Att Sauli Niinistö gick in för en valmansförening visade sig vara ett smart drag, säger Markku Jokisipilä, som leder centret för riksdagsforskning. – Om jag varit hans motkandidat skulle jag har blivit hispig redan av mängden väljarkort har samlade i fjol.
– Det är historiskt med det första direkta folkval där det bara behövs en omgång. Det innebär att Niinistö har ett starkt stöd för det han bestämmer sig att göra de följande sex åren, säger Markku Jokisipilä.
Att det blev så stod klart så gott som efter att förhandsrösterna kommit in. Man kan säga att valvakan tog slut snabbt – klockan var före halv nio när tvåan, Pekka Haavisto, erkände att Niinistö ser ut att vinna i det första valet.
Sauli Niinistös försprång har byggts upp med en medvetenhet om att han är inte bara Samlingspartisters favorit, han verkar i opinionsmätningarna också ha varit den mest populära kandidaten bland traditionella SFP-, SDP- och Centerväljare.
Den största enskilda orsaken till de socialdemokratiska väljarnas fäbless är belåtenheten med Niinistös traditionella utrikes- och säkerhetspolitiska linje, som är mer avvaktande till Nato än Samlingspartiet som parti. Det här konstaterade också SDP:s egen kandidat, Tuula Haatainen. Jokisipilä ser ändå vänsterns sammanlagda resultat som anmärkningsvärt lågt med tanke på vilken partiprofil SDP haft förr.
– Utrikespolitiken var socialdemokraternas stora styrka förr.
– Tuula Haatainen har försökt utvidga presidentens roll på ett sätt som passar i på Tarja Halonens syn på världen, medan Niinistö byggt på en annan tradition av gamla säkerhetspolitiska teman – och dessa teman har varit dominerande under de senaste åren, säger Mikko Majander, som leder tankesmedjan Kalevi Sorsa-fonden.
Kombinationen av den traditionella säkerhetspolitiken, synliga världsledare och en Sauli Niinistö som intagit mittenfåran har tagit ut utmanarna. I samma veva har Niinistö tillskrivits en roll som ser starkare ut trots att presidentens befogenheter är samma som förr – och det är inte enbart han som påverkat det, menar Majander.
– Våra senaste statsministrar har inte tagit en stor utrikespolitisk roll, och de har lämnat utrymme för Niinistö, säger Majander och tillägger att detta, i kombination med det inbitna suktandet efter en president som landsfader bland även Centerväljare, bidragit till fenomenet. Läs artikel