Under det kalla kriget förde Sverige en självvald neutralitetspolitik – alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Dess bärande element var den militära alliansfriheten. Ledmotivet var förre kabinettssekreteraren Sverker Åströms devis, att Sveriges säkerhetspolitik gick ut på att vi varken skulle väcka farhågor på något håll (läs Sovjetunionen) om att Sverige skulle ingå i Nato eller förväntningar på ett annat håll (läs USA) att vi skulle göra det. Det var en politik som fördes med konsekvens fram till 1991/1992. Den avsåg vår politik i fredstid. Alla var på det klara med att om vi hotades av angrepp i händelse av krig i vårt närområde, skulle vi förklara oss neutrala och försöka avvärja kränkningar av vår neutralitet. Misslyckades detta, och vi utsattes för regelrätt invasion och hamnade i krig, upphörde definitionsmässigt neutraliteten, och då behövde vi och skulle begära hjälp. Denna hjälp kunde endast komma från västmaktshåll i händelse av ett anfall österifrån. Målsättningen för det svenska försvaret var att upprätthålla en tillräckligt hög tröskel för att ett angrepp på Sverige inte skulle vara meningsfullt för en potentiell angripare med tanke på Sveriges trots allt begränsade strategiska betydelse i Kontinentaleuropas utkant.
Den svenska säkerhetspolitiken var klar och tydlig under det kalla kriget och välförstådd i utlandet. Inom landet var kanske förståelsen inte lika klar, eftersom regeringarna från slutet av 1960-talet och framåt inte var tydliga med att förklara för den inhemska opinionen, att vår neutralitetspolitik var en politik för fred och för det fall att vi intog formell neutralitet i händelse av krig i vårt område, som kunde tänkas beröra Sverige. Utöver det behövde vi emellertid en politik för det fall att vi verkligen blev angripna. Då gällde inte längre neutraliteten utan krigstillstånd inträdde. För detta måste vi planera, vilket vi gjorde genom underrättelse- och materielsamarbetet med västmakterna. På 1950-talet talade regeringen Erlander öppet om detta, men det gjorde inte regeringen Palme och dess efterföljare. Det skapade under 1990-talet, när fler uppgifter kom fram om västmaktsamarbetet, en förtroendeklyfta hos delar av folkopinionen gentemot regeringspolitiken och genererade också en konstig debatt om den så kallade svenska eftergiftspolitiken under andra världskriget. Regeringen Per Albin Hansson har all heder för det skickliga sätt den skötte Sveriges politik på under dessa farliga år.
Efter det kalla krigets slut har vi av rätt naturliga skäl inte längre en lika klar och tydlig svensk säkerhetspolitik. Den gamla neutralitetspolitiken har övergetts och vi famlar med nya definitioner, varav några är direkt dåliga såsom den ensidiga svenska solidaritetsförklaringen, det vill säga att vi förväntar oss utländsk hjälp eftersom vi har så små resurser men trots det skall vi själva erbjuda andra länder militär hjälp. Omvärlden är inte särskilt imponerad.
Den andra större förändringen är att vi har minskat vårt försvar till en mycket låg nivå, från att motsvara 2,5 procent av BNP på 1980-talet till 1,1 procent på 2010-talet. Det beror dels på the peace dividend, det vill säga på att hotet från Sovjetunionen har upphört med det kalla krigets slut, dels, och i synnerhet, på att den vapenteknologiska utvecklingen gjort det stora fasta svenska försvaret med dess bergsanläggningar, fasta kustförsvar, krigsflygbaser – arvet från 1940- till 1970-talen – omodernt; det kan numera enkelt slås ut av konventionella precisionsvapen från långt håll. Därtill kom att vi i globaliseringsyran efter sekelskiftet 2000 sade oss, att det var bättre att försvara Sverige i Afghanistan och andra krishärdar och i praktiken lade ned invasionsförsvaret av Sverige och därmed avskaffade värnplikten.
Nu står vi, menar somliga, inför ett nytt säkerhetspolitiskt läge i och med Rysslands agerande i Ukraina och de skärpta motsättningarna mellan Nato och Ryssland. Med de baltiska staternas och Polens medlemskap i Nato har Östersjön nästan blivit ett innanhav för Nato. Från att i decennier ha varit ett lågspänningsområde har Östersjön blivit ett högspänningsområde. Detta har lett till en häftig debatt om huruvida Sverige bör söka medlemskap i Nato.
Sveriges säkerhet skulle inte stärkas utan försämras av ett medlemskap i Nato. Här är tolv skäl varför:
- Vår 200-åriga fredspolitik sedan 1814 har tjänat oss väl och varit ett gott stöd under Krimkriget, första världskriget, andra världskriget samt under det kalla kriget. Denna vår politik av militär alliansfrihet har starkt folkligt stöd. Det skall mycket till för att denna politik skall överges.
- Ett medlemskap i Nato skulle påverka den fredstida säkerhetspolitiska situationen i Östersjöområdet negativt, leda till att konfrontationsytorna mellan Ryssland och Nato kommer än närmare oss, medförande flera incidenter och ökad spänning. Östersjöområdet har, som nämnts ovan, från att ha varit ett lågspänningsområde blivit ett högspänningsområde mellan stormaktsblocken till följd av Ukrainakonflikten och västmakternas reaktioner. Vi har redan haft en hel del incidenter i vårt närområde, vilka berört vårt territorium. Ett svenskt – och finskt – medlemskap skulle bidra till att öka denna spänning mellan blocken och därmed risken för än fler incidenter. Det ligger inte i Sveriges intresse.
- Problemet för Ryssland är inte Sverige utan Nato. Om Sverige och Finland blir medlemmar av Nato, skulle Ryssland bli än mer utestängt från Östersjön och få Nato tätt in på sig. Eftersom både Nato och Ryssland betecknar varandra som potentiella fiender, skulle Nato i händelse av ett europeiskt krig – i sig förstås osannolikt, men vem vet vad om framtiden – ur rysk synvinkel få mycket kortare anfallstider mot Ryssland. Detta skulle i sin tur leda till att Ryssland redan i fredstid skulle företa försvarspolitiska förberedelser, vilka i sig ytterligare skulle driva upp spänningen.
- Synen på Ryssland är härvid avgörande. Ryssland har förvisso fört en aggressiv politik gentemot Ukraina, men något ryskt anfall på Natos eller EU:s medlemsländer är inte sannolikt. Ukrainakonflikten har sin grund i Sovjetunionens upplösning. Ryssland har andra prioriteringar, främst inrikespolitiska, än att starta krig mot västmakterna. Kärnvapenavskräckningen fungerar. Vi måste hantera Ryssland som det är och minnas att den ryska befolkningen har haft nog av krig.
- I det osannolika fallet av krig i Europa skulle ett svenskt medlemskap i Nato innebära, att vi omgående blir indragna till följd av militära åtgärder antingen från rysk eller från Natos sida. Vi skulle inte kunna hålla det svenska territoriet utanför. Gotland är särskilt utsatt. Medlemskap i Nato ger oss alltså inte ökad säkerhet. De så kallade solidaritetsklausulerna är tvetydiga. Det förtjänar att understrykas, att Sverige inte har några militära förpliktelser gentemot de baltiska staterna. Deras skydd ligger i de egna Nato-medlemskapen. Däremot är vi bundna av EU-fördragets politiska solidaritetsklausul att, på sätt som vi finner lämpligt, bistå andra EU-medlemmar som utsätts för aggression eller andra katastrofer. Ett isolerat anfall på Sverige ter sig å andra sidan som helt osannolikt och skulle utlösa reaktioner i hela västvärlden.
