Islossning?

Håller Sveriges position att inte ha några regeringskontakter med grannlandet Ryssland på att luckras upp? Jonas Gummesson i Svenska Dagbladet spekulerar om detta på nyhetsplats (6/11). Den svenska regeringen hör till fåtalet i Europa som inte talar med Moskva sedan den ryska kränkningen av Ukraina i början av år 2014 och hamnar därmed i samma kategori som Polen och Rumänien.

Vi har flera gånger hävdat att detta är en oklok politik. I Finland och Norge förstår man den ej. Ryssland har straffats för sina folkrättsbrott genom EU:s sanktioner, men Sverige har straffat sig självt genom sin envetna samtalsvägran. Detta autistiska element i utrikespolitiken löser inga problem, det skapar bara låsningar som det kan ta lång tid att tina upp. En sak är klar: ideologisk ståndaktighet kommer inte att belöna sig.

Det sägs att Sveriges medlemskap i FN:s säkerhetsråd från årsskiftet och två år framåt nödvändiggör en upptining av förbindelserna med den permanenta rådsmedlemmen Ryssland. Kanske det. Där sitter man vid samma bord. Men de bilaterala kontakterna måste ju fungera ändå. Vi är inte betjänta av ömsesidiga missförstånd. Sverige har inget intresse av att Ryssland blir betraktat som en fientligt sinnad nation.

Stefan Löfven har varit i Riad. Han bör resa till Moskva.

Uppdrag Afghanistan – presentation av bok om den svenska militära insatsen , Lars-Gunnar Liljestrand

Svensk militär personal, anhöriga och en fältpräst har gett sina egna reflektioner om insatsen i Afghanistankriget i boken Uppdrag Afghanistan (CSMS 2016).

Boken skall ses som ”ingångar och möjligheter till ett lärande om militärt yrkeskunnande där det prövats i skarpa situationer”, skriver i inledningen Peter Tillberg, forskare vid Centrum för Studier av Militär och Samhälle (CSMS) vid Kungliga tekniska högskolan.

Men boken är också av intresse för medborgare som vill försöka förstå vad Sverige har gjort i kriget i Afghanistan. Alla rapporter om krigshändelser är hemligstämplade, och endast i några få reportage i media har kriget skildrats men då bara som enstaka incidenter där svenska Isaf-soldater har deltagit.

Inte heller i den här boken ges någon bred översikt över insatsen. Dock ger de enskilda soldaternas funderingar kring vad de har upplevt ytterligare en pusselbit om kriget. (Kanske kommer den av regeringen tillsatta utredningen om Sveriges deltagande i kriget 2002–2014 att ge mer fakta om den största svenska krigsinsatsen sedan den förste Bernadotten drog oss ur Napoleonkrigen.)

Läs mer

Ettertiden vil kunne dømme dere hardt, aldrimer.no

Innretningen av et mulig forlik: Regjeringen, Ap og sentrumspartiene synes å nærme seg en løsning der Norge satser ganske ensidig på såkalt «strategiske kapasiteter», så som nye ubåter, F-35 kampfly og nye maritime overvåkingsfly, etter alt å dømme P-8 Poseidon fra Boeing. Dette er det norske Forsvaret USA ønsker. Men ikke nødvendigvis det Norge trenger…

Krigsforebyggende terskel: Størrelsen på Norges landmakt er en viktig defensiv, krigsforebyggende terskel i seg selv…

Offensive kapasiteter: På den annen side er såkalt strategiske kapasiteter langt mindre egnet til å forebygge en konflikt. Nye ubåter og kampfly gir en forsterket offensiv kapasitet til å foreta avstandsangrep mot aktuelle mål…

Det er liten tvil om at Russland åpenbart føler seg mer truet av en ensidig norsk satsing på offensive kapasiter. Og selv om vi ikke skal la Russland diktere norsk forsvarspolitikk, kan det fremstå som uklokt å forlate beroligelsespolitikken samtidig som norske politikere ikke er villige til å betale det forsvarssjefen sier er prislappen på et minimumsforsvar…

