, därmed bekräftande att de inte längre tillhörde Ukraina. Putins inställning att Ryssland är omgivet av fiender överallt kom ännu mer till uttryck i hans tal den 18 mars om alla förrädare och femtekolonnare i Ryssland, som det gäller att spotta ur munnen som insekter.

Kriget måste få ett snart slut. Det vilar ett ansvar på såväl president Zelenskyj som på president Putin att få till stånd en vapenvila. Zelenskyj måste få slut på förödelsen av sitt land. Kriget går dåligt för Putin och han måste för Rysslands skull snabbt kunna visa att han uppnått sitt mål.   Beståndsdelarna i en uppgörelse är ganska givna:

  • Ukrainas säkerhetspolitiska status;
  • Krims status;
  • Separatistområdenas i Donbass status
  • Språklagarna i Ukraina
  • Säkerhetsgarantier för Ukrainas territoriella integritet och självständighet.

Ett beslut om en vapenvila torde endast kunna träffas på nivån Putin – Zelenskyj när en viss militär jämvikt (stalemate) uppnåtts och beståndsdelarna är klara. Det är mycket tal om var en sådan slutförhandling skall äga rum och många medlare är villiga.

Att vapenvilan dröjer torde bero på att ryssarna i kraft av sin militära överlägsenhet vill tvinga ukrainarna till så stora förhandlingseftergifter som möjligt. Ukrainarna å sin sida känner framgång med stöd av de stora vapenleveranserna från Väst och det politiska stöd de har från praktiskt taget alla håll med beslutet om kandidatstatus i EU som den senaste framgången.

Men en vapenvila är bara första steget. Därefter återstår en uppgörelse om att alla ryska trupper verkligen lämnar Ukraina. För detta kommer Ryssland att kräva att västmakterna ger avkall på sina sanktioner mot Ryssland. Kommer USA/amerikanska Kongressen/NATO att lita på Putin? Utrikesministrar Blinken har antytt att sanktionerna i sak är tidsbegränsade. Är alla överens om detta? USA måste i detta scenario på allvar komma in i förhandlingarna såväl rörande säkerhetsgarantier för Ukraina som sanktionerna mot Ryssland. Det finns två konfliktdimensioner i det här kriget. Dels Ryssland – Ukraina, dels Ryssland – USA. Den senare är den allvarligaste och mest långtgående.

Om det överhuvudtaget skall bli en fredskompromiss måste det från alla håll bli mindre av presskonferensdiplomati eller public diplomacy, vilket leder till låsta positioner, och mer av tyst diplomati, eller back channel contacts. Det var endast så den svåra Kubakrisen löstes 1962.

Här har jag tecknat ett bästa falls scenario. Vi vet idag inte om det kommer att förverkligas. Om parterna inte kan komma överens om en vapenvila fortsätter kriget och sanktionerna. Vi får ett ödelagt Ukraina och ett förbittrat Ryssland som ett gigantiskt, isolerat Nordkorea i Europas mitt. Det kan betyda slutet på den globalisering som tjänat oss så väl under de senaste decennierna. Många länder kommer att satsa mer på självförsörjning och mindre beroende av utlandet. Det kan förstärka känslan av skillnaden mellan oss och dom och leda till mer konflikter mellan stater som går sina egna vägar. Kinas, Indiens och Turkiets utveckling är några exempel.

Har Putin territoriella avsikter utanför Ukraina, t ex gentemot Baltikum, Polen, Norden? Jag tror inte det. Det är det klassiska slaviska Ryssland han vill återupprätta, ett Ryssland   som omges av områden där Ryssland har priviligierade intressen, som hans presidentkollega Medvedev uttryckte det 2008. Man kan jämföra med Kina och USA.

 

Ryssland och Ukraina

 Ryssland och Ukraina har varit förenade i många århundraden. De delar etnicitet, språk, religion, kultur, varu- och produktionsutbyte samt familjeband. Denna bild kompliceras dock av de skiftande gränser, som krig och andra händelser förorsakat under historiens gång.

Sedan Ukraina blev självständigt 1991 har en självständig ukrainsk identitet vuxit sig allt starkare och ytterligare förstärkts av det pågående kriget. Det är något som man på rysk sida, och särskilt inte Putin, velat inse.

Sedan 1991 har det funnits flera allvarliga tvistefrågor mellan Ryssland och Ukraina:

 

  1. Den sovjetiska marinbasen i Sevastopol på Krim, som Ryssland från 1992 arrenderade av Ukraina och 2014 annekterade och införlivade med Ryssland.
  2. De ryska gasleveranserna genom och till Ukraina, rörande vars prissättning man har grälat i 30 år.
  3. Krim och dess 1,5 miljoner ryssars tillhörighet, införlivade med Ryssland 2014.
  4. Innebörden av den orangea revolutionen i Ukraina 2004, då den rysk-stödde presidentkandidaten Janukovitj förlorade.
  5. Innebörden av Majdan revolutionen 2014. En av västmakterna understödd statskupp enligt Ryssland – en frihetsrevolution enligt Ukraina.
  6. De ukrainska regeringarnas val sedan 2014 av Bryssel framför Moskva vad gäller handel och säkerhet.
  7. Det ryska språkets och den ryska kulturens ställning i Ukraina, diskriminerade enligt Ryssland.
  8. Moskva-patriarkatets och dess församlingars ställning i Ukraina.
  9. Status för de rysk-etniska separatistgrupperna i det ukrainska rostbältet i Donbass, vars befolkning nu håller på att införlivas med Ryssland.
  10. Kontrollen av sjöfarten i Azovska sjön och dess utlopp i Svarta havet.
  11. Den ryska ledningens farhågor, oberättigade eller ej, för att Ukraina på sikt skulle bli ett militärt basområde för USA och NATO och därmed ett hot för Rysslands säkerhet.

 

Ingen av dessa tvistefrågor, enskilt eller i förening, motiverade ett ryskt militärt anfall på Ukraina. Det var ett irrationellt ryskt beslut framdrivet av en isolerad och misstänksam Putin, som helt felbedömde den ukrainska situationen, den internationella reaktionen och den ryska krigsmaktens kompetens.  Det sista är viktigt. Ryssland har stora militära resurser, men använder dem ofta fel. Trots viktiga militärreformer efter kriget med Georgien 2008 lever mycket av den sovjetiska stuprörsmentaliteten kvar liksom den överdrivet hierarkiska ordningen. Exempelvis gick militärens och säkerhetsorganens ingripanden vid gisslandramana vid Dubrovka-teatern i Moskva 2002 och vid skolan i Beslan 2004 helt fel. Gisslan dog. Som dåvarande premiärministern Tjernomyrdin sade i samband med ett annat gisslandrama vid sjukhuset i Budjonnovsk 1995: Chotelos kak lutche, poluchilos kak vsegda – Vi ville så att det skulle gå bra, men det gick som vanligt, dvs åt helvete. Bardak är ett annat mycket vanligt ryskt ord för att det ofta uppstår stor röra; ordet betyder egentligen bordell

 

Sanktionerna mot Ryssland

 De ekonomiska sanktionerna mot Ryssland är exceptionellt hårda och syftar till att knäcka den ryska ekonomin. Det kommer icke att lyckas. De förorsakar stor skada och kommer att leda till sänkt levnadsstandard i Ryssland så länge de varar, men det ryska folket har upplevt värre tider. Kriget är impopulärt hos stora delar av befolkningen men något folkligt uppror som leder till att Putin störtas från makten skall man inte vänta sig. Om kriget fortsätter en längre tid utan politisk och militär framgång för Ryssland, skall man kanske inte helt utesluta ett försök till palatskupp mot presidenten, men det är inte särskilt troligt att det äger rum eller att det lyckas.

