Vi återger här ett utdrag ur ett tal som statsminister Thorbjörn Fälldin höll vid Folk och Försvars konferens i Storlien den 6 februari 1978. Han utvecklar i talet sin strategiska syn på hur ett litet land som vårt bäst kan lösa sitt säkerhetsproblem, omgivet som det är av rustade stormakter med skarpa motsättningar och avsevärda konfliktytor. Ett genomgående tema i talet är hur starkt han betonar försvarets betydelse för säkerhetspolitiken.
Dagens Centerparti välkomnar mer pengar till försvaret. Det är i och för sig bra. Bättre sent än aldrig; Centerpartiet har ju medverkat till det svenska försvarets förfall. Partiet intar vidare ståndpunkten att hela landet ska försvaras. Det är också bra. Men när det gäller frågan om hur detta ska åstadkommas är det vagare.
Man driver inte frågan om allmän värnplikt; en omistlig institution som partiet var med om att avskaffa men som rimligen utgör en förutsättning för att vi här i landet ska kunna etablera ett nationellt territorialförsvar. Istället har man sällat sig till de röster som okritiskt lyfter fram medlemskap i Nato som lösningen på småstatens försvarspolitiska problematik. Och denna förskjutning i positionen sker samtidigt som den pågående diskussionen i Nato-länderna Danmark och Norge tydligt belyser vilka negativa effekter ett sådant medlemskap kan få beträffande försvarsförmågan och säkerhetspolitiken i övrigt.
Det finns skäl att stanna upp och reflektera över Fälldins tankar innan man gör sig helt urarva och hänger sig åt omvälvande och riskabla strategiska omläggningar.
”Sverige är ett jämförelsevis litet land. Sverige har ett demokratiskt statsskick. Förutom den samhörighet, som betingas av ideologiska och kulturella traditioner, har vi också starka ekonomiska band till västvärlden. Samtidigt ligger vi i skärningspunkten mellan strategiska intressen av stor vikt för båda stormakterna. Den ena av dessa är vår granne med politiskt, ekonomiskt och militärt betydelsefulla områden i vår omedelbara närhet.
I detta läge är det för oss naturligt att, för det första, undvika att komma under den ena supermaktens inflytande och, för det andra, undvika att bli en utpost åt den andra supermakten. I den situationen är den alliansfria politiken alltjämt – och jag är övertygad om också för överskådlig framtid – den bästa lösningen på vårt säkerhetsproblem.
Den alliansfria politiken ger oss möjlighet att uppnå två mål av central betydelse. Det ena är att vi kan stå utanför stormaktskonflikter i vår närhet. Det andra är att vi får speciella förutsättningar att bidra till att skapa ett system av internationell avspänning. Likaväl som att hålla Sverige utanför internationella konflikter syftar vår alliansfria politik till att påverka den globala miljön i fredlig riktning.
I fullföljandet av denna politik spelar inte minst vårt försvar en central roll.
Sveriges ställning spelar helt naturligt en särskilt viktig roll för att vidmakthålla stabiliteten i det nordiska området. Den förhindrar att maktblocken i detta område ställs direkt mot varandra. För båda blocken är Norden ett flankområde inom vilket väsentliga positionsförändringar skulle kunna påverka den i Europa rådande balanssituationen.
Väsentliga försvagningar av det svenska försvarets styrka i förhållande till omvärlden skulle kunna rubba denna bild av stabilitet och balans i Nordeuropa. De skulle kunna leda till ökat tryck från supermakterna på främst våra grannländer samt, i ett konfliktläge, till att förberedelser vidtas för att förhindra att motsatta blocket skaffar sig kontroll över det nordiska området. En fast och konsekvent utrikes- och försvarspolitik främjar därför freden och stabiliteten i norra Europa. Det torde även ligga i andra länders intresse att denna politik fullföljs.
Alliansfriheten ger oss också speciella möjligheter att genom en aktiv utrikespolitik inom nedrustning, i de europeiska säkerhetsfrågorna, i FN och i internationella utvecklingsfrågor arbeta för en sådan fredlig utveckling internationellt som ytterst gagnar vårt eget oberoende. De internationella nedrustningsansträngningarna – i vilka Sverige som bekant sedan länge intar framskjutna positioner – har på senare år fördjupats och breddats till nya problemområden. Detta har gett oss anledning att ytterligare intensifiera våra ansträngningar på det internationella planet Jag tänker då bl.a. på den under de senaste åren aktuella frågan om en ny ekonomisk världsordning, vilken också inrymmer säkerhetspolitiska aspekter.”