- I den svenska debatten talas mycket om en aggressiv rysk politik mot de baltiska staterna som ett skäl för Sverige att gå med i Nato. Argumentet vilar på den felaktiga premissen att Ryssland planerar för ett angrepp på Baltikum. Det finns inga som helst bevis för en sådan rysk politik. Det vore politiskt och militärt självmord av Ryssland att angripa de baltiska Nato-staterna. Och vad skulle vinsten vara? Ryssland behöver inte dessa territorier. Den överväldigande majoriteten ryssar i Estland och Lettland föredrar att leva i dessa länder framför i Ryssland. Krim och Ukraina är inga prejudikat för Baltikum. Den andra felaktiga premissen är som sagt att Sverige behövs för att försvara Baltikum och har en plikt att göra det. Det stämmer inte heller. Man kan jämföra med hur försiktigt den finska statsledningen uttalar sig om Baltikum.
- Ett särskilt dåligt argument för Nato-medlemskap är att vi genom ”de små stegens politik” redan är så nära medlemskap i Nato, att vi lika väl kan ta det sista steget. Skall vi gå med i Nato, skall det ske med öppna ögon och efter en bred nationell debatt. Det är bra att vi nu i anslutning till det så kallade värdlandsavtalet har fått en sådan debatt. Personligen är jag mycket tveksam till detta avtal, som drar oss än längre in i Nato och säkert ökar misstänksamheten i Moskva mot Sverige. Avtalet kan tolkas som mycket långtgående utifrån den strategiska doktrin som gäller för Nato. Det är därför angeläget att regeringen i sin proposition till riksdagen i mars tydligt slår fast de begränsningar som gäller för värdlandsavtalet i enlighet med Sveriges säkerhetspolitik baserad på militär alliansfrihet. Det skedde inte i den departementspromemoria som försvars- departementet cirkulerade i höstas inför remissbehandlingen av värdlandsavtalet.
- Ett annat lika dåligt argument är att vi har rustat ned det svenska försvaret så mycket, att vi inte har något annat alternativ än att gå med i Nato. Det ankommer på Sverige att avsätta tillräckliga resurser till försvaret. Nato kommer inte att betala för det rika Sveriges försvarsmakt, snarare kräva att vi höjer vår försvarsbudget från nuvarande cirka 1 procent av BNP till Natos målsättning 2 procent. Det skulle för vår del innebära utökade försvarsutgifter med 40 miljarder kronor per år, från nuvarande 45 till 85 miljarder.
- Ett medlemskap i Nato skulle strida mot traditionell svensk antikärnvapenpolitik. I förhandlingar om nukleär nedrustning kommer vi som Nato-medlem att nödgas visa mer solidaritet för kärnvapenmakten USA och dess intressen. Nato har användning av kärnvapen som en option, vilket behandlas i den så kallade Nuclear Planning Group, i vilken Sverige skulle inbjudas att delta. Visst kan vi liksom Norge och Danmark deklarera att vi inte accepterar stationering av kärnvapen på svensk mark, men det gäller bara i fredstid.
- Samspelet mellan Sverige och Finland är en viktig del av analysen. Sverige och Finland har en likartad säkerhetspolitik inriktad på avspänning i Nordeuropa och normala relationer med Ryssland. Ett finskt Nato-medlemskap skulle starkt påverka Sverige och vice versa. Det mest sannolika och rationella är därför att vi även fortsättningsvis agerar likartat gentemot Nato. Skälen mot Nato-medlemskap är för övrigt starkare i Finland än i Sverige. För avspänningen och freden i Europa torde det vara bäst att det stora svensk-finska territoriet militärpolitiskt skiljer Nato och Ryssland från varandra
- Ett beslut om en så avgörande fråga som medlemskap i Nato bör inte fattas under intryck av en kanske temporär säkerhetspolitisk kris såsom den mellan Ryssland, Ukraina och Nato. Under efterkrigstiden har vi bevittnat andra betydligt värre säkerhetspolitiska kriser, vilka inte lett till en omprövning av den svenska säkerhetspolitiska kursen utan tvärtom stärkt uppslutningen kring vår militära alliansfrihet. Bland sådana kriser kan nämnas Kubakrisen 1962, Sovjetunionens inmarscher i Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968 och Afghanistan 1979 samt hot om inmarsch i Polen 1981; vidare Berlinkrisen 1948 och byggandet av muren 1961. USA:s anfall på Irak 2003 skulle också kunna nämnas. I alla dessa lägen har vi hållit fast vid vår politik.