Jag är principiell motståndare till sanktioner som en form av ekonomisk krigföring. Som har framgått i så många andra fall leder de inte till önskat resultat, dvs ändrar beteendet hos den stat som avses. De träffar som regel inte statsledningen utan främst landets befolkning. De är svåra att politiskt avsluta och tenderar att bli långvariga och får olyckliga verkningar för det globala varu- och finansutbytet. Visst måste politiska åtgärder vidtas i ett fall som Putins anfallskrig mot Ukraina, men det gäller att vidta åtgärder som leder till målet.

Vad jag särskilt vänder mig mot är försöken från särskilt vissa östeuropeiska stater att bojkotta allt ryskt, inklusive att införa inreseförbud i Schengenområdet för alla ryssar. Hitlers ambition var att göra Europa Judenrein. Skall Europa nu göras Russenfrei?

Man skall inte tro att Kina kommer att vidta åtgärder mot Putin. Förhållandet mellan Ryssland och Kina, och personligen mellan Vladimir Putin och Xi Jinping, är alldeles för starkt och långtgående.

Mer sannolikt är att efter stilleståndsförhandlingar och några ukrainska eftergifter Putin deklarerar seger i de etniskt ryska områdena i östra och södra Ukraina, därmed säkrande landvägen till Krim, och drar tillbaka sina trupper i utbyte mot vissa sanktionseftergifter. Därefter måste han snabbt vända opinionsläget i Ryssland och framstå som den gode fursten som efter väl förrättat värv pensionerar sig vid utgången av sin mandatperiod som president våren 2024. Han är då 72 år och har lett landet i 24 år och kan låta en ny generation politiker/ämbetsmän överta styret av riket i hans anda.

I västländernas ögon kommer Putin att förbli en paria, men viktigast för honom torde vara hans ryska eftermäle.

2.Har vi felbedömt Putin och Ryssland?

Frågan ställs efter utbrottet av Ukrainakriget den 24 februari.

Svaret är både ja och nej. Orsaken är att utvecklingen i Ryssland varit ryckig och påverkats av flera olika faktorer som

  • Det historiska arvet från Tsartiden och från Sovjetunionen
  • En instabil ekonomisk utveckling förorsakad av systemkollapsen1992 och fluktuerande råvarupriser
  • Rivaliteten med västmakterna
  • De ryska säkerhetsorganens starka ställning och sovjetiska världsbild
  • Personen Vladimir Putin

Vissa perioder har det gått bra för Ryssland, till exempel under avspänningsåren på 1970-talet, efter Gorbatjovs makttillträde 1987–1989, under Putins första mandatperiod 2000–2004, under oljeboomen 199­9–2009, Medvedevs presidentperiod 2008–2012. Då har bedömningarna blivit positiva beträffande utvecklingen i Ryssland och relationerna med västländerna.

Under andra perioder, särskilt hela det svåra 1990-talet som präglades av Sovjetunionens kollaps, och perioden efter 2012, då den inrikespolitiska repressionen tilltog i Ryssland ledd av Putin och säkerhetsorganen, har bedömningarna varit mycket mera negativa.

 

Det historiska arvet

Ryssland har haft en mycket dramatisk historia som präglat dess befolkning och dess ledare.

I ett destillat kan man säga att de inneboende faktorer som fortfarande gör sig gällande är den politiska toppstyrningen; stuprörsmentaliteten som försvårar samverkan mellan olika organ; den bristande tilliten till myndigheterna från befolkningens sida beroende på korruption mm; den förlorade stormaktsprestigen, mindervärdighetskomplexet/avundsjukan mot/längtan till de framgångsrika västländerna; en samtidigt stark rysk nationalkänsla som tar sig uttryck i uppfattningen att ryssar är det ledande folket i den slaviska sfären; en upplevelse hos många ryssar att Ryssland alltför ofta har invaderats av utländska härar och fortfarande är omgivet av potentiella fiender och därför behöver en särskild skyddszon.

 

En instabil ekonomisk utveckling

Det sovjetiska ekonomiska plansystemet rasade som ett korthus 1989–1992. 1990-talet blev en förfärlig tillvaro för flertalet ryssar. All ekonomisk stabilitet försvann, byteshandel och personlig självförsörjning tog över, kriminalitet och korruption frodades, det politiska styret förföll. Inte undra på att den politiska och ekonomiska stabilitet som inträdde med president Putins tillträde våren 2000 upplevdes positivt. Från 1999 till 2009 steg den ryska medellönen från motsvarande 100 dollar/månaden till 1000 dollar/månaden. Det var nu inte bara Putins förtjänst utan främst de stigande råvaruprisernas.

Sedan 2012 har det däremot gått utför med reallöneutvecklingen i Ryssland. Det har dramatiskt accelererat sedan kriget i Ukraina börjat och Västs ekonomiska krigföring mot Ryssland slagit till.

Efter Sovjetunionens kollaps har det ryska folket upplevt allvarliga ekonomiska kriser 1991–1994, 1998–1999, 2010–2012, 2022–? Det är mer än vad något annan europeisk befolkning fått utstå, möjligen med undantag av Ukrainas.

Dessa kraftiga och plötsliga förändringar i rysk ekonomi försvårar långsiktiga bedömningar.

 

Rivaliteten med västmakterna

Rivaliteten med västmakterna präglade Sovjetunionens utrikespolitik liksom det gör Rysslands. NATO:s utvidgning österut närmare Rysslands gränser är en särskild ”sore point”. Den ryska ledningen förblir övertygad om att Sovjetunionens president Michail Gorbatjov vid sina överläggningar med västmakternas ledare 1989–1991 fick ett politiskt åtagande av dem att NATO inte skulle utvidgas utanför det återförenade Tysklands gränser. Stöd för sin uppfattning kan ryssarna finna i de samtalsuppteckningar som publicerats av National Archives Foundation i Washington, i Mary Sarottes bok Not one inch, 2021, samt i Vladislav Zuboks utmärkta verk Collapse. The Fall of the Soviet Union, 2021.

Andra ryska tvistefrågor med Väst är:

  • Ignorerandet av ryska synpunkter och intressen under Balkankrigen 1998–1991;
  • USA:s angreppskrig på Irak 2003;
  • Västs militära ingripande i Libyen 2011;
  • Vad man menar är västligt inflytande på Georgien och Ukraina i samband med de så kallade färgrevolutionerna;
  • USA:s uppsägning av alla rustningskontrollavtal med Ryssland från ABM-avtalet 2001 till Open Skies-avtalet 2021;
  • De amerikanska anti-missilinstallationerna i Rumänien och Polen
  • De konkurrerande amerikanska och ryska militära ingripandena i Syrien sedan 2015;
  • Talet från USA:s och Natos sida om att Ukraina och Georgien kan bli medlemmar av NatoO och därmed militära utposter mot Ryssland; och
  • Västs sanktioner och ekonomiska krigföring mot Ryssland som nu öppet sägs syfta till att krossa den ryska ekonomin och i princip åstadkomma regimförändring i Ryssland.

