Svensk säkerhetspolitik, Rolf Ekéus

Vi har nu i över 200 år fört en utrikes-och försvarspolitik som präglats av alliansfrihet syftande till neutralitet i händelse av krig i Europa. Det har onekligen varit en framgångspolitik som främst bidragit till att hålla Sverige utanför de två världskrigen på 1900-talet. Den alliansfria utrikespolitiken består alltjämt, även om vi i Sverige under senare år fört en rätt så livlig debatt om det inte nu vore tid att överge denna politik genom att ansluta vårt land till västalliansen Nato.

Under tiden efter andra världskriget – det kalla krigets epok fram till Sovjetunionens sammanbrott och upplösning runt 1990 – definierade vi den svenska utrikespolitiska doktrinen som ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i händelse av krig”. Men därefter började den svenska doktrinen omformuleras så att begreppet ”neutralitet” gradvis mönstrades ut. Detta innebar alltså en fortsatt politik av alliansfrihet, samtidigt som åtagandet eller förpliktelsen till neutralitet gradvis fasades ut. Man kan tala om att ”handlingsfrihet” började bli gällande. Med andra ord: det innebar att Sverige i en krigssituation i Europa inte nödvändigtvis skulle utesluta ett militärt deltagande.

Denna doktrinutveckling måste kopplas till den process av Sveriges gradvisa engagemang i det europiska samarbetet som ju också efterhand ledde till landets fulla medlemsskap i EU, Europeiska Unionen.

Samtidigt med denna doktrinutveckling skedde en gradvis men stadig omstrukturering av det svenska försvaret. Detta var en process som följde parallellt med den avspänning som växte fram i de internationella relationerna i Europa under 1990-talet, i enlighet med Parisstadgan för ett nytt Europa som antogs år 1990 och i takt med utvecklingen av arbetet om militära förtroendeskapande åtgärder och mänskliga rättigheter inom OSSE, Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa. Överenskommelsen om minskning av konventionella vapen i Europa, CFE, som antogs samtidigt med Parisstadgan år 1990, ledde till en kraftig nedrustning över hela Europa. I Sverige inleddes under Göran Perssons regeringsperiod en reduktion av försvarsutgifterna, en politik som kom att entusiastiskt accelereras under den följande alliansregeringens åttaåriga styre.

Ett intressant inslag i denna försvarsreduktion var att den styrdes av en radikal omstrukturering av det svenska försvarets uppgifter – från att traditionellt försvara landets territorium, territorialförsvar, till att formas till ett tekniskt utvecklat men volymmässigt kraftigt krympt insatsförsvar. Modellen innebar alltså att Sverige beredde sig för militära insatser, kanske främst utanför vårt närområde. Den fick en konkretisering i ett i min mening märkligt dokument, antaget av riksdagen år 2009. Sverige avgav i detta dokument en solidaritetsförklaring riktad till förmån för EU:s samtliga medlemsstater och de nordiska länderna. Förklaringen innebar att Sverige inte skulle förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba någon av dessa stater. Vidare förklarades: Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige skulle kunna både ge och ta emot militärt stöd. Något påminner mig detta utspel om 1628 års politik, när den svenska riksdagen gav klartecken till Gustav II Adolf att engagera Sverige militärt på den europeiska kontinenten.

Jag kan försäkra att detta svenska utspel har förbryllat internationella observatörer och de mest rutinerade diplomater. Man kan också notera att inget land, inte ens våra nära nordiska bröder, har svarat på vår solidaritetsgaranti med att ge oss en motsvarande solidaritetsförklaring. Detta är i och för sig begripligt eftersom de som är Nato-stater redan avgivit en solidaritetsförklaring till varandra enligt artikel 5 av Nato-fördraget och därför inte indirekt kan binda varandra genom att solidarisera sig också med Sverige. I vad avser icke-Nato länder som Österrike och Schweiz skulle en solidaritetsförklaring riktad mot Sverige vara oförenlig med en politik som är inriktad på neutralitet i krig.

