Veckans citat

”Så kom Donald Trump och vår säkerhetspolitiska trygghet försvann över natt. Trots utfästelser från den nye amerikanske försvarsministern bör vi begrunda det vi nu har upplevt. Vår säkerhet kan aldrig göras beroende av att en stormakt uppfyller sina löften. Varje dag i många år framåt måste vi målmedvetet sätta vårt försvar på fötter igen. Först då kan vi påverka att USA eller Nato i sina operationsplaner tar hänsyn till svenska intressen runt Östersjön.”

Bo Pellnäs i UNT 17 september

Diplomatiska inblickar, Mats Björkenfeldt

Den erfarne karriärdiplomaten Anders Lidén har i dagarna givit ut sina memoarer: Diplomati och uppriktiga samtal (Carlssons, 2017). Boken är på närmare 400 sidor och personregistret upptar 20 sidor.

Mycket handlar om Lidéns kontakter med olika ledare, såsom Saddam Husein och George W. Busch. Boken avslutas med ett intressant kapitel om Lidéns tid som ambassadör i Finland och hans kontakter med president Sauli Niinistö.

Lidén representerade Sverige i FN under tolv år, och han upprepar något diffust att FN har sina svagheter och behöver reformeras. Men han understryker vikten av folkrätten och att FN-stadgan respekteras. Liksom att EU i utrikes- och säkerhetspolitiken är underställt FN-stadgan (s. 49). Lidén har stor erfarenhet avseende konflikten i Israel/Palestina. Han blev 1984 Mellanösternansvarig på UD, samtidigt som Sven Hirdman var ambassadör i Tel Aviv. Och hans redogörelser är av stort intresse.

1988 är han placerad i FN och kunde lyssna på Michael Gorbatjovs tal i generalförsamlingen, vilket blev en ”vattendelare”. Gorbatjov tog där avstånd från Sovjetunionens doktrin att liksom 1956 och 1968 ingripa militärt i sina satellitstaters interna angelägenheter. ”Varje nation skulle ha rätt att själv välja väg.”

Läs mer

Hoten mot Iran av Rolf Andersson och Lars-Gunnar Liljestrand

Vi återger här ett kapitel ur boken Lagen mot krig (Celanders förlag 2012) som behandlar Irans kärnenergiprogram och hoten mot Iran.

 

Icke-spridningsfördraget (NPT eller Non-Proliferation Treaty) trädde i kraft 1970. Internationella Atomenergikommissionen (IAEA) fick i uppdrag att övervaka att avtalet följdes. En överväldigande
majoritet av världens stater har anslutit sig till avtalet. Iran har undertecknat det. Kärnvapenstater som Israel,
Nordkorea, Indien och Pakistan står utanför.
Bakgrunden till icke-spridningsavtalet var kapprustningen mellan kärnvapenmakterna, och en oro för ytterligare spridning av kärnvapen. Avtalet är dock ett ojämlikt fördrag. De stormakter som redan hade kärnvapen ville befästa sitt monopol och finna ett ”attraktivt” sätt att hindra andra stater från att skaffa kärnvapnen. Samtidigt fanns det ett intresse hos ickekärnvapenstaterna att få till stånd ett avtal om nedrustning och begränsning av spridningen, men även av att få del av teknik för fredlig användning av kärnkraft, något som utlovas i avtalet, men endast delvis infriats.
Det är värt att notera att kärnvapenstaterna USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike samtidigt är de fem stater, som har vetorätt i FN:s säkerhetsråd, något som tenderar till att utlämna icke-kärnvapenstater som Iran till dessa stormakters godtycke. Läs kapitlet: Lagen mot krig_Hoten mot Iran

Kommentar av Ulf Karlström till inlägget ”Utrikespolitik är inte som annan politik”

Anders Björnsson:  Ulf Karlström har fångat andan i min fundering på denna sajt, även om jag kan tycka att han spetsar till sina poänger och något överdriver ”Nato-vänligheten” i det svenska politiska livet. Sverige som alliansfritt land har ett starkt stöd inom den svenska befolkningen, och jag kan till exempel inte tänka mig att den neutralistiska traditionen inom Centerpartiet är helt utplånad; inom Socialdemokratin är den det helt visst inte. Detta sagt: Vurmen för ”mänskliga rättigheter” får inte gå ut över ansvaret för den nationella tryggheten, och ”samarbeten” får inte undergräva vår statliga suveränitet. Plakatpolitik gynnar ej vårt lands internationella ställning. Sveriges förhållande till främmande makt ska vara gott.