 

Från Västs sida ser det naturligtvis annorlunda ut:

–  Det är inte Nato som har initierat någon utvidgning utan de från sovjetiskt ok i Östeuropa frigjorda staterna har själva valt att ansluta sig till Nato.

  • Ryssland använde sig av chockerande militärt övervåld mot Georgien 2008.
  • Ryssland har överhuvudtaget försökt påtvinga sina grannländer att iakttaga ryska intressen, vilket president Medvedev gav uttryck för när han 2008 talade om Rysslands behov av att ha grannzoner av ”privileged interests” omkring sig.
  • Rysslands annektering av Krim var ett grovt folkrättsbrott.
  • Rustningskontrollavtalen har sagts upp av USA därför att Ryssland har fuskat i sin tillämpning av avtalen.
  • Ryssland utvecklar nya hotfulla strategiska vapen som hotar Västs säkerhet och utesluter inte användning av kärnvapen om Rysslands existens hotas, en otydlig definition.
  • Och i synnerhet: Det är Ryssland som oprovocerat har anfallit Ukraina den 24 februari 2022 i strid med alla folkrättsliga normer.
  • Dessutom strider den inrikespolitiska repressionen i Ryssland, som tilltagit sedan 2012, mot alla MR (mänskliga rättigheter) och andra regelverk för demokratiska stater.

När man läser dessa dystra litanior från bägge sidor skall man samtidigt komma ihåg att Ryssland och Väst faktiskt samarbetade periodvis i många frågor 1992–2012. Ryssland-Nato avtalet 1997 var ett exempel på detta, liksom Rysslands deltagande i G 8 och inträde i WTO 2003. Därtill kom ett mycket flitigt politiskt besöksutbyte under hela denna period.

Slutsatsen är dock att efter en period av relativt vänskapliga relationer 1992–2008, har förhållandet mellan Ryssland och Väst blivit allt sämre för att i samband med kriget i Ukraina i år nå kokpunkten och en situation, där bägge parter betraktar varandra som militära huvudfiender.

 

De ryska säkerhetsorganen

I Sovjetunionen 1917–1991 var det Kommunistpartiet som var det ledande samhällsorganet, det som hade ansvaret för den ryska statens fortbestånd.

I den Ryska Federationen är det säkerhetsorganen de så kallade ”siloviki”, varur Vladimir Putin är sprungen, som anser sig ha detta mandat. Organen är många.

Högst upp, under presidenten, har vi Säkerhetsrådet. Putin är ordförande. Mäktig exekutivsekreterare är Nikolaj Patrusjev, känd för sina nationalistiska och anti-västliga åsikter. På en nytillsatt post som vice ordförande i rådet finner vi förre presidenten Dmitrij Medvedev. När jag kände honom 2000–2004, framstod han som den snälle nallebjörnen i Kreml och det även under sin mandatperiod som president 2008–2012. Som vice ordförande i Säkerhetsrådet har han dock under Ukrainakonflikten intagit en mycket aggressiv hållning mot Väst i sina olika uttalanden. Är det en särskild uppgift han fått av Putin eller vill han meritera sig som Putins efterträdare?

I Säkerhetsrådet ingår även premiärministern, andra ledande ministrar som rapporterar direkt till presidenten, talmännen, cheferna för de olika säkerhetstjänsterna samt bland annat förre försvarsministern Sergej Ivanov, som länge har stått nära Putin.

Säkerhetsrådet är konstitutionellt ett viktigt organ, där alla betydelsefulla säkerhetspolitiska beslut konfirmeras. Som framgick av det TV-sända mötet med Säkerhetsrådet den 21 februari 2022 är det dock en person som beslutar –president Putin.

Sovjetiska KGB:s efterträdarorgan är FSB, Federala säkerhetstjänsten. Det är såsom KGB en mycket stor myndighet med uppgifter främst inom Ryssland och i det så kallade nära utlandet till exempel Ukraina. Chefen heter sedan 2008 Alexander Bortnikov och arbetade tillsammans med Putin i St. Petersburg. Han anses stå Putin nära.

President Jeltsin försökte göra om KGB när han blev president 1991. Gränsbevakningen med sina 200 000 trupper bröts ut från KGB/FSB och blev en självständig myndighet. Putin återförde dem senare till FSB.

Jeltsin bröt även ut Utrikesunderrättelsetjänsten, SVR, ur FSB till en självständig myndighet, vilket den förblivit. Sedermera utrikes- och premiärministern Primakov blev SVR:s förste chef. Den nuvarande chefen heter Sergej Narysjkin. Han är Petersburgare liksom Putin och har tjänstgjort i Kreml och varit talman i Duman. På min tid i Moskva gjorde han ett gott intryck på mig.

Ett viktigt, relativt nytt organ är den s k Undersökningskommissionen, som har brutits ur Justitieministeriet och det statliga åklagarväsendet. Det engagerar sig i mål mot statens intressen, något som tolkas brett. Chefen, Alexander Bastrykin, står nära Putin, med vilken han var universitetskollega i St. Petersburg.

Ett nytt organ sedan 2016 är det så kallade Rosgvardija. Det skapades genom att man lyfte ut inrikestrupperna från Inrikesministeriet och slog samman dem med diverse andra halvmilitära enheter, som inte ingick i krigsmakten, till en organisation omfattande över 300 000 tusen man organiserade i ett 80-tal förband över hela Ryssland. Deras huvuduppgift är befolkningskontroll.  De torde även användas i kriget i Ukraina. Rosgvardija lyder direkt under presidenten. Dess chef heter Viktor Zolotov och var tidigare livvakt hos såväl Jeltsin som Putin. I Rosgvardija ingår numera Presidentens säkerhetstjänst, FSO, med sina 50 000 man och särskilda uppgifter i samband med kärnvapenanvändning.

Ovanstående redovisning av säkerhetsorgan och specialförband är inte fullständig. Civilförsvarsministeriet har ca 75 000 militärt organiserad personal. Järnvägsmyndigheten 25 000. Halvmilitära enheter förekommer även fortsatt inom Inrikesministeriet, Justitieministeriet, Åklagarmyndigheten (Prokuraturan), Skatteministeriet. Därtill kommer naturligtvis Försvarsministeriet med Generalstaben och alla dess förband och enheter.

Slutsatsen av det hela är att säkerhetsorganen intar en mycket stor plats i det ryska samhället och att de har fått ökat inflytande under president Putins mandatperioder sedan 2012. Deras politiska inriktning är att under presidenten tillvarata nationens intressen, vilket ibland synes tolkas synnerligen vidlyftigt, tillåtande korruption med mera.

 

Personen Vladimir Putin

Putin har ett mycket stort ansvar för Rysslands utveckling sedan 1999, då president Jeltsin utnämnde honom till premiärminister och nominerade honom till sin efterträdare.

Jag vill hävda att Putin har företrätt olika inriktningar sedan han blev president den 7 maj 2000.