Endring av basepolitikken: At Norge nå godtar å få 330 amerikanske soldater fra US Marines Corps fast stasjonert i Norge fra januar neste år er en direkte konsekvens av at regjeringen og Stortinget ikke vil betale det et selvstendig, nasjonalt forsvar faktisk koster. Å ha amerikanske soldater tilstede i Norge til enhver bidrar til å øke muligheten for at Norge vil få alliert hjelp i en alvorlig krise- eller krigssituasjon. Forsvarssjefen pekte i FMR på at dersom hans forslag til forsvarsstruktur ikke ble finansiert i tilstrekkelig grad ville det kunne framtvinge behov for å revurdere norsk basepolitikk, som slår fast at det ikke skal stasjoneres utenlandske styrker fast på norsk territorium. Selv om det heter at de 330 amerikanske soldatene skal stå i en fast rulleringsordning er dette semantikk. For alle praktiske henseender er dette en fast stasjonering i Norge.Läs artikel

Sverige bör satsa på medling i väpnade konflikter, Peter Wallensteen och Isak Svensson, utrikesmagasinet.se

Ett centralt tema för Sverige i FN:s säkerhetsråd bör vara medling i väpnade konflikter. Men då krävs ökade resurser för de organ som kan bidra till detta, skriver Peter Wallensteen och Isak Svensson, professorer i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet. De båda menar att Dag Hammarskjölds minnesfond, Folke Bernadotteakademin och Utrikespolitiska institutet samt deras egen institution vid Uppsala universitet på olika sätt kan bidra. Men det Sverige lägger ned på fredsdiplomati bleknar i jämförelse med Norges resurser…

I boken ”Fredens diplomater: Nordisk medling från Bernadotte till Ahtisaari”, som utkommer i dagarna, gör vi den första samlade kartläggningen av nordisk medling sedan andra världskrigets slut. Det är en imponerande mängd insatser för att förhindra upptrappning, minska våld och finna förhandlingslösningar. Inalles rör det sig om mer än 40 konflikter med över 50 enskilda medlare från Sverige, Norge och Finland. Medling har således betraktats som ett viktigt fredspolitiskt verktyg i Norden. Insatserna har ofta gjorts genom internationella organisationer och utifrån en insikt om att långvariga åtaganden kan bli nödvändiga. Läs artikel

Säkerhetspolitikens paradigm, dilemman och paradoxer, René Nyberg, kkrva.se

Det är naturligt att Finland och Norge har en omfattande och politiskt betydelsefull bilateral agenda med grannlandet Ryssland. Medlemskapet i Nato är Norges sätt att hantera sitt eget dilemma, alltså det olösliga problem som en stormaktsgranne utgör. Däremot är det överraskande att Sverige inte har någon motsvarande väsentlig agenda. Stockholms kontakter till Moskva är i dag ringa, rentav sämre än på länge. I detta ligger något paradoxalt, alltså till synes ologiskt. Och det förklaras inte enbart av geografin…

En liknande paradox, det vill säga en skenbar ologiskhet, finner man i ländernas sätt att förhålla sig till ett medlemskap i Nato, även om båda ländernas försvarsmakter i lika hög grad är kompatibla med Nato. Den svenska regeringen överväger inte ett medlemskap. Den finska regeringen utesluter däremot inte möjligheten.

De ovannämnda exemplen återspeglar betydande kulturskillnader. Sveriges intresse för att utveckla det militära samarbetet vittnar dock om att Finland inte är den enda vinnande parten, även om det ökade strategiska djupet entydigt stärker Finlands ställning.

