Sommarrepris: Tio missuppfattningar om svensk säkerhetspolitik, Sven Hirdman

I den livliga debatten om Sveriges säkerhetspolitik förekommer flera missuppfattningar och myter om Sveriges verkliga intressen. Här är några av dem:

  1. Ryssland har för stort inflytande över Sveriges säkerhetspolitik.

Sverige skall självt bestämma sin säkerhetspolitik utifrån svenska säkerhetspolitiska intressen. Varken Ryssland, USA eller de baltiska staterna skall avgöra vår politik.

Samtidigt är det ett centralt geopolitiskt faktum att Sverige ligger i stormakten Rysslands närhet och att Rysslands politik på gott och ont har verkningar på Sveriges politik och situation. Under århundradena har vi utkämpat 11 krig med Ryssland, de flesta på svenskt initiativ. Beträffande antalet krig med Ryssland leder Sverige framför Polen och andra europeiska länder.

Vi har nu haft fred med Ryssland i över 200 år. Det är ett centralt svenskt intresse att aldrig mer hamna i krig med Ryssland. För att undvika detta behövs förvisso ett ändamålsenligt svenskt försvar men ännu mer en utrikespolitik som bidrar till att minska krigsriskerna mellan stormakterna i Europa och dämpar misstron mellan Ryssland och Sverige. Ett långsiktigt mål för den svenska Rysslandspolitiken måste vara att medverka till att Ryssland utvecklas till en stat med stabila demokratiska institutioner och en välmående befolkning som lever i fred och harmoni med sina grannländer

  1. Varje land har rätt att självt bestämma sin säkerhetspolitik, exempelvis om man vill söka medlemskap i Nato eller inte.

Ja, det är sant, men när man gör det skall man i eget intresse ta hänsyn till hur det påverkar omgivningen och hur dess reaktioner kan få återverkan på en själv. Såsom sägs i ESK:s enhälliga Parisstadga från den 21 november 1990, som avslutade det kalla kriget: ”Säkerheten är odelbar och varje medlemsstats säkerhet är oskiljaktigt förbunden med alla andras.”

  1. Europas moderna historia började 1990 med det kalla krigets avslutande. De folkrättsnormer som etablerades då reglerar de mellanstatliga relationerna i Europa idag.

Det är sant till den del som de enskilda staterna gjort bindande åtaganden. Å andra sidan har historien ingen början och inget slut. Vi lever i ett kontinuum av händelser där det förflutna, även långt tillbaka, bestämmer dagens situation. Historien har långt minne.

Man kan således inte säga att det säkerhetspolitiska regelverket i Europa en gång för alla har bestämts i Helsingforsavtalet 1975 eller Parisavtalet 1990. Europa och dess stater har förändrats både före och efter dessa datum. Ett exempel är de jugoslaviska krigen på 1990-talet.

Den internationella folkrätten är ett mycket viktigt rättesnöre för alla stater. Inte minst Sverige bemödar sig om att följa folkrätten såsom vi uppfattar den. Icke desto förekommer det ofta att stormakterna och andra stater bryter mot folkrätten, inklusive mot FN-stadgan. Följderna av dessa folkrättsbrott är mycket varierande, oftast beroende på vem som utfört dem. Det amerikanska angreppet på Irak 2003 följdes till exempel inte av några sanktioner, vilket däremot blev följden av Rysslands aggression mot Ukraina 2014.

 

  1. Vad gäller Sveriges säkerhetspolitik, till exempel om vi skall söka medlemskap i Nato eller inte, behöver vi inte bry oss om vad ryssarna säger. Det är bara propaganda och osanning, när de påstår att deras säkerhet hotas av Natos utvidgning österut.

Detta är ett naivt och farligt synsätt. Det finns ingen objektiv sanning i säkerhetspolitiken utan den bestäms av enskilda statsledningars uppfattningar. Nu råkar det vara så att de ryska statsmakterna sedan århundraden haft en, om man så vill kalla den, paranoid inställning till att andra staters militära strukturer kommer närmare Rysslands gränser. Dessa perceptioner, byggda på ryska historiska erfarenheter, är de som bestämmer hur Ryssland agerar och kommer att agera, när USA:s och Natos militära styrkor kommer närmare områden som Ryssland anser vitala för sin säkerhet. I Nordeuropa gäller det Sankt Petersburg och Kaliningrad- och Murmansk-områdena. Vi kan ogilla dessa ryska perceptioner, men vi kan inte hindra ryssarna att agera utifrån vad de anser vara rätt.

 

  1. Risken är överhängande för rysk militär aggression mot EU:s och Natos medlemsländer efter vad som hänt i Georgien och Ukraina.