2000–2003 framstod han som en reformpresident efter den sjuklige Jeltsin och oligark-väldet under 1990-talet. Med hjälp av sin kompetente premiärminister Michail Kasianov och ministrar som German Gref och Aleksej Kudrin genomförde Putin viktiga skatte-, land- och administrativa reformer. Utrikespolitiskt framträdde Putin som en övertygad europé. Inför tyska förbundsdagen talade han 2001 om Rysslands intresse av samarbete med, ja medlemskap i EU. Han stödde president Bush J i samband med 9/11 dådet i New York 2001.

2003 blev horisonten mörkare. Putin lät sin medarbetare Igor Setjin ta över Rysslands största oljeföretag Yukos och fängslade dess ägare Michail Chodorkovskij. Jag upplevde hösten 2003 i Moskva som att avlyssningsmikrofonerna från sovjettiden åter slagits på. En känsla av osäkerhet och fruktan spred sig i samhället. Det varade ungefär ett halvår. 2003 reagerade Putin också skarpt mot USA:s angreppskrig i Irak, liksom Chirac och Kohl.

I september 2004 kom ett nytt orosmoln. I ett anförande den 12 september 2004 efter det fruktansvärda tjetjenska terrordådet mot en skola i Beslan talade Putin i mörka ordalag om utländska krafter som ville slita loss hela stycken från Ryssland.

I sitt anförande på den internationella säkerhetskonferensen i München den 7 februari 2007 talade Putin hårt klarspråk. Budskapet var att Ryssland inte längre skulle finna sig i amerikanska anspråk på världsdominans utan självständigt skulle hävda sina egna nationella intressen. Det bryska talet förvånade åhörarna i München men inte dem som en längre tid följt rysk politik.

När augustikriget 2008 med Georgien inträffade liksom vid västmaktsinterventionen i Libyen 2011 var Medvedev president och Putin premiärminister. Vid bägge tillfällena intog Putin en hårdare linje. Han kritiserade Medvedev för att denne hade gått med på att lägga ned Rysslands röst vid den avgörande röstningen om Libyen i FN:s säkerhetsråd, vilket öppnade vägen för den militära interventionen.

2012 återtog Putin presidentposten. Protesterna från stora grupper särskilt i Moskva (Bolotnaja-kravallerna) och i St. Petersburg mot denna kohandel mellan Putin och Medvedev, då de igen bytte poster, torde ha skakat om Putin. Protesterna, som slogs ned hårt, kunde ge en misstänksam Putin intrycket att en så kallad färgrevolution var på gång även i Ryssland liksom i Georgien, Kirgizistan och Ukraina. Sedan 2012 har den inrikespolitiska repressionen i Ryssland också blivit hårdare. Resten är historia såväl inrikespolitiskt – Nemtsov, Navalny, Memorial – som utrikespolitiskt – Syrien, Ukraina.

Vad personen Vladimir Putin beträffar är det uppenbart att han under senare blivit alltmer auktoritär. Han torde lyssna på få andra än sig själv. Han framstår som fylld av bitterhet över det sätt som Ryssland blivit behandlat av USA och EU under senare år med sanktioner och isoleringspolitik. Därtill torde Putin och hans meningsfränder bland siloviki känna en närmast atavistisk fruktan för att i synnerhet USA men även andra yttre fiender är inriktade på att försvaga Ryssland och frånta landet dess rättmätiga plats i världssamfundet.

Till detta kommer att Putin under coronapandemin de senaste två åren har självisolerat sig och grävt ner sig i slavisk historia och i den ryska stormaktstiden. Det har lett fram till hans egendomliga uppfattningar om Ukraina och det katastrofala krig som vi nu ser utspela sig.

Så har vi felbedömt Ryssland och Putin? Mitt svar är att vi inte har felbedömt Ryssland. Ryssland är som det är och utvecklas efter sina förhållanden och utifrån de impulser som kommer från utlandet. Allt detta går att förklara och förstå.

Vad gäller Putin gjorde de flesta av oss en riktig bedömning av honom under hans första två mandatperioder som president, då han verkade som en rationell, nationellt inriktad rysk reformpolitiker som ville styra upp Ryssland efter Sovjetunionens kollaps och 1990-talets förfall.

Däremot har många med mig underskattat de misstänksamma, totalitära och paranoida drag som blivit alltmer framträdande i Putins personlighet under de senaste 10 åren och nu exploderat i Ukraina kriget. Den rationalitet som vi har trott skulle bestå hos Putin finns inte längre. Han som skulle återupprätta Rysslands storhet förstör den nu. Den enda tröst vi kan ha är att Putin inte reagerar för evigt. För egen del tror jag på en regimförändring i Ryssland inom två år. Då kommer vi förhoppningsvis se ett mer normalt ledarskap i Ryssland. Det är något som vi måste förbereda oss för.

3. Ryssland – en framtidsbedömning

Jag skall här försöka mig på en bedömning om hur Ryssland och dess politik kan komma att utvecklas de närmaste 10 åren. Då jag var ambassadör i Moskva 1994 – 2004 hade vi en bedömningshorisont på cirka sex månader framåt. När jag tjänstgjorde i Peking under kulturevolutionen på 1970-talet var vår erfarenhet att vi inte kunde veta vad som hände politiskt i dagsläget utan fick inrikta oss på att försöka förstå vad som hänt i det förflutna. Framtiden var höljd i dunkel. Dagens Ryssland är ett öppnare land än Kina, och några framtidstendenser bör kunna fastslås med viss säkerhet.

Många har citerat Churchills uttalande om Ryssland från den 1 oktober 1939: I cannot forecast to you the action of Russia. It is a riddle wrapped in a mystery inside an enigma; men man glömmer oftast fortsättningen på citatet: but perhaps there is a key. That key is Russian national interest. Så är det givetvis. Utifrån sina förutsättningar är Ryssland varken mindre eller mer rationellt än andra länder.

Ett annat ofta citerat citat om Ryssland är av den ryske 1800-tals diplomaten och poeten Fjodor Tiuttjev:

  • Ryssland kan ej förstås med förnuftet,

     Ej mätas på en vanlig skala

          Det har sin särskilda gestalt.

Ryssland kan man bara tro på.

En sådan romantisk inställning fördunklar en nykter analys av Ryssland.

Detta är min framtidsbedömning av Ryssland 2022.

 

Ryssland kommer inte att falla sönder. Ryska federationen är den etniskt mest homogena ryska staten på 500 år. 80 procent av befolkningen är ryssar (77%) och andra slaver (övervägande ukrainare); ca 18 procent tillhör etniska minoriteter i Volgaområdet, Nordkaukasus och i norra Ryssland och i Sibirien. De muslimska tatarerna och basjkirierna i Volgaområdet är flest och väl integrerade i den ryska omgivningen. De många minoritetsfolkslagen i Nordkaukasus – tjetjener, lezginer, kabardiner, avarer med flera – är mer oroliga (restive på engelska) men har ingen annanstans att ta vägen.

Det finns en stark nationalkänsla i Ryssland. De flesta ryssar förenas av sin gemensamma historia med alla dess plågor; av sin kultur, sitt språk och sin religion. Det ryska riket har inte i lika hög grad som Kina präglats av våldsamma inbördeskrig. Militärkupper har inte förekommit, däremot palatskupper och politiska omvälvningar – med Bolsjevikrevolutionen 1917 som främsta exempel.