Här Ulf Karlströms kommentar:

Jag läste först Anders Björnssons (AB) inlägg med stor skepsis. Emellertid, efter ett par omläsningar började jag inse en slags klokskap i formuleringen: ”Utgångspunkten borde vara vad som gagnar Sverige, inte den jordiska rättvisan”. Det är onekligen ett faktum att Sverige är ett litet land, ett slags rö för vinden; läs: påverkan från stormakterna och deras närmast totala mediadominans. Med ett slitet uttryck: Regnar det i Washington, fäller svenska Allianspolitiker och Regeringspartister automatiskt upp paraplyerna. Med denna eländiga, faktiska situation är det måhända bäst att förespråka viss återhållsamhet, i dubbelt avseende. Ledamöter av riksdagen och regeringen bör inte kolla vädret i Washington, utan lyssna på vad SMHI föreslår om paraplyer, och något stämma ned näbben. Detta att kunna gå på två ben är grundläggande. Det bör inte handla om att enbart stämma ned näbben, utan också sluta bry sig om Washingtonvädret, eller för den delen vädret i Moskva.

Läs mer

Utrikespolitik är inte som annan politik – en fundering, Anders Björnsson

Sverige har under en följd av år hållit sig med en demonstrativ utrikespolitik. Klokskapen i detta har jag länge varit skeptisk till. Det började väl med kampen mot apartheid, ett avskyvärt samhällssystem. Och därefter har det funnits så mycket annat att avsky. För närvarande har landet en feministisk utrikespolitik. Ingen förstår riktigt vad den går ut på, bortsett från att den vill vara bättre än andras. I vår närmaste huvudstad, Helsingfors, ruskar man på huvudet. Där vill man nog också vara bra, åtminstone i EU-sammanhang.

Utrikespolitiken ingår i vår allmänna säkerhetspolitik och anses med viss rätt vara kärnan i denna. Då måste man fråga sig hur det tjänar vår nationella säkerhet om utrikespolitiken tillåts vara demonstrativ, det vill säga innefattar internationella och åskådningsmässiga ställningstaganden som ligger utanför det rent folkrättsliga området. Sverige som en fredsälskande småstat bör rimligen vinnlägga sig om goda relationer med alla existerande regimer. Det är det man har duktiga diplomater till. Svenska ambassadörer ska inte verka (eller demonstrera) för regimförändring i länder där de är stationerade. De har att göra Sverige uppskattat där.

Läs mer

Desinformation

Det urskillningslösa avvisandet av den svenska försvarsövningen Aurora 17 har gett desinformatörer trumf på hand. I Svenska Dagbladet (12/9) tar vikarierande ledarskribenten Erik Thyselius Aurora-motståndets mest ogenomtänkta argument till intäkt för en desinformationstirad.

Thyselius menar att vi genom den förestående övningen visar ”våra allierade att vi är ett land som tar både den nationella och regionala säkerheten på allvar”. Men Sverige har ju inga allierade, enligt vår försvars- och säkerhetsdoktrin, utan endast militära samarbetspartners. Inte ens med Finland, som vi samarbetar allra tätast med, har vi ingått någon allians. Föreställningen om att Sverige har ”allierade” är ett hjärnspöke utan stöd i vår officiellt deklarerade politik.

Läs mer

En imponerande biografi, Mats Björkenfeldt

Professor Dick Harrison har skrivit en biografi över Tage Erlander: Jag har ingen vilja till makt (Ordfront 2017). Boken är på över 800 sidor och innehåller mycket av intresse avseende svensk utrikes- och försvarspolitik under 1900-talet.

Mellankrigstidens viktigaste svenska försvarsbeslut klubbades igenom den 26 maj 1925. Kostnaden för försvaret skulle sänkas till 120 miljoner kronor per år. De politiska partierna var djupt oeniga i frågan. Högern ville ha ett starkare försvar, medan socialdemokraterna önskade ännu större nedskärningar, eftersom fredsoptimismen var stor inom partiet. Värnpliktstiden minskades till 140 dagar. Sjutton militära förband lades ned. Inte förrän 1936 fattade riksdagen ett nytt beslut, men det rörde sig inte om några strukturella förändringar. Det var i en försvarsdebatt Tage Erlander gjorde sin debut som talare i riksdagen. ”Det var ingen succé” (s. 65).