Sannolikheten för oprovocerad sådan rysk aggression är mycket liten. Ryssarna har haft nog av krig med väst. Kärnvapenbalansen är en starkt avhållande faktor. USA och Nato tryggar säkerheten för Natos medlemsstater. Ett isolerat ryskt angrepp på Sverige är helt osannolikt. Det har inget strategiskt värde utan medför bara kostnader. Det samma gäller för påstådda ryska anfallsplaner mot andra stater som är medlemmar av EU eller Nato. Premissen om ett ryskt anfall i den svenska debatten är felaktig.

En annan sak är att om ett stormaktskrig i Europa med Ryssland som part skulle uppstå av någon idag oförutsebar orsak, till exempel allvarliga incidenter i samband med stora militära övningar vilka leder till upptrappning i ett action-reaction mönster, då riskerar vi alla att bli indragna i en ny världskatastrof.

Krigen med Georgien 2008 och med Ukraina 2014–2015 utgör inget prejudikat utan de har sin grund i Sovjetunionens upplösning. De förträngda konflikterna under Sovjetdiktaturen återuppstår nu och blir så mycket svårare, eftersom territorierna var så sammanvävda med varandra. Syftet med Budapestmemorandumet 1994 var inte främst att garantera Ukrainas suveränitet utan att samla ihop de sovjetiska kärnvapen som fanns där och placera dem under central rysk kontroll, vilket var ett starkt amerikanskt krav.

Man torde få acceptera att Krim för överskådlig framtid har återgått till Ryssland. Beträffande den ryska kontrollen över östra Ukraina torde det finnas bättre förutsättningar att nå en lösning mellan Ryssland och Ukraina utifrån den så kallade Minsk-processen. Det kräver att Kiev beviljar de ryska regionerna i Donbass-området regionalt självstyre och att Ryssland medverkar till att Ukraina återfår kontrollen över sin östra statsgräns.

 

  1. Sverige är förpliktat att militärt bistå de baltiska länderna.

Fel. Den ensidiga svenska solidaritetsdeklaration som riksdagen antagit utgör ingen förpliktande mellanstatlig förbindelse för Sverige. EU:s solidaritetsklausul, artikel 42:7 i Maastricht-fördraget, är däremot tvingande för Sverige. Den innebär att om en av EU:s medlemsstater, till exempel en baltisk stat, utsätts för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är Sverige skyldigt att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i FN:s stadga. I klartext innebär det att Sverige till följd av EU-medlemskapet måste lämna någon form av hjälp, men den behöver inte alls vara militär. Vore vi medlemmar av Nato skulle vi enligt kollektivförsvarsartikeln V i Nato-fördraget – ett anfall skall anses som ett anfall på alla – vara förpliktigade att ingripa militärt och anses vara delaktiga i försvaret av vederbörande land och därmed i militär konflikt med angriparstaten.

 

  1. Ett medlemskap i Nato stärker Sveriges säkerhet.

 Nej. Östersjöområdet har de senaste åren blivit ett högspänningsområde, där konfrontationsytorna mellan Ryssland och Nato kommit närmare varandra. Under det kalla kriget gick konfrontationslinjen längre söderut genom det delade Tyskland. Till följd av den ryska aggressionen mot Ukraina och Natos och EU:s motåtgärder, inklusive för att med truppförstärkningar stilla de baltiska staternas och Polens historiskt betingade farhågor för Ryssland, har denna öst-västliga konfrontationslinje nu förskjutits norrut, till vårt område i Östersjöregionen. Skulle i denna situation även Sverige och Finland bli medlemmar av Nato, stegras risken för militärpolitisk och utrikespolitisk spänning och för allvarliga incidenter. Det försämrar Sveriges säkerhetspolitiska situation under rådande fredsförhållanden. Från rysk synpunkt utgör inte Sverige och Finland militära hot mot Ryssland, däremot den militära närvaro från Natos sida som skulle bli följden av ett medlemskap i alliansen. Skulle krig uppstå i vår region mellan Ryssland och Nato, skulle Sverige i egenskap av Nato-medlem omedelbart bli indraget i en konflikt med en övermäktig stormakt, vilket vore den slutgiltiga katastrof som vi försökt undvika i 200 år.

 

  1. Sverige måste bli medlem av Nato, eftersom vårt försvar har blivit för dåligt.

Nato kommer inte att ekonomiskt betala för det rika Sveriges försvar. Man kommer i stället kräva att vi höjer våra försvarsutgifter med 20–30 miljarder kronor per år. Som icke-medlem i Nato avgör vi själva hur mycket vi vill satsa på vårt försvar. Det är en politisk prioritering. Medan vi aldrig haft resurser att försvara oss mot ett stormaktsanfall, har vi möjlighet att hålla ett marginalstyrkeförsvar som, med tanke på vårt geopolitiska läge, inte gör det meningsfullt att anfalla Sverige.

