I den nya säkerhetspolitiska liturgin ingår frasen att ”säkerhet byggs tillsammans med andra”. Den har karaktären av en trosartikel. Den går varken att bevisa eller motbevisa. Den får ses en djupt känd viljeyttring. Man hoppas intensivt att det ska förhålla sig så, och ju oftare frasen upprepas, desto mer övertygande förutsätts den bli.
Men man skulle lika gärna vända på steken och säga att samverkan med andra leder till ökad osäkerhet. Det är naturligtvis också en trossats men ligger å andra sidan i linje med en försiktighetsprincip som brukar vara gällande inom flertalet politikområden. Överbefälhavaren Micael Bydén fällde en passant – ja, det lät nästan som en lapsus – ett yttrande av sådan innebörd i en tidningsintervju som i övrigt handlade om hur förträfflig den militära samverkansinriktningen är.
Bydén sade: ”Att Sverige är aktivt militärt utomlands, som att utbilda kurdiska soldater i norra Irak inom en USA-ledd allians mot terrororganisationen Islamiska staten, IS, ökar riskerna.”
Det vill säga: dylika militära utlandsoperationer ökar hotbilden mot vårt land. Den utdragna krigsinsatsen i Afghanistan, som ingalunda dikterades av någon omsorg om Sveriges nationella intresse, vår territoriella integritet och suveränitet, har också haft den effekten, liksom givetvis det svenska spaningsflygets medverkan i kriget mot Libyen 2011. Det har varit ytterligt riskfyllda företag.
Man torde rentav kunna säga att samverkanspolitiken – eller ”solidaritetspolitiken” som den ibland kallas – i sig kan utgöra en krigsfaktor. Den drar på oss en misstänksamhet som vi med ett mera återhållsamt uppträdande kunde ha undvikit. Den signalerar offensiva ambitioner som en småstat som Sverige inte bör associeras med. Den har knappast något stöd i en bredare folkopinion. Den har uppfunnits i försvarspolitikernas egen sandlåda (kallas Försvarsberedningen).
Det gapande retoriska hålet i detta ständiga mässande är en obefintlig uppslutning kring folkförsvarstanken. ( General Bydén talar luddigt om totalförsvar, inte om folkförsvar.) I opinionsmätningar ligger stödet på en återgång till en försvarsmakt byggd på den allmänna värnplikten stadigt mellan 60 och 70 procent av de tillfrågade. Men ledande politiker och höga militärer sätter inte sin tilltro till den på så vis manifesterade försvarsviljan inom befolkningen – utan endast till ”samverkan med andra”!
Det duger inte. Detta glapp mellan folkmening och gällande doktrin är förvisso ett osäkerhetselement. Försvaret bör självfallet få kosta, men för att få fram de nödvändiga ökningarna av försvarsanslaget – det handlar här om åtminstone en fördubbling jämfört med nuläget – måste det vara ett folkförsvar som ska byggas.
”Interoperabilitet”, med sikte på framtida insatser i främmande land och luftrum, bör i överensstämmelse därmed starkt tonas ned i såväl liturgi som militär övningsverksamhet.