Säkerhetspolitiken måste vara långsiktig eftersom den inte har någon slutpunkt, ingen slutgiltig lösning – finalité. I den oberoende Natoutredningen talar man om Finlands geopolitiska dilemma, det vill säga det olösta problem som dess oförutsägbara granne utgör. Då man inte kan lösa dilemmat måste man kunna hantera det.  Läs artikel

Nya Gripenaffärer på gång: ”Betydande summor”, svd.se

Svenska staten räknar med att det snart blir fler länder som skaffar Gripenplan. Slovakien, Botswana, Finland, Belgien och Indien är bara några av de länder som visar intresse. För Sverige innebär det i så fall att staten får in nya pengar samtidigt som man kan dela kommande kostnader med fler…

– Intresset är väldigt stort för Gripen och det ökar hela tiden. De två länder som ligger närmast är Slovakien och Botswana men det finns många fler som är intresserade, säger Joakim Wallin, ansvarig för försvarsexport på FMV…

Varje gång Saab säljer ett Gripenplan får staten pengar. Man kan se det som ett slags återbetalning, en royalty, för att staten tidigare har betalat för utvecklingen av Gripen till svenska försvaret.

– Det handlar om betydande summor. Det innebär också att det blir mer pengar över till andra delar av svenska försvaret, säger Joakim Wallin.

Läs artikel

Nordens största hjälte i modern tid, erixon.com

Kan inte låta bli att tipsa om en ny biografi som är helt lysande. Diplomaten Dag Sebastian Ahlander visar i “Gustaf Mannerheim” att ibland överträffar verkligheten dikten…

När finska kommunister ville ställa Mannerheim inför krigsrätt, protesterade inte bara det finska folket som hyllade honom som den hjälte han var. Även Stalin var emot det. Han visade respekt för Mannerheim genom att till en finsk delegation efter kriget säga, ”Ett land som har en dålig armé respekteras av ingen, men alla respekterar ett land som har en god armé. Jag höjer mitt glas för Finlands armé!”

Dessa ord borde vi lyssna på också idag, eftersom Putin säkert resonerar på samma sätt. Vill Sverige och våra grannar ha respekt måste vi ha en effektiv försvarsmakt. Läs recensionen

Risk att ryssen intar Gotland om vi inte gör rätt, Stefan Hedlund, Göteborgs-Posten

Svensk säkerhetspolitik börjar nu så sakteliga vridas i riktning mot det som länge borde varit i fokus, nämligen rikets säkerhet. En lång rad försvarsbeslut börjar ses som illa överlagda. Avskaffandet av värnplikten och invasionsförsvaret har fått mest uppmärksamhet, men utgör ändå bara toppen av isberget. Nedrustningen av det svenska försvaret har gått på djupet, på ett sätt som närmast kan beskrivas som att rycka upp dess rötter…

Att Sverige är försvarslöst innebär inte med automatik att vi bör oroa oss över ett ryskt angrepp. Det är fortsatt svårt att se ett scenario där Kreml skulle anse att vinsten av en invasion står i proportion till kostnaden. Den verkliga faran ligger i kombinationen av att Sverige har skrotat det egna försvaret, samtidigt som vi envist vägrar att gå med i Nato. Detta har skapat en gråzon i Östersjön som kan bli den utlösande faktorn i ett nytt krig…

En sammanfattande slutsats måste bli att svensk säkerhet framgent tryggas bäst via ett lågmält men målmedvetet arbete på att rädda vad som räddas kan, och att bygga de allianser som kan byggas, utan att provocera Ryssland till motåtgärder.

Det absolut sämsta måste vara den linje som förknippats med Carl Bildt (M) och Margot Wallström (S), ett högljutt politiskt orerande och fördömande, kopplat till en total avsaknad av egen militär förmåga. Det kan faktiskt drivas till en punkt där Putin i rent vredesmod beordrar ett angrepp mot Gotland, för att få tyst på svenskarna. Läs artikel

Russia and NATO Hold Dual Drills 150 Miles Apart in Balkans, NBC News

American and Russian personnel conducted disaster-relief drills just 150 miles apart in Europe’s southeastern Balkan region Thursday — a geopolitical face-off over a country the size of Connecticut.