Dagens Ryssland bär på ett tungt arv från Sovjettiden. Flertalet av de styrande med Vladimir Putin i spetsen tillhör den så kallade Komsomolgenerationen som växte upp på 1960- och 1970-talen. Som den liberale ryske partiledaren Grigorij Javlinskij påpekade för mig för flera år sedan: En grundläggande politisk förändring kommer inte att ske förrän de ryssar som är födda efter år 1980 kommer till makten, vilket torde dröja till omkring 2030. Till dess dröjer sig den sovjetiska mentaliteten kvar i mångt och mycket.

Under sina 20 år som Rysslands ledare har Vladimir Putin byggt upp en stark ställning för sig och sina närmaste medarbetare. Centraliseringen är långtgående, vilket å ena sidan gör att snabba beslut kan fattas i viktiga frågor av Putin själv, å andra sidan att beslutsfattandet går långsamt och tvekande i den stora byråkratin i för statsledningen mindre prioriterade frågor.

Med de konstitutionella förändringar som under senare år genomförts i Ryssland förefaller det sannolikt att Putin i någon form kommer att behålla ett politiskt inflytande, när hans nuvarande mandatperiod utgår 2024. Han är då 72 år.  Putin, som synes vara vid full vigör, kan säga sig att 72 år är ingen ålder ­– jämför de amerikanska presidentkandidaterna i valet 2020, då de flesta var över 70 år.

De drivkrafter man kan se hos Putin är

  1. En personlig övertygelse att han med sin erfarenhet behövs inför de framtida utmaningar Ryssland står inför. Putins närmaste medarbetare, som har sin ställning, inflytande och rikedom att tacka honom för, torde göra sitt bästa för att stärka honom i denna hans instinkt.
  2. En stark strävan att säkerställa att det system av ordning och stabilitet som Putin anser sig ha byggt upp i Ryssland skall bestå även efter det att han formellt lämnat makten. Man ser det nu i de personförändringar som sker i maktstrukturerna. Yngre effektiva teknokrater får ersätta det lite äldre gardet, som Putin inte längre har fullt förtroende för.
  3. En insikt om att ett Ryssland efter Putin inte kommer att kunna ledas på samma sätt av en person. Dels ser han ingen som har samma kapacitet som han själv. Dels blir det ryska samhället alltför komplicerat för att ledas av en person. Rysk politisk historia kännetecknas av att ett enmansvälde som regel efterträds av kollektivt ledarskap. Putin slår vakt om systemets fortlevnad, inte om politiska favoriter.
  4. Men också, liksom hos andra långvariga ledare, en omsorg om sitt personliga eftermäle i Ryssland och utomlands.

 

Man skall inte underskatta Putin. Han har en mycket lång inrikes- och utrikespolitisk erfarenhet. Han har rest mycket i Ryssland och bland annat i sina årligen återkommande välregisserade ”samtal” med den ryska befolkningen fått god kännedom om vad som rör sig i det ryska folkdjupet. Internationellt har han under sina många år som Rysslands ledare haft kontakter med fem amerikanska presidenter, fem brittiska premiärministrar, tre franska presidenter, tre tyska förbundskanslerer, fyra svenska statsministrar, tre kinesiska presidenter samt tio japanska premiärministrar.

Den osäkerhet som Putin måste känna vid sin avgång som Rysslands president är följande. Även om han har förberett marken för att ett lojalt kollektiv av efterträdare skall ta över på de ledande posterna, föreligger risken att den som formellt blir Rysslands nye president kan få för sig att läsa den ryska konstitutionen. Av den framgår att presidenten har nästan obegränsad makt. Detta utnyttjade Putin till allas överraskning, när han efterträdde Jeltsin. Det var också därför Putin ordnade så att hans foglige medarbetare Dmitrij Medvedev skulle efterträda honom som president 2008 och inte den mer dynamiske försvarsministern Sergej Ivanov, som i och för sig stod Putin nära. Trots detta visade Medvedev under sin mandatperiod 2008 – 2012 vissa självständighetssträvanden, som Putin torde ha ogillat. Allt talar därför att det blir en person mer som Medvedev än som Ivanov som får ta över presidentposten nästa gång.

Sådan var bedömningen före den 24 februari. Det oväntade och katastrofala ryska angreppet på Ukraina, som behandlas i en föregående artikel, har förändrat situationen. Beslutet att anfalla Ukraina var helt och hållet Putins och han måste nu ta konsekvenserna.

Det förefaller mig osannolikt att Putin kommer att kunna stanna kvar vid makten så länge till. Förutom för de mest inbitna ryska nationalister framstår kriget som ett stort missgrepp och ett stort misslyckande.

Kriget mot det ukrainska broderfolket är inte populärt hos den ryska befolkningen. Dödssiffrorna är höga, de västliga sanktionerna har börjat bita, vilket märks såväl i högre inflation, försämrat varuutbud och reserestriktioner. Det enda som stödjer Putins popularitetssiffror är att många ryssar – inte bara till följd av den statliga propagandan – fått känslan att landet och den ryska civilisationens existens är i fara på grund av omvärldens hårda och fientliga reaktioner.

Den ryska ekonomin har i stort sett förblivit en råvaruekonomi ­ – på gott och ont. Det har gett Ryssland stora inkomster när olje- och råvarupriserna varit höga, såsom åren 1999–2009, men desto mindre när priserna har rasat som under coronakrisen. Lärdomarna från statsskuldskrisen 1998 sitter emellertid fortsatt kvar, och landet har under ledning av Centralbanken och med stöd av finansministeriet och president Putin byggt upp ansenliga valutareserver, över 600 miljarder dollar. De har nu halverats genom amerikanska beslag efter Ukrainakrigets början. Rysslands finansiella ställning är dock fortfarande relativt god. Olje- och gasexporten har visserligen minskat men eftersom priserna samtidigt har blivit högre, förblir inkomsterna till statskassan höga.

Betalningsbalansen är positiv, eftersom exportinkomsterna är höga samtidigt som importen förhindras av sanktionerna. Detta märks i valutakursen som nu är till och med något starkare än före kriget. Den ryska Centralbanken manövrerar skickligt med räntekursen för att begränsa inflationstrycket. Icke desto mindre sjunker reallönerna kanske med 5–10 procent i år, något mindre nästa år. Putin och regeringen försöker hålla befolkningen vid gott mod med hjälp av ökade subventioner.

Finanspolitiken förblir försiktigt konservativ. Någon risk för att, som president Obama hävdade, den ryska ekonomin på grund av de västerländska Ukraina-sanktionerna skulle slås ”in tatters” föreligger inte.

De ekonomiska bakslag som drabbat Ryssland dels genom finanskrisen 2010–2012, dels de senaste åren till följd av Ukrainakonflikten och coronakrisen, har medfört att realinkomsterna minskat hos befolkningen. Det har inte lett till några oroligheter och kommer inte att leda till några sådana. De goda åren i början av 2000-talet gjorde att det för de flesta är möjligt att dra in svångremmen något. Ryssar, som är ett luttrat och tåligt folk, minns väl mycket sämre tider. Kreml vakar noga över att särskilt pensionärerna, en viktig väljargrupp, kan hålla sig över fattigdomsgränsen.