Det inhemska försvaret är en viktig del av den svenska säkerhetspolitiken men trots allt bara en mindre och sista del av vår totala säkerhetspolitik. Grunden i säkerhetspolitiken är en utrikespolitik i förhållande till omvärlden som medverkar till att vi inte blir indragna i militära konflikter. Försvaret är vårt skydd när allt annat har misslyckats.

För ett mindre land som Sverige är det väsentligt att det inte råder osäkerhet om landets långsiktiga säkerhetspolitik och att denna åtnjuter hög trovärdighet såväl hos den egna befolkningen som i omvärlden. Det skänker stabilitet och minskar risken för politiska klyftor och missförstånd. Man kan hävda att den väpnade svenska alliansfrihetspolitiken under det andra världskriget och under det kalla kriget hade en sådan trovärdighet. Detsamma gäller till exempel om Schweiz dåtida och nuvarande politik, däremot inte om Sveriges politik sedan det kalla krigets slut, som vacklat åt än det ena än det andra hållet – särskilt beträffande försvarspolitiken men även i fråga om det internationella samarbetet och hotbildsanalysen. Det märks som tydligast i de politiska partiernas skilda inställning till svenskt medlemskap i Nato, vilket slår igenom i utlandets undran om vilken politik Sverige verkligen kommer att föra i ett krisläge. En stormakt kan i kraft av sina resurser tillåta sig att ibland föra en politik som leder till osäkerhet i omvärlden om dess agerande, vide USA, Ryssland och Kina, men inte en mindre stat som Sverige i en känslig säkerhetspolitisk omgivning.

 

  1. Det är bra för Sverige att ha ett så kallat värdlandsavtal med Nato.

 Tveksamt. Det medför ett element av utrikespolitiskt risktagande, eftersom sannolikheten är stor att omgivningen, läs Ryssland, till följd av detta långtgående avtal och alla våra andra samarbeten med Nato och USA kommer att i sin krigsplanering betrakta Sverige som ett Nato-land med alla de konsekvenser det skulle medföra i ett skarpt läge. Vi skulle få de flesta av Nato-medlemskapets nackdelar men inte den skyddsgaranti som det fulla medlemskapet genom art V skulle ge.

Hösten 2017 tillämpas värdlandsavtalet med Nato för första gången på allvar i samband med att den stora svenska försvarsövningen Aurora skall genomföras med deltagande av bland annat 1 500 amerikanska och andra Nato-soldater. Sammanlagt deltar cirka 20 000 man i övningen. Samtidigt genomför Ryssland på sin sida av Östersjön en ännu större militärövning med 200 000 man, den så kallade Zapad (Väst) 2017. Risken för allvarliga incidenter och missförstånd är uppenbar.

Sverige har i 200 år åtnjutit ett påfallande stort säkerhetspolitiskt förtroendekapital från rysk sida. Det har under de senaste åren naggats allvarligt i kanten genom vårt utvidgade samarbete med Nato och ensidiga kritik av rysk politik. Detta gynnar inte Sveriges säkerhet.

 

  1. I nuvarande skärpta säkerhetspolitiska läge till följd av främst Rysslands aggression mot Ukraina finns för Sveriges del inget alternativ till medlemskap i Nato.

Jo, ett bättre alternativ är att Sverige, liksom under det kalla kriget, försöker verka för undanröjande av den djupa misstro som finns främst mellan Ryssland och västmakterna, men tyvärr också mellan Ryssland och Sverige. Mycket skulle kunna göras av Sverige och Finland tillsammans vad gäller förtroendeskapande åtgärder, förslag om rustningsminskningar och tillämpning av hela det åtgärdspaket som utarbetades inom ESK efter Helsingforsavtalet 1975. Den pågående säkerhetspolitiska krisen i Europa är inte unik. Det räcker med att erinra om Korea 1950, Budapest 1956, Kuba 1962, Vietnam 1965, Prag 1968, Afghanistan 1979, Serbien/Kosovo 1999, Irak 2003 med flera stormaktskonflikter. Folkrättsbrotten har varit legio. Icke desto mindre måste prioriteringen för ett land som Sverige alltid vara att konflikterna måste lösas och dödandet och förstörelsen upphöra.

 

Anmärkning. – Detta är texten till ett anförande som ambassadör Sven Hirdman höll för socialdemokraterna i Skarpnäck den 29 maj 2017.

 

Facebook
Twitter
Google+
http://www.alliansfriheten.se/tio-missuppfattningar-om-svensk-sakerhetspolitik-sven-hirdman/
RSS