Anförande på möte på ABF i Stockholm den 7 mars om Sveriges deltagande i krigen i Afghanistan och Irak.
Medverkande: Åsa Lindestam (s) vice ordförande i Försvarsutskottet, Lars-Gunnar Liljestrand medutgivare av www.alliansfriheten.se. Moderator: Gunnar Lassinanttti, arrangör ABF.
Lars-Gunnar Liljestrand:
Sverige deltar i USA-ledda krig sedan 16 år tillbaka. Vi har medverkat i Natos intervention i Libyen 2011, och vi är idag fortsatt med både i kriget i Afghanistan och i kriget i Irak.
USA har deklarerat att kriget i Afghanistan inte har ett slutdatum. President Trump förklarade i augusti förra året att man ökar styrkorna med 4 000 man, återupptar de massiva bombangreppen med B 52:or och tar bort begränsningar för användning av vapeninsatser. Antalet bombattacker är fler än på 7 år. Antalet civila dödade fler än någonsin sedan 2001. CIA har återupptagit targeted killings mot upprorsmän. Trump underströk att man inte satt någon bortre tidsgräns för insatsen och att förhandlingar om fredlig lösning inte fanns på bordet.
I Irak deltar Sverige sedan 2015 med militär trupp i den USA-ledda koalitionen mot Isil. Trots att Isil nu är så gott som besegrat, har USA inte aviserat något militärt tillbakadragande. Tvärtom har den amerikanska administrationen uttalat att man stannar.
USA-koalitionen anger inbjudan från Iraks regering, men utrikesminister Tillerson förklarade i oktober förra året att USA stannar vare sig den irakiska regeringen vill det eller ej.
USA-koalitionen har också militärt intervenerat i norra Syrien, trots protester från den syriska regeringen som fördömer aktionen som aggression och en ”flagrant kränkning av Syriens nationella suveränitet”.
Då Sverige ställer upp i dessa krig, medverkar vi till krigsförbrytelser och brott mot folkrätten.
I Libyenkriget bröt Nato-alliansen redan första dygnet mot säkerhetsrådets resolution 1973 och inriktade sig på att störta Libyens regering och döda dess president Kaddafi. Svenska JAS-plan användes för spaningsuppgifter inför nästan 40 procent av flygattackerna. Resultatet av Nato-kriget i Libyen känner vi alla till alltför väl.
Svenska regeringen säger att vi är i Afghanistan på inbjudan av regeringen i Kabul. Inbjudan har gått till Nato, men den ger inte folkrättslig grund för interventionen. Kabul är inte en legitim regering att bjuda in utländska styrkor då man saknar kontroll över stora delar av territoriet. Sverige medverkar därmed till brott mot en av FN-stadgans grundprinciper, nämligen folkens rätt att utan inblandning av andra stater själva bestämma vem som skall styra landet.
Genom att vi deltar i USA-koalitionen mot Isil, blir vi indirekt medansvariga för koalitionens folkrättsbrott genom interventionen i norra Syrien.
Både Ryssland och USA drivs av sina egna nationella intressen i Mellanöstern och använder vid behov sina allierade för att uppnå sina mål. Ryssland har enligt Turkiet gått med på att turkiska styrkor intervenerar i Afrin och närliggande områden i norra Syrien.
USA drar med sina allierade i interventionen i Syrien och kan komma att överge kurderna.
Sverige riskerar att dras in i en stormaktskonflikt i Mellanöstern, då USA och Ryssland står mot varandra där.
Vid ett panelsamtal här på ABF i oktober 2014, inför avslutandet av Isaf i Afghanistan, deltog Åsa Lindestam (S) och Bodil Ceballos (MP) bland andra. Rubriken för mötet var: ”Hur skall vi få ett slut på kriget?” Ni båda försäkrade att Sverige inte skulle fortsätta kriga i Afghanistan. Med det lilla förbehållet att några rådgivare kunde det kanske bli.
Idag snart fyra år senare står vi åter mitt uppe i ett fullskalekrig i Afghanistan, där USA och Nato trappar upp sina styrkor. Sverige prisas av Nato för att vi är en av deras mest pålitliga militära partners och hänvisar direkt till Sveriges långvariga och lojala stöd med militär styrka i Afghanistan.
När president Bush efter den 11 september 2001 utropade ett globalt krig mot terrorismen, hotade han samtidigt alla andra stater: ”De som inte går med oss i kriget är emot oss.”
Nu står vi snart 17 år senare och kan se tillbaka på vad krigen medfört. Afghanistan, Irak och Libyen har raserats. Krigen har utlöst flyktingströmmar omfattande miljontals människor.
Sverige har inte stått utanför detta – vi har medverkat.
Det kan inte vara ett svenskt intresse att delta i USA-och Nato-ledda krig, oftast i strid med folkrätten. Vi har all anledning att istället värna om folkrätten och särskilt FN-stadgans våldsförbud. Vi är ett alliansfritt land, men genom att ställa upp som militär partner till USA och Nato underminerar vi trovärdigheten i alliansfriheten.
Efter alla år har det till slut inte kommit fram något annat motiv för deltagande i krigen än att kvalificera Sverige som militär partner till USA/Nato. Regeringens egen utredning om Afghanistaninsatsen visade att det var det enda målet som uppnåddes.
Allt tal om humanitär insats, FN-insats, flickskolor och så vidare visade sig bara vara prat för att få svenska folket att acceptera krig.
Vi har deltagit i krigen oavbrutet sedan 2002. Hur länge till skall Sverige kriga? Är det 16 år ytterligare eller ännu mer? Skall också vi deklarera att vi är med liksom USA i krig utan slut?
Slutord:
– Sveriges traditionella hållning har varit att endast delta i fredsbevarande FN-operationer. Den linjen bör återupptas.
– FN har bett Sverige under flera år mellan 2002 och 2014 att vi skulle delta bland annat i Afrika men Sverige har inte ställt upp regeringen satsat allt på Afghanistankriget.
– Sverige skall värna folkrätten och FN-stadgan och inte delta i operationer där dessa principer kränks.
– Återställ förtroendet för Sveriges alliansfrihet. Om det är regeringens avsikt att kvalificera oss som militär partner till USA/Nato, skall man tala om det för svenska folket.
– Jag hoppas att vi inte sitter här igen om fyra år och konstaterar att Sverige fortfarande deltar i krigen. Det är en skam om Sverige fortsätter medverka i västvärldens krig utan slut.