Läs mer

Nej till kärnvapen, Margareta Zetterström

När USA den 6 augusti 1945 fällde den första atombomben någonsin över den japanska staden Hiroshima var jag själv nio dagar gammal och lyckligt ovetande om det inträffade. Mycket har hänt sedan dess. Jag och ”bomben” har fyllt sjuttiotvå. Men fortfarande har vi inte kommit så långt att mänskligheten kan andas ut i vetskap om att sådana ödesdigra vapen numera hör till historien.

Nej, kärnvapnen har bara blivit fler och kraftfullare. Och idag håller världen åter andan, i skräck för vad som kan komma att ske ifall någon stat, av misstag eller högst kalkylerat, skulle trycka på knappen och utlösa Harmagedon.

Läs mer

Sveriges oberoende under attack, Lars-Gunnar Liljestrand

”Sverige bör fundera noga innan man skriver under. En del av vårt säkerhetssamarbete kan hindras av avtalet”, säger USA:s nedrustningsambassadör Robert Wood i en intervju .

Woods intervention är bara en i raden från amerikanska företrädare. Enligt Dagens Nyheter skall amerikanske tjänstgörande ambassadören i Stockholm ha varnat Sverige för att underteckna konventionen. Detta skulle, enligt ambassadören, kunna försämra försvarssamarbetet med USA. Enligt Svenska Dagbladet skall en liknande varning ha framförts av USA:s försvarsminister James Mattis i ett brev till försvarsminister Peter Hultqvist.

Det går knappast att hitta något sakskäl för att svenska samarbeten om nya militära system skulle äventyras om Sveriges riksdag ratificerar den konvention om förbud mot kärnvapen som FN:s generalförsamling har antagit, under Sveriges medverkan och bifall.

Det verkar snarare som om frågan nu används av USA för att få Sverige att ställa in sig under amerikansk ledning.

Läs mer

Det neutrala Sverige, Anders Björnsson

”U.S. Military joins military drill in neutral Sweden at same time as rival Russian war game”, lyder rubriken på en artikel av Damien Sharkov i ansedda amerikanska nyhetsmagasinet Newsweek. Artikeln handlar om den svenska försvarsövningen Aurora 17, i vilken bland andra ”neutrala Finland” medverkar, tillsammans med ett antal Nato-stater.

I artikeln uttalar sig Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist för ”behovet av USA:s närvaro i området [Nordeuropa]”. ”Det är en viktig signal till den svenska befolkningen, och till andra länder och partners, att vi tar […] säkerhetssituationen på allvar.” Med detta är det sagt att Aurora 17 också har en symbolisk dimension. Övningen ska påverka opinionen och få denna att omfatta amerikansk närvaro på svensk mark, i svenskt luftrum och i svenska hamnar och vatten, i krig som i fred.

Läs mer

Ingen hysteri

En huvudledare i Dagens Nyheter (8/9) riktar ett våldsamt angrepp på motståndet mot den snart inledda försvarsövningen Aurora 17. Ledaren saknar nyanser och inriktar sig på att genom guilt by association få alla demonstranter att framstå som Rysslandvänner. Ledaren har däremot inte ett ord att säga om själva övningen.

Men många av de grupper som nu demonstrerar mot övningen saknar också nyanser i sin kritik av övningen. Sveriges försvarsmakt måste faktiskt kunna öva för ett anfall mot vårt land – och egentligen tillsammans med vilka väpnade styrkor som helst. Det viktiga är att det utkämpas en försvarsstrid och att det är Sverige som är den försvarande parten.

Bristen på sådana här övningar i det nära förflutna har varit svårartad och står i skriande kontrast till de resurser som har avdelats för svenska militära operationer utomlands. Omfokuseringen på det svenska territoriet är sannerligen både välkommen och hälsosam. Att den svenska försvarsmakten har så dåligt med eget folk, en konsekvens av det huvud- och ansvarslösa beslutet 2009 att skrinlägga den folkligt förankrade värnplikten, nödvändiggör utländska soldaters närvaro i sådana här övningssammanhang.

Läs mer

Återtåg och framsteg – en utrikespolitisk betraktelse, Anders Björnsson

År 1809 fick Sverige en för sin tid mycket modern författning. Den hade tillkommit efter en politisk revolution. I 1809 år regeringsform var maktdelningen inskriven, med självständiga domstolar och en begränsad kungamakt. Det gustavianska enväldet försvann genom bakdörren och tredje ståndet gjorde sin entré. Unionen med Norge förstärkte det radikala anslaget. Den norska grundlagen från 1814 innehöll starka demokratiska element.

Läs mer