The tiny nation of Montenegro has this week played host to NATO exercises aimed at preparing for flooding, chemical spills and unexploded bombs. The country — which has a smaller population than Boston — is currently in the process of joining NATO, something Russia sees as an unacceptable symbol of encroaching Westernization on its doorstep. Läs artikel

Finland verkar veta vad som gäller, Martin Berntson, Hallandsposten

Finland ser sig som en stolt, självständig nation med okränkbara gränser. De verkar veta vad som gäller i umgänget med sin mäktiga granne. Finland har i dag en av de numerärt största arméerna i hela Västeuropa (med tillgång till närmare 360 000 män och kvinnor). Det accepterar Ryssland…

Nej, rusta upp och modernisera vårt redan ganska högteknologiska försvar och genomför en slags ny värnplikt och det så fort som möjligt. Det är tyvärr det ända sättet att visa Putin att vi menar allvar med vår okränkbarhet till varje pris. Utveckla sedan samarbetet med de nordiska länderna. Finland verkar veta vad som gäller. Läs insändare

Regeringen nobbar möte med Ryssland, svd.se

I somras bjöd Ryssland in till ett bilateralt möte om säkerheten i Östersjöregionen. Först på torsdagen kom det officiella svaret från regeringen: Njet. Jan Salestrand, Peter Hultqvists (S) statssekreterare, var inbjuden till säkerhetsmöte med Ryssland. Foto: Jan Salestrand/TT I juli fick försvarsminister Peter Hultqvists (S) statssekreterare Jan Salestrand en inbjudan för att diskutera säkerheten i Östersjöregionen. Men regeringen vill inte ha sådana diskussioner med Ryssland bilateralt utan bara tillsammans med de övriga berörda länderna i regionen. Det har dock tagit lång tid för regeringen att svara på den ryska förfrågan. Kontakter med övriga länder som också fått förfrågan om bilaterala möten har hållits som en del av beredningen av svaret.
Först på torsdagen överlämnade den svenska ambassaden i Moskva en så kallad note till den ryska regeringen. Efter sedvanliga diplomatiska artigheter konstateras det:
”Statssekreterare Jan Salestrand har inte möjlighet att delta i ett möte enligt den ryska sidans förslag. Sverige vill framhålla att denna typ av frågor bör behandlas i relevanta multilaterala fora där alla berörda parter deltar.”Efter det konstateras dock att Sverige ser ett värde i att ”som komplement till ovanstående, föra bilateral diplomatisk dialog om frågor relaterade till den övergripande europeiska säkerhetssituationen. Läs artikel

Utrikesminister Soinis tal under Paasikivi-samfundets möte, formin.finland.fi

Utrikesminister Timo Soinis tal under Paasikivi-samfundets möte den 19 oktober 2016. Med sitt tal ville utrikesministern hedra att Finland deltagit i internationell krishantering i 60 år i år.

Att bevara freden

Kring 100 finländska soldater befinner sig för närvarande i norra Irak för att utbilda och handleda kurdiska Peshmerga-trupper. Peshmerga deltar i den militära insatsen mot ISIL och deltar i att befria Mosul. Att besegra ISIL är vårt gemensamma mål, men vi måste också skydda civilbefolkningen i Mosul.

I Afghanistan deltar Finland alltjämt i den militära krishanteringen. Insatsen har varit Finlands, och kanske hela det internationella samfundets, genom tiderna svåraste och farligaste internationella krishanteringsinsats.

Vi har gått en lång väg sedan de första finländska fredsbevararna anslöt sig till FN-styrkan vid Suezkanalen för 60 år sedan. Redan då ‒ under 1950-talets knappa ekonomiska förhållanden ‒ visade vi oss vara redo att bära vårt ansvar för den internationella freden. Läs talet