De ekonomiska framtidsutsikterna är dock inte ljusa. Sanktionerna slår hårt mot det finansiella systemet, särskilt utlandsbetalningarna, och mot energisektorns och hela industrins behov av avancerad teknologi. Det undergräver tillväxten i rysk ekonomi. En förvärrande faktor är den stora brain drain som drabbat Ryssland, då tio tusentals IT specialister och entreprenörer lämnat landet till följd av kriget och missnöje med Putins politik. En annan är utländska företags uttåg från Ryssland, vilket påverkar sysselsättningen. I sitt anförande på den internationella ekonomiska konferensen i St. Petersburg den 18 juni tillkännagav Putin lättnader för det ryska näringslivet genom att säkerhetsorganens övervakning av företagen skulle minskas. Det kan väl något lite hjälpa.

 

Vad som står Ryssland till buds förutom svångremspolitik är ökad självförsörjning, vilket har varit en trend sedan länge och gett goda resultat på livsmedelsområdet, samt ökat handels- och tekniksamarbete med länder utanför västkretsen, särskilt med Kina och Indien. Det finns många länder i Asien, Mellersta Östern och Afrika som är beredda att samarbeta med Ryssland, inklusive flera av de forna sovjetrepublikerna.

Sanktionerna och påfrestningarna på den ryska ekonomin kommer att fortsätta så länge kriget i Ukraina pågår och Putin förblir vid makten. Hur länge det är kan väl ingen säga med bestämdhet idag. Jag skulle tro att kriget gradvis upphör mot slutet av 2022. För Ryssland som land och för Putin personligen torde det vara viktigt att någon form av fredlig normalisering har inträtt före det ryska presidentvalet våren 2024. Det betyder i praktiken till senhösten 2023. Jag tvivlar på att Putin kommer att kunna/vilja ställa upp i detta presidentval, vilket han i och för sig har konstitutionell rätt att göra. Om han inte blir avsatt dessförinnan, torde han dock kunna påverka sin efterträdarregim, som antagligen blir mer kollektiv. Någon ny Putin är inte synbar eller tänkbar.

Moderniseringen av den ryska ekonomin kommer att fortsätta men i långsammare takt. Resultat märks inom försvarssektorn, IT-sektorn, finanssektorn och även inom livsmedelssektorn, där Ryssland efter åratal av försummelser under sovjettiden återigen blivit en ledande spannmålsexportör.

Det ryska rättsväsendet förbättras långsamt, och det är mer fokus än tidigare på korruptionen. Det stora problemet förblir de månghövdade säkerhetstjänsternas stora inflytande över hela samhällslivet. De ser sig som statens trogna tjänare och anser sig kunna agera med Putins goda minne och stöd av konservativa element i Duman och i försvarsmakten, samtidigt som de ofta berikar sig själva. Det förblir den värsta varbölden i det ryska samhället.

Ryssland är och anser sig vara ett europeiskt land men känner sig sedan 1990-talet bortstött och inte respekterat av Västeuropa och USA. Det har lett till en reaktiv och defensiv, ibland aggressiv rysk utrikespolitik.  Får vi inte vara med Er skall vi minsann klara oss själva och slå vakt om våra nationella intressen, hörs det från Moskva. Samtidigt finns det en insikt hos Putin personligen och andra ledande ryska politiker att en normalisering måste komma till stånd i Rysslands relationer med USA och med EU. Ryssland behöver ekonomiskt och tekniskt samarbete med dessa länder för sin egen utveckling. Förhållandena är låsta nu och kräver eftergifter från bägge sidor. För Rysslands del beträffande politiken gentemot Ukraina och andra grannländer; för EU:s del beträffande sanktionspolitiken; och för USA:s del vad gäller den militära konfrontationen gentemot Ryssland och kontrollen över kapprustningen. Så länge detta inte har skett förblir det säkerhetspolitiska läget farligt med tre neuralgiska punkter i Europa, där en militär konflikt skulle kunna utveckla sig: Nordkalotten med Nordnorge och Kolahalvön; södra Östersjöområdet med Baltikum, Polen och Kaliningrad; sydöstra Ukraina och Svartahavskusten.

Den ryska försvarsdoktrinen präglas av erfarenheterna av århundranden av utländska krig på ryskt område och slutsatsen aldrig mer ett krig på ryskt territorium. Det har lett till uppbyggnad av ett starkt, framskjutet försvar. Det innebär inte att Ryssland oprovocerat kommer att angripa en stat som är medlem i EU eller i NATO, vilket vore förödande för Ryssland självt. Däremot att man kommer att slå till hårt och tidigt om man blir övertygad om att ett krig mot Ryssland i Europa blivit ofrånkomligt till följd av incidenter och händelseutvecklingar som vi idag inte kan förutse. Därför är det så angeläget att vi med olika åtgärder kan minska spänningen i Europa.

 

Avslutningsvis några sammanfattande slutsatser:

Putins samhällsbygge kommer tills vidare bestå i Ryssland under ledning av en ny kader politiker fostrade av Putin. En ny enmanshärskare à la Putin är osannolik.

Den ryska ekonomin kommer att återhämta sig men tillväxten förbli relativt låg, 3–4 procent. På sikt sker emellertid en övergång från en råvaruekonomi till ett mer teknologiskt utvecklat näringsliv.

Ukraina och Svarta havet utgör tillsammans med södra Östersjöområdet och Nordkalotten en av tre farliga konfliktzoner mellan USA/Nato och Ryssland. Som den amerikanske politologen Ted Galen Carpenter har framhållit agerar Ukraina gentemot USA på samma sätt som Serbien 1914 gjorde gentemot Tsarryssland för att dra in detta land i ett krig mot Österrike-Ungern med de konsekvenser vi känner.

Förhållandet mellan USA och Ryssland förblir instabilt och farligt. Ledningen av den amerikanska Rysslandspolitiken ligger hos Kongressen, inte hos presidenten. Möjligen kan man nu i USA efter debaclen i Irak och Afghanistan skymta en tendens att vilja avsluta politiken av liberal internationalism, som kommit till uttryck i vad som kallats for-ever-wars. Det skulle i längden kunna leda till en nyktrare syn på relationerna med Ryssland och Kina.

Skyttegravarna mellan stormakterna är emellertid djupa. Under senare år har vi sett alltmer av värderingskonflikter mellan väst och öst. USA och dess allierade hävdar att utrikespolitiken skall bedrivas inom ramen för vad man kallar a rules-based international order. Med detta menas enligt dess belackare amerikanskt ledarskap, prioritet för västerländska värderingar och så kallade humanitära interventioner. På andra sidan står länder som Ryssland, Kina, Iran, Turkiet, Ungern, vilka säger sig vilja hävda traditionell folkrätt, FN:s överhöghet, icke-inblandning i andra staters angelägenheter – egoistiska auktoritära stater säger motståndarna. Denna nygamla ideologiska konflikt kan förvärras, om inte mer sansade krafter tar kommandot på ömse sidor. Det är svårare att kompromissa om principiella värderingar än om materiella intressen.

 

Vad gäller EU finns i Ryssland en bitterhet över att förhållandet till EU blivit så dåligt och att samarbete om visumfrihet och frihandel omintetgjorts. Det beror förutom på Rysslands egna felsteg på att EU:s utrikespolitik, inklusive Rysslandspolitiken, bedrivs enligt konsensusprincipen, vilket innebär stort inflytande för de mot Ryssland mest negativt inställda staterna, det vill säga Polen och de baltiska staterna. Det finns sakliga förutsättningar för en bättre relation mellan Ryssland och EU, men det torde ta ett antal år att komma dit.

