Under hösten 2016 lade ambassadör Krister Bringéus fram den utredning han hade fått i uppdrag att göra, Säkerhet i ny tid (SOU 2016:57). I uppdraget ingick att analysera och redogöra för innebörden av Sveriges samarbeten respektive medlemskap med andra länder och organisationer på det försvars- och säkerhetspolitiska området, i dag och i framtiden. Den verkliga orsaken till uppdraget är meningsskiljaktigheterna inför försvarsbeslutet 2015, då de etablerade partierna inte kunde nå enighet om huruvida medlemskap i Nato skulle vara en god idé eller ej. Utredningen skulle enligt direktiven bidra till ett fördjupat nationellt samtal om denna fråga.
Utredningen kopplar samman den eventuella nyttan av ett Nato-medlemskap med framför allt möjligheten av ett ryskt militärt angrepp mot någon eller några av de baltiska staterna. Ett sådant angrepp är, menar utredaren, ”i grunden osannolikt”. Samtidigt sägs den ryska statsledningens agerande kännetecknas av oförutsägbarhet. Utredningen skriver: ”En militär konflikt i Sveriges närområde må vara mycket osannolik. Men konsekvenserna, om den likväl skulle bryta ut, riskerar att bli katastrofala. Den säkerhetspolitiska ledstjärnan måste därför vara att ge det bidrag vi kan till att detta överhuvudtaget inte inträffar.” Utredningen går därefter vidare med att analysera vilket detta bidrag skulle kunna vara. Utgångspunkten är att ”Sverige med stor sannolikhet redan i ett tidigt stadium skulle dras in i en eventuell rysk-baltisk militär konflikt”. Slutsatsen blir: ”Den mest påtagliga militära effekten av ett Natomedlemskap vore av allt att döma att den osäkerhet som i dag råder om hur ett gemensamt uppträdande i en Östersjökris skulle gestalta sig undanröjs, och att västs samlade konfliktavhållande förmåga därigenom sannolikt skulle öka.”
Utredningens slutsats har vunnit genklang i många kretsar som har sett den som ett avgörande besked i frågan om svenskt Nato-medlemskap. Men granskar man utredningens slutsatser står det klart att de bygger på spekulationer och tyckande. Varje steg i dess resonemang kan kritiseras.
Den första invändningen är att det inte bör vara målet för svensk säkerhetspolitik att öka västs samlade konfliktavhållande förmåga. Målet bör istället vara att minimera sannolikheten för att Sverige dras in i en militär konflikt. Sannolikheten för att ett alliansfritt Sverige skulle dras in i en rysk-baltisk konflikt, om en sådan skulle inträffa, är svårbedömd. Utredningen tror att sannolikheten är stor, men det är enbart fråga om tro och inte vetande. Vad man med säkerhet vet är att om Sverige är Nato-medlem då ett sådant krigsfall inträffar kommer Sverige att bli indraget. Logiken säger då att risken för att Sverige ska dras in i ett krig är mindre om Sverige står utanför Nato och, måste det tilläggas, har ett någorlunda starkt försvar.
En annan invändning kan riktas mot påståendet att Sveriges bidrag till att förhindra ett krig i närområdet skulle vara medlemskap i Nato. Ett svenskt medlemskap skulle öka Natos militära förmåga högst marginellt och det är svårt att tro att de ryska ledarna i och med ett sådant skulle skrinlägga alla eventuella militära planer. Ur ett ryskt perspektiv innebär ett svenskt medlemskap en höjning av den militära temperaturen i Östersjöområdet, vilket per definition innebär att tröskeln för krigshandlingar sänks. Man kan därför med fog hävda att det bästa bidraget Sverige kan ge alltjämt är att hålla fast vid sin alliansfria linje.
Utredningen menar att det idag råder osäkerhet om hur ”ett gemensamt uppträdande” i en Östersjökris kommer att gestalta sig. Med ”gemensamt uppträdande” menar utredningen Sverige och Nato. Men eventuell osäkerhet om sådant ”gemensamt uppträdande” undanröjs bäst, inte genom att Sverige ändrar sin säkerhetspolitiska linje och söker medlemskap i Nato, utan genom att Sverige upprepar att dess säkerhetspolitiska linje ligger fast. Denna innebär sedan länge att Sverige med all kraft kommer att försvara sitt territorium och sitt oberoende. Något därutöver behövs inte.
En aspekt som sällan nämns i debatten om medlemskap är att Sverige som Nato-medlem kan bli tvunget att delta i allehanda militära äventyr långt bort från vår del av världen. Sådana har hittills huvudsakligen tjänat USA:s intressen, men Nato-medlemmar engageras ofta för att ge ökad legitimitet åt företagen. Invasionerna i Irak och Afghanistan ägde rum med stöd av Nato-medlemmar, och bland andra Polen som då var ganska nytt som medlem sattes just i denna sin egenskap under amerikansk press att delta. Libyenoperationen leddes av Nato. Det höjs nu röster för att en flygförbudszon ska skapas i Syrien. Detta skulle vara ett stort steg närmare ett regelrätt krig mellan öst och väst. Det kan omöjligen stärka Sveriges säkerhet att delta i ett sådant eller liknande företag. Vårt lands deltagande med övervakningsflyg i Libyen har tvärtom enligt insiktsfulla bedömare ökat sannolikheten för att Sverige, trots sin alliansfria ställning, blir mål för olika terroristaktioner.
Efter presidentvalet i USA gör sig även andra synpunkter gällande, vilka inte har tillagts någon vikt i debatten om medlemskap. Kan man räkna med att USA i alla väder ställer upp för medlemsländerna? Den nyvalde presidenten Donald Trump har uttalat sin tveksamhet till Nato och särskilt hävdat att Natofördragets femte artikel om gemensamt försvar inte ska gälla villkorslöst. Han tycker att de europeiska medlemsländerna inte drar sin del av lasset. Endast fyra av dem uppfyller rekommendationen att två procent av bruttonationalprodukten ska gå till försvaret. Varför ska vi försvara dem då, säger Trump, som har gjort många uttalanden som pekar på en isolationistisk inställning i säkerhetsfrågor. Sverige lägger minst pengar på försvaret av alla länder runt Östersjön, endast 1,1 procent av BNP. Ifall vi skall ta Trump på orden, och han är inte ensam i USA om åsikten att de europeiska medlemsländerna försummar sina skyldigheter, behöver vi som Nato-medlem nästan fördubbla våra försvarsutgifter. Tillspetsat kan man säga att det Sverige erhåller som medlem i Nato är fullständig visshet om att landet kommer att dras in i en eventuell väpnad konflikt mellan Ryssland och något Nato-land någonstans i världen. För denna visshet betalar vi med en dramatisk ökning av försvarsutgifterna. Detta är allt vi kan vara säkra på att få. Allt annat är spekulationer och kanske önsketänkande.
Om en så stor ökning av försvarsutgifterna är oundviklig vid ett inträde i Nato, är det då inte, i betraktande av alla de nackdelar som ett medlemskap för med sig, bättre att lägga dessa pengar på ett starkt försvar av ett fortsatt alliansfritt Sverige? Valet borde inte vara särskilt svårt.
Anmärkning: Per Åberg är advokat , verksam i Uppsala