- Häri ingår också frågan om folkomröstningar. Ett beslut om medlemskap i Nato är ett lika stort beslut som beslutet om medlemskap i EU, om vilket folkomröstning hölls i Sverige i november 1994. Vi hade även, utan att vara därtill tvungna, en folkomröstning om euron i september 2003. Det är riksdagen som beslutar om avhållande av rådgivande folkomröstningar i Sverige. Vad gäller Nato-medlemskap förefaller det ytterst sannolikt att Vänstern och Miljöpartiet skulle kräva folkomröstning och få med sig Socialdemokraterna; de borgerliga partierna skulle inte kunna motstå en sådan begäran. Därtill kommer att det är ett tydligt krav från Natos sida, att ett land som vill bli medlem i Nato gör det med ett starkt stöd av sin befolkning. En folkomröstning måste alltså hållas i Sverige, och sannolikt också i Finland, för att förverkliga ett Nato-medlemskap. Utsikterna för ett övertygande positivt ja i en sådan folkomröstning ter sig under överskådlig tid som mycket små.
Om Sverige inte bör bli medlem i Nato, vad bör vi göra i stället?
En sak är att se om vår försvarsförmåga, så att vi har ett bättre tröskelförsvar i händelse av konflikter i vårt område, vilket gör det mer kostsamt att angripa Sverige, ett land som trots allt inte har den allra största strategiska betydelsen vid ett krig i Europa. Detta nya svenska försvar kan inte bli en upprepning av det gamla, eftersom krig och konflikter har ändrat karaktär. Vi måste ha ett mer rörligt och flexibelt försvar byggt på modern teknologi och med stor skyddsförmåga mot elektronisk krigföring. Försvaret behöver också mer personal, förmodligen bäst genom någon form av plikttjänstgöring. Billigare lär det inte bli. Vi bör också betänka att vår säkerhet vilar på att vi är fast förankrade i de nordiska och västliga gemenskaperna. Vårt militärtekniska samarbete med USA förblir särskilt viktigt.
En annan sak är att satsa mer på fredsskapande arbete och mer militär avspänning i vårt närområde och överhuvudtaget mellan stormaktsblocken. Det innebär att också tala med Ryssland, vilket vi gjorde under det kalla kriget men inte gör nu, till skillnad från vår EU-kollega Finland. För ett litet land som Sverige är säkerhetspolitik mer en fråga om utrikespolitik än om försvarspolitik. Det är genom en trovärdig och konsekvent säkerhetspolitik vi skall se till att vi inte försätter oss i ett sådant läge, att vi drar på oss ett stormaktsanfall, vilket skulle innebära Sveriges undergång. Det är därför medlemskap i Nato är en sådan dålig idé.
I det geopolitiska läge i Östersjöområdet som Sverige befinner sig i, omgivet av Ryssland och medlemsstater i Nato, är vår militära alliansfrihet rationell, men den kräver samtidigt mycket av oss:
- Ett bättre och mer allsidigt och modernt totalförsvar.
- En nationell uppslutning kring ett sådant alliansfritt folkförsvar.
- En utrikespolitik inriktad på att bidra till avspänning mellan stormakterna och mindre konfrontation i vårt närområde.
- En långsiktigt stabil säkerhetspolitik med hög trovärdighet inom och utom ett Sverige, som är fast förankrat i den nordiska och i den europeiska gemenskapen, som eftersträvar goda relationer med alla länder och som kan bidra till en fredlig världsordning.
Anmärkning. – Detta är texten till ett anförande som ambassadör Sven Hirdman höll på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv den 27 februari.