 

Rysslands förbindelser med Kina förblir stabila och goda. Bägge länderna behöver det andra. Förhållandet är djupare än ett resonemangsäktenskap och bygger på gemensamma intressen mellan två stora grannländer, vilkas ekonomier kompletterar varandra och som bägge står i motsatsställning till USA. De personliga relationerna mellan presidenterna Putin och Xi Jinping är mycket goda.

Sveriges relationer med Ryssland kommer att förbli svala så länge Putinsystemet består i Ryssland. Sedan 2003 har den ryska utrikespolitiken utvecklats i nationalistisk riktning och den svenska i idealistisk. Det är ingen tillfällighet att Sverige beträffande Ryssland tillhör den hårda kärnan inom EU tillsammans med balterna och Polen. Det gör att vårt inflytande på Ryssland förblir litet och samarbetet begränsat. Det gör också att vårt land blir mera utsatt om de säkerhetspolitiska spänningarna i Europa skulle utveckla sig till en verklig konflikt. Vårt inträde i Nato, ett stort misstag enligt min uppfattning, förvärrar situationen ytterligare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tusentals tjecker protesterade mot Ukrainastöd, hn.se

Omkring 70 000 människor samlades i centrala Prag på lördagen för att protestera mot den tjeckiska regeringen.
Demonstranterna hävdar att landets ledning ägnar krigshärjade Ukraina mer uppmärksamhet än sina egna medborgare. […]

Demonstranterna protesterar också mot Nato och EU (Tjeckien är för närvarande EU:s ordförandeland), och mot EU:s klimatpolitik.

Premiärminister Fialas säger i en kommentar till demonstrationen att protesten är arrangerad av ”proryska grupper med extremistiska åsikter”, och att den genomförs i strid med Tjeckiens intressen. Han konstaterar också att vissa människor lyssnar till rysk propaganda och desinformation. Läs artikel

Changing Security Dynamics in the Arctic and India’s Approach, idsa.in

Bipandeep Sharma, Research Analyst at the Manohar Parrikar Institute and Uttam Kumar Sinha, Research Fellow at the Manohar Parrikar Institute

[…] Finland and Sweden’s membership of NATO is bound to impact the geostrategic security scenario in the Arctic. First, of the eight Arctic countries within the Arctic Circle (i.e., region above 66° 33’ 44’’ north), five are existing NATO members (Canada, Denmark, Iceland, Norway and United States). With Finland and Sweden’s decision to join NATO, the new security equation in the Arctic will squarely be tilted in favour of the western NATO members with Russia on the other side as the non-NATO member. Practically, this could result in the development and implementation of a new ‘NATO Arctic Policy’ with strategic and security objectives. The changed arrangement may instigate similar counter-response from Russia which could escalate strategic military posturing in the region.

Second, till recently, Russia shared 196 km of direct land border with only one NATO member state, i.e., Norway. Finland joining NATO would result in the addition of 1,340 km of land borders between NATO and Russia. This would drastically alter the strategic threat perception of Russia, owning to the geographical proximity between Helsinki and Russia’s important cities such as St. Petersburg and its key strategic base on the Kola Peninsula, which is the linchpin of its military establishment in the western Arctic. […]

The Russia–Finland border that remained peaceful since World War II, could witness permanent military presence and deployment of excessive military infrastructure. The severity of this could be analysed from Russian President Vladimir Putin’s statement in Turkmenistan emphasising that Russia does not have any territorial or other issues with Sweden and Finland like the one it has with Ukraine. But he simultaneously asserted that “if military contingents and military infrastructure were deployed there, we would be obliged to respond symmetrically and raise the same threats for those territories where threats have arisen for us”. […]

The Arctic Council, the only existing mechanism for cooperation in the region, remains currently suspended. Scientific activities have taken a backseat. The non-Arctic states/observers in the Arctic Council are in a conundrum regarding the future status of the Council. The arguments for the continued working of the Arctic Council ‘without’ Russia further add to the geopolitical complexities. Any such unilateral call would not only widen the insecurity gap, but could also result in split amongst non-Arctic states in the Council. […]

India should call for reviving the Arctic Council as per the fundamental principles of Ottawa Declaration that called for promoting cooperation, coordination and interaction among Arctic states and its indigenous communities on issues of sustainable development and environmental protection. Simultaneously, to meet its own Arctic priorities, India needs to invest in developing its independent polar infrastructure and research base in the region. Developing cooperation with Arctic countries having polar expertise also remains crucial to India’s continued engagement. Läs artikel

 

IAEA-sjefen bekymret for bombingen ved atomkraftverk i Zaporizjzja, forsvaretsforum.no

Fredag bekreftet Ukraina at de bombet landsbyen Enerhodar, som ligger ved det aktuelle atomkraftverket.

– Den militære aktiviteten og operasjonene øker i denne delen av landet, og det bekymrer meg svært, sier Grossi under en pressekonferanse i Wien fredag.

Verkets fysiske konstellasjon er blitt hardt skadd, legger han til. Det er stor frykt for en atomkatastrofe i forbindelse med krigshandlingene rundt atomkraftverket, som er okkupert av russerne. Ukrainske og russiske styrker legger skylden på hverandre for det.

Ukrainerne hevder Russland har lagt militære styrker til området for å bruke atomkraftverket som skjold, mens Russland anklager Ukraina for å angripe det. Läs artikel

USA krigar inte – men satsar miljarder på seger, svd.se

Jenny Nordberg, utrikeskorrespondent

USA befinner sig inte i krig med Ryssland.

Nej, amerikanerna hjälper ett litet demokratiskt land i Europa som blivit oprovocerat anfallet. Med 113 miljarder dollar, inklusive avancerade amerikanska vapensystem som har monterats på gamla ryska MIG-plan, raketartilleri som ukrainare kört runt på små sportmotorbåtar, och kryssningsmissiler som ställts upp på truckflak.

Ukraina har också fått missiler som kan nå en bra bit in på de områden som ryssarna har ockuperat. Ukrainas underrättelsechef har medgett att ”konsultationer” med amerikansk underrättelsetjänst har ägt rum, innan missilerna avfyrats mot ryska lager och vapentransporter. Läckor har också visat att det var amerikansk underrättelseinformation som hjälpte till att döda både ryska generaler och spränga ett ryskt krigsfartyg i luften.

Men Vita Huset förnekar det gång på gång: president Biden vill inte ställa USA och Ryssland mot varandra, eller fördjupa någon konflikt. Nato får absolut inte dras in i kriget.

USA:s försvarsminister Lloyd Austin sa dock redan i april att målet för USA var att ”försvaga” den ryska militären så att den inte längre har kapacitet att invadera ett grannland. Så det går ju en bra bit bortom att ge Ukraina en chans att försvara sig. […]

Men kriget i Ukraina lär inte avslutas med ett enda stort filmiskt fältslag, utan vid en förhandling som måste påbörjas med någon slags vapenvila. Detta sker först när de som levererar vapen och stöd till Ukraina börjar kräva det. Och då vill båda sidor ligga så mycket på plus som möjligt. Zelenskyj har meddelat att han enbart avser att ”förhandla från en styrkeposition”.

Så när ska de börja förhandla?

Inte än, är svaret. Och inte heller snart, ser det ut som just nu. Läs artikel

Noble Partner Drills Start in Georgia, civil.ge

U.S. and Georgia-led sixth Noble Partner 2022 military exercise started on 29 August at the 4th Infantry Brigade training ground in Vaziani, south of Tbilisi, the country’s capital. Notably, none of Georgia’s Ministers or Prime Minister Irakli Garibashvili were in attendance in a marked departure from previous Noble Partner exercises. […]

Significantly, this is the first year that representatives of the Japanese and Swedish armed forces are taking part. In total, more than 2,400 military personnel are involved in the exercise from 18 countries, and 1 multinational brigade, including Georgia, the U.S., Bulgaria, Romania, Moldova, Great Britain, Japan, Sweden, and others. Läs artikel

Gazprom fortsätter hålla Nord Stream 1 stängt – EU och USA: Gasen används som vapen, svenska.yle.fi

Ryska Gazprom meddelade på fredagen att gasröret Nord Stream 1 är ur bruk på obestämd tid på grund av ett oljeläckage. Siemens Energy, som brukar sköta underhållet av röret, säger att ett läckage inte skulle hindra att röret används. […]

G7-länderna kom på fredagen överens om att införa ett pristak på rysk olja för att begränsa Rysslands oljeintäkter som landet använder för sin invasion i Ukraina. Finansministrarna från G7-länderna, däribland USA, Japan och EU-länder, meddelade om beslutet under fredagen men specificerade inte vad exakt pristaket blir. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen sade tidigare att EU också borde införa ett pristak på den ryska gasen för att hindra Rysslands president Vladimir Putin från att manipulera gasmarknaden.

Rysslands tidigare president Dmitrij Medvedev svarade att Moskva i så fall skulle stänga kranarna helt.

”Det skulle helt enkelt inte finnas någon rysk gas i Europa”, skrev Medvedev på meddelandetjänsten Telegram. Läs artikel

Hultqvist: Tittar naturligtvis på om vi kan ge Archer, omni.se

Regeringen genomför för närvarande en stor analys kring vilka vapen som Sverige kan skicka till Ukraina i framtiden, säger försvarsminister Peter Hultqvist (S) i SR:s försvarsdebatt.

– Och då tittar vi naturligtvis på Archer, vi tittar också på robot 70, vi tittar också på allting annat, säger Hultqvist.

Moderaterna och Kristdemokraterna har krävt att Sverige skickar såväl Archer som robot 70. Enligt Hultqvist har Sverige bara 24 gripbara Archer-pjäser att tillgå.

– Det är alltså inte särskilt mycket. Skickar man tolv, då skickar man halva vår kapacitet. Skickar man sex så skickar man en stor andel. Det här är ett beslut som inte bara är att ta, rakt av, säger han.

Hultqvist säger att Sverige ”nogsamt” måste analysera hur mycket vapen som kan undvaras. Moderaternas Pål Jonson är kritisk. Han tycker att Sverige måste stötta Ukraina fullt ut i kriget. Läs artikel

Läs också kommentar på den här sajten till diskussionen om Archer till Ukraina.

Manglende rekruttering til det amerikanske forsvaret, stratagem.no

Amund Nørstrud Lundesgaard, Førsteamanuensis ved Stabsskolen/FHS

[…] For eksempel så tror 57 prosent av alle spurte i en undersøkelse som Pentagon har gjennomført at de vil ha en eller annen form for psykisk skade etter å ha tjenestegjort, mens nesten 50 prosent tror at de vil ha en fysiske problemer. Men godt under halvparten (omtrentlig 40 prosent) av alle som tjenestegjør i det amerikanske forsvaret er i kampavdelinger, og av disse er det primært hæren og marinekorpset som er i kamp. Nå skal det sies at av de som har vært i strid etter 11 september 2001 så sier 52 prosent at det har hatt en negativ innvirkning på deres mentale helse, og 41 prosent sier at det har hatt en negativ innvirkning på dere fysiske helse. […]

Avhengig av hvor alvorlig problemet blir i USA kan eventuell manglende rekruttering til ha alvorlige konsekvenser for Norge. Selv uten rekrutteringsproblemene har Pentagon vansker med å oppfylle sine forpliktelser, da forpliktelsene overgår ressursene som står til rådighet. Tilgjengeligheten på amerikanske styrker i den daglige konkurransen med Kina og Russland er allerede synkende, og i en krise eller krig som involvere USA direkte vil den bli ytterligere utfordret. Skulle USA få vesentlige problemer med rekrutteringene i tillegg vil det skape ytterligere press på det amerikanske forsvaret. Gitt at Kina er den primære utfordreren er det naturlig at Europa, på tross av den utfordrende situasjonen med Russland, vil måtte vike dersom det blir nødvendig å prioritere.

Man risikerer derfor at de avdelingene eller fartøyene som har Norge som et sannsynlig innsatsområde blir nedprioritert, slik at de som har Asia som kjerneområde er klare for eventuelle kriser eller krig. Eventuelt kan man se for seg at styrkestrukturen endres slik at hele avdelinger eller fartøy som har Norge som sannsynlig innsatsområde enten forsvinner fra strukturen, eller blir omprioritert. I en situasjon der konkurransen mellom Russland og Kina på den ene siden, og USA og Vesten på den andre, fortsetter og kanskje tilspisser seg vil det kunne medføre redusert nærvær i Norge. I krise og krig vil det kunne føre til dårligere tilgjengelighet på amerikanske forsterkninger. Man kan også se for seg en kombinasjon av nedprioritering og endring av styrkestrukturen.

[…] Effekten vil sannsynlig vis være sterkest i land-domenet. Gitt den mer skjermede posisjonen Norge har etter at Sverige og Finland blir NATO-medlemmer, kombinert med det amerikanske marinekorpsets økende involvering i Stillehavet og den begrensede mobiliteten til landstyrker, vil rekrutteringsutfordringer sannsynlig vis skape en utfordrende situasjon for forsterkninger til lands. Men mannskapsmangel vil også ha konsekvenser i sjø-domenet, da en amerikansk styrkestruktur som er ansett som for liten for utfordringene nødvendig vis må prioritere den største trusselen: Kina. US Navys evne til å forsterke Norge kan derfor påvirkes betraktelig av fremtidig mannskapsmangel. US Air Force vil også påvirkes av de samme kreftene som marinekorpset og US Navy, men gitt mobiliteten til flystyrker kan utfordringene være noe enklere å kompensere for.

For Norge betyr eventuelle rekrutteringsutfordringer at de sikkerhetspolitiske trendene som trekker USA mot Asia, samt ressursknappheten som fordrer harde prioriteringer, kan bli forsterket. Resultatet er at Norge (og Europa) i økende grad blir ansvarlig for egen sikkerhet. Gitt at dagens forhold til Russland ikke forbedres nevneverdig i overskuelig fremtid er det ikke bare de sikkerhetspolitiske, strategiske og operasjonelle endringene i det amerikanske forsvaret det er viktig å holde øye med, men også dets evne til å tiltrekke seg kvalifisert personell. Läs artikel