På Svenska Dagbladets ledarsida den 2 september 2015 tas den så kallade solidaritetsförklaringen från 2009 till intäkt för ett svenskt Nato-medlemskap. Tidningen skriver:
”2009 tog man beslut om en svensk solidaritetsförklaring som innebär att Sverige ska erbjuda hjälp till EU-länder i en krigssituation. Ironiskt nog innebär solidaritetsförklaringen att Sverige lovar att hjälpa andra länder, men att inget annat land har gjort samma deklaration att hjälpa Sverige. Bara i Nato finns ett sådant löfte om solidaritet. Nato-länderna har gjort klart och tydligt att Sverige inte kan räkna med hjälp i en krigssituation. Antingen är man med eller inte. Därför är det positivt att Alliansen är på väg mot enighet i frågan.”
Frågan är om det är en korrekt beskrivning av den svenska solidaritetsförklaringen? Är verkligen Sverige skyldigt (”ska”) erbjuda hjälp? Och i så fall vad är det för ”hjälp” som avses?
En enhällig riksdag påpekade 2009 att ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige ska därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd”.
I Försvarsdepartementets Rapport från Utredningen om Sveriges internationella försvarspolitiska samarbete (Fö 2013:B), kallas den för ett svenskt ”åtagande”. Men att åta sig något innebär, enligt Svensk ordbok (2009) att ta på sig ansvaret för (utförandet av) viss uppgift. Någon uppgift anges dock inte i förklaringen.
Solidaritetsförklaringen har inspirerats av motsvarande skrivning i EU:s Lissabonfördrag, som i artikel 42(7) anger:
”Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.
Åtagandena och samarbetet på detta område ska vara förenliga med åtagandena inom Nordatlantiska fördragsorganisationen, som för de stater som är medlemmar i denna också i fortsättningen ska utgöra grunden för deras kollektiva försvar och den instans som genomför det.”
I nämnda rapport påstås att bestämmelsen är tvingande, men den säger samtidigt att medlemsstaterna har frihet att visa sin solidaritet enligt eget val. Tvånget är alltså något diffust och något militärt stöd är Sverige inte tvunget att bistå med, varför vi kan fortsätta vår neutralitetspolitik som medlem i EU.
Vad är då skillnaden mellan artikeln i Lissabonfördraget och artikel 5 i Nato-fördraget? Enligt rapporten från försvarsdepartementet är skillnaden inte så stor, då även en Natostat har frihet att ”visa sin solidaritet enligt eget val”.
Klart är att båda artiklarna är så kallade gummiparagrafer och vid ett skarpt läge inget att förlita sig på.
Som framgått vilar det citerade stycket från Svenska Dagbladet på ren okunskap. Gjorda solidaritetsförklaringar av den svenska riksdagen och i EU-fördraget är till intet förpliktande när det gäller att ta till vapen.
Att Allianspartierna nu önskar öka spänningen i Norden genom sin nya politik om Nato-medlemskap och lämna Finland åt sitt öde bottnar även det i ren okunskap.
Mats Björkenfeldt är advokat verksam i Stockholm