Plikt och personal i försvