Två tal, Anders Björnsson

Dialog och samarbete var två återkommande ord i de tal som Finlands president Sauli Niinistö och dess utrikesminister Timo Soini höll vid de så kallade ambassadörsdagarna i Helsingfors i slutet av augusti månad. Presidenten grep tillbaka på den finske nationsbyggaren Johan Vilhelm Snellman (1806–1881), för övrigt född och uppvuxen under sina första sex år på Södermalm i Stockholm. Utrikesministern underströk att ”Europas säkerhet inte ska och inte kan byggas på vapen” och att ”den enda hållbara vägen är dialog och diplomati”. I detta skiljer sig sannfinländaren inte mycket från sin företrädare, socialdemokraten Erkki Tuomioja, vars fader en gång var sitt lands ambassadör i den svenska huvudstaden.

Detta drag av låt oss kalla det realpolitisk och geostrategisk kontinuitet har utmärkt finsk utrikes- och säkerhetspolitik egentligen under hela perioden efter skilsmässan från Sverige 1809 – under autonomins tid och sedan under självständigheten. När den bröts, på trettiotalet, råkade landet i avsevärda svårigheter. De borgerliga politikerna J. K. Paasikivi och U. K. Kekkonen redde upp situationen, skapade förtroendefulla förhållanden österut och förankrade sitt land i Väst. Deras statskonst drog inte minst vårt land, Sverige, betydande fördelar av. Också våra ledande politiker följde en tradition av nationellt oberoende, internationell återhållsamhet, vaktslående om folkrätten.

 

Inga länder på jorden gick under lång tid så tätt tillsammans som Finland och Sverige. Detta lade en grund för det nutida försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet länderna emellan. Samsynen i utrikespolitiken – strävan efter neutralitet – har varit folkligt förankrad, genom resor i bägge riktningar, genom delade historiska erfarenheter, ja, genom någonting så väsentligt som den årliga Finnkampen i friidrott. Ingenstans är båt- och flygtrafiken så intensiv som mellan våra bägge länder. Fästningen Sveaborg är en finsk stolthet. I Helsingfors talar man lika god svenska som i Stockholm. Detta kan inte rubbas av solidaritetsdeklarationer som riktas till anda länder och folk.

 

Snellmanlinjen byggde på självtillit – ett drag som starkt poängteras i Niinistös tal – vilket inte är detsamma som självtillräcklighet. 1800-talets Finland kunde inte bortse från det stora imperiet som såg finnarna över axeln som något av en ”renskötarnation”. Men det kunde inte heller förlita sig på att hjälp skulle komma någon annanstans ifrån om landet drabbades av olycka. Idealen – rättighetstänkandet – har inte räddat någon i nöd. Förebildligt är att inte prisge sig och istället se om sitt eget hus. Ingen annan gör det åt en. Det handlade inte om ”nationernas självbestämmanderätt”, det handlade om nationell sammanhållning.

 

Konservativt? Niinistö är ju en konservativ politiker, liksom Paasikivi var, liksom Kekkonen. Men ideologin har inte varit styrande (utan snarare självklar). Ett litet land måste lära sig att navigera i oroliga vatten, i närheten av farkoster vars destination det inte kan bestämma över. ”Där har de stora råd även med stora fel, medan de små nödvändigtvis inte ens har råd med små”, säger Niinistö. Följaktligen tillråder han en försiktighetsprincip i det statspolitiska handlandet. Den förväntar han sig kunna samla personer och grupper av olika åskådning kring. Gör inte det nationella till en stridsfråga! Skapa inte fiendebilder i onödan!

 

Det är en hugnad att läsa Niinistös – och även Soinis – tal. De inger respekt och tillförsikt. Det svenska politiska landskapet är nuförtiden mera oroligt. Det verkar som om ledande partiföreträdare i vårt land skulle anse att det ankommer på finnarna att reda ut relationerna österut – vilket skulle ge oss en särskild handlingsfrihet att knyta förbindelser västerut. Det är en felsyn förstås. Finland är lika mycket ett västland som Sverige. Men det hindrar inte den finske statschefen från att plädera för ett ”omfattande internationellt samarbete”, som också innefattar Ryssland, inför högst akut terrorverksamhet som i Mellanöstern. Våldet i Ukraina förbleknar.

 

Svensk utrikespolitik ter sig vid en jämförelse som lealös. Den vill vara humanitär, feministisk, demokratiskt missionerande. Den blundar för skillnaden mellan att vara ett föredöme och att vara en spjutspets, mellan försvar och interventon. Men den som inte kan försvara sig själv kan inte heller värna andra. ”Om ett folk på drygt fem miljoner invånare […] i princip själv ansvarar för sitt försvar är det ett tillräckligt stort ansvar”, som Niinistö uttrycker det. Detta utesluter, noga besett, större krigiska engagemang i utlandet – som rentav kan te sig ansvarslösa, det är undertexten. Det utesluter också att den militära alliansfriheten överges, ett övervägande som den finske presidenten i sitt tal ingenstans aktualiserar. ”Dialog” har dessvärre blivit ett lågfrekvent ord i den svenska retoriken som har valt att odla ”solidaritet” istället. Här är en uppstramning på plats.