Men i konkreta termer reflekterar detta svenska politiska utspel den omstrukturering av det svenska försvaret som alliansregeringen fullt ut genomförde genom att i praktiken avveckla territorialförsvaret att omvandlas till ett insatsförsvar med helt andra strukturer och doktrinära förutsättningar. Den enda borgerliga politiker som inte engagerat sig i detta var försvarsministern Mikael Odenberg, som avgick i protest när han insåg konsekvenserna för landets försvarsförmåga av den nya politiken.

Emellertid förefaller den nya politiken nu bli kortlivad. Putins aggressiva politik har förändrat mycket för den svenska säkerhetspolitiken. Rysslands intervention i sydöstra Ukraina och övertagandet av Krim har gett signaler om en ny säkerhetssituation i Europa. Krim-operationen var ett uppenbart brott, inte bara mot FN-stadgan, utan mot de europeiskt baserade åtaganden som alla europeiska stater har gjort i Helsingfors-dokumentet och Paris-stadgan. Inte minst har staterna i vår geopolitiska närhet därmed upplevt att en ny hotbild formats, särskilt för de baltiska staterna och Polen.

Samtidigt har Sverige inte blivit opåverkat. I ett avseende är en bred försvarspolitisk enighet på väg att växa fram, nämligen att insatsförsvarets tid redan är på väg att löpa ut och att det nu är dags att återgå till ett territorialförsvar, vilket i sin tur också kommer att nödvändiggöra substantiella ökningar av den svenska försvarsbudgeten, och detta vare sig man är anhängare av ett svenskt Nato-medlemsskap eller ej. Däremot råder det ingen enighet om en fortsatt alliansfrihet för Sverige.

När man skall granska frågan om att ersätta alliansfriheten med ett svenskt medlemsskap i Nato, bör man beakta ett antal viktiga aspekter. Om Sverige anslöt sig till Nato, skulle det allvarligt undergräva Finlands säkerhet om inte också Finland anslöt sig. Om Finland ensamt ansökte om medlemskap, skulle den säkerhetspolitiska situationen i norr försämras men inte nödvändiggöra en svensk medlemsskapsansökan. En gemensam svensk-finsk anslutning till Nato skulle innebära en allvarlig försämring och skärpning av den säkerhetspolitiska situationen i hela norra Europa, genom att Nato därmed skulle skapa en lång skarp gräns mot Ryssland, vilket ofrånkomligen skulle leda till omfattande ryska militärstrategiska framförflyttningar mot Väst och lämna till Finland att med svensk hjälp söka skapa Natos försvarslinje mot Ryssland.

Vi bör vara medvetna om att Nato, militärt operativt leds exklusivt av organisationens överbefälhavare, alltid en amerikansk general, som i sin tur tar alla sina order från Förenta staternas överbefälhavare, den amerikanske presidenten, alltså från och med detta år av Donald Trump. Om Sverige inträdde som medlem i Nato, skulle de svenska stridskrafterna, flyg, marin och armé, i en krigssituation stå under befäl av en amerikansk general, Natos överbefälhavare, inte den kompetente och kloke svenske överbefälhavaren Micael Bydén, och därmed skulle vi indirekt stå under befäl av USA:s president Donald Trump.

Som den historiskt sett kanske främste internationelle strategiske tänkaren Carl Clausewitz hävdat, skall användningen av en nations militära förmåga styras av utrikespolitik och diplomati. Sveriges alliansfria politik möjliggör en diplomati för ökad internationell fred och säkerhet och därmed också Sveriges fred och säkerhet. Tidigare, under perioden efter det kalla krigets slut, arbetade Öst och Väst (Ryssland och Nato) i ett säkerhetspolitiskt partnerskap som konkret utvecklats politiskt i Nato/Rysslandsrådet. För några år sedan lades detta samarbete på is. Nato har nu formellt deklarerat sig vara en motståndare till Ryssland. Om Sverige anslöt sig till Nato, skulle vi deklarera oss som en motståndare/fiende till Ryssland. Därigenom skulle vi ta ett distinkt och avsiktligt steg för att försämra det diplomatiska läget i norra Europa. Sverige bör verka för avspänning, inte deklarera Ryssland som fiende.

