Aftonbladets kultursida har låtit en yngre historiker, Fredrik Persson-Lahusen, gå en holmgång med ”vänstern” om ”nationalismen”: ”var och en som värdesätter det universella människovärdet, vänder nationalismen ryggen”, skriver han (8/6).
Persson-Lahusen är oklar i sin definition av nationalism. Han implicerar att den har med ras att göra. Är svenskar en ras? Svenskar är medborgare i kungariket Sverige. Som sådana utgör de en nation av numera mycket blandad sammansättning.
Nationen är således en överkategori, åtminstone såsom den har betraktats i vårt land. Också minoritetsgrupper – geografiska, språkliga, religiösa – tillhör nationen; tillhör vi inte alla en minoritet av något slag? Visst kan det finnas första, andra och tredje klassens medborgare. Men det är ett socialt och politiskt problem som svårligen kan lösas på annat sätt än genom integration. Autonomi leder fel. Och humanitär universalism har, som Chase Madar nyligen underströk i London Review of Books (vol. 73:13; 2/7 2015), en farlig tendens att mynna ut i krig.
Krig för det goda, med elakartade konsekvenser för alldeles oskyldiga människor. Det nationella oberoendet, däremot, kan inte vara riktat mot någon. Den som ställer sig utanför ett krig, en våldsam, konfrontation, en uppgörelse mellan rivaler, kan inte heller göras skyldig för dess förlopp.
(Och detta är inte ”egoism”, som Mikael Grev, en före detta stridspilot, har påstått i ett gästinlägg på wisemanswisdoms.blogspot.com, där han skriver: ”Solidaritet innebär att gemensamt ta ansvar för något. På ett sätt är det motsatsen till egoism. Sett ur länders perspektiv är solidaritet att stå upp med andra länder mot till exempel ondska. Egoism är i detta sammanhang att stå ensam och hoppas att andra löser problemen.” Också den ståndpunkten är ett recept på krig!)
Där nationstanken är svag, eller rentav komprometterad genom tal om globalism, universella värden eller religiösa trossatser, ligger självsvåldet nära till hands. Patrick Cockburn, den utmärkte Mellanösternkännaren, har påtalat – bland annat i sin bok The Rise of Islamic State. ISIS and the New Sunni Revolution (som inom kort utges på svenska av Celanders förlag) – att den försvagade nationalismen i arabvärlden har fött ett otyglat våld längs etniska, religiösa och rentav sekteristiska linjer. Det har i praktiken inneburit en övergång till krigsherre- och rovriddarstyre, finansierat av främmande makter och underblåst genom utländsk militär intervention. Det är den nationella svagheten snarare än polisstatens styrka – den är inte stark, den är korrumperad! – som för till väpnat uppror, inbördeskrig och internationell oro.
I denna del av världen föreligger ingen akut krigsrisk, där pågår kriget redan.
(Och kan det inte vara så, i anslutning till Duke, att det är svaga egon snarare än starka som gör oss sårbara och tvingade att lita på andras ”goda vilja”? Alla vet ju att i den goda viljans namn de värsta skändligheter kan begås; Cockburn associerar till Trettioåriga krigets Europa för att förstå dynamiken i vad som händer i länder som Syrien och Irak, med sina uppbackare i ett nära och fjärran grannskap.)
Sensmoral: Anti-nationalismen är en strömning att vara vaksam mot i försvaret av Sveriges militära alliansfrihet och utrikespolitiska handlingsfrihet.