I dagens läge är ett ryskt angrepp på ett alliansfritt Sverige uteslutet. Samtidigt måste ett ryskt angrepp på någon av de baltiska staterna anses helt osannolikt. Ett svenskt inträde i Nato skulle emellertid riskera att skärpa det säkerhetspolitiska läget i Östersjöregionen, eftersom Ryssland skulle kunna komma att söka finna någon form av motåtgärd mot ett Nato-dikterat hot från svenskt territorium. Med ett Nato-medlemsskap deklarerar sig ju Sverige som en motståndare till Ryssland.  Därmed skulle förutsättningar för ryskt angrepp på Sverige uppstå.

Vi måste också veta att Nato är en kärnvapenorganisation. Ryssland, liksom andra kärnvapenmakter anslutna till fördraget om icke-spridning av kärnvapen, har ett åtagande att inte angripa ett alliansfritt Sverige med kärnvapen. Om Sverige alltså anslöt sig till Nato, skulle detta åtagande upphävas. Svenskt territorium skulle i en krigssituation mellan Ryssland och Nato kunna bli föremål för förödande kärnvapenangrepp. Vi skulle därtill på vår sida bli skyldiga att delta i organisationens planering av kärnvapenangrepp på Ryssland in ramen för Natos Nuclear Planning Group.

Även Sveriges traditionella roll som en internationell aktör på kärnvapennedrustningens område skulle försvåras eller rent av omöjliggöras med ett svenskt inträde i Nato. Sålunda visade det sig vid mötet med FN:s generalförsamling hösten 2016 att samtliga Nato-stater (med undantag för Nederländerna som avstod) röstade nej till ett av neutrala Österrike med flera stater framlagt förslag om inledande av förhandlingar om en internationell konvention om förbud mot kärnvapen. Sverige röstade i enlighet med sin långvariga politiska tradition ja till förslaget som antogs med stor majoritet.

I det hårda utrikespolitiska klimat som nu växt fram mellan Öst/Ryssland och Väst/Nato borde det vara naturligt för ett fritt och alliansfritt Sverige att ta diplomatiska initiativ för att förebygga konflikter och främja samarbete mellan staterna i Europa. En väg vore att aktivera vår position i OSSE för att (också tillsammans med Finland och neutrala stater som Schweiz och Österrike) föreslå militära förtroendeskapande åtgärder, bland annat notifikation och observation av militära trupprörelser och manövrar, arrangemang i Östersjöområdet för att förebygga incidenter till sjöss eller i luften eller att utnyttja vår temporära position i FN:s säkerhetsråd att främja dialoger om hanterande av regionala krishärdar, och med andra ord låta utrikespolitiken ta ledningen i att bygga internationell fred och säkerhet. Sverige tjänade som ordförande vid antagandet år 1990 av det första Wiendokumentet om militära förtroendeskapande åtgärder. År 1984 bröt Stockholmskonferensen om militära förtroendeskapande åtgärder den säkerhetspolitiska spänningsperiod som betecknats som det ”Nya Kalla Kriget”. Kanske det är tid för en ny Stockholmskonferens?

 

Anmärkning. – Detta är ett anförande som ambassadör Rolf Ekéus höll vid ett möte på ABF-huset i Stockholm den 7 mars. Ekéus medverkar i antologin Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap (2014).

 

Facebook
Twitter
Google+
http://www.alliansfriheten.se/svensk-sakerhetspolitik-rolf-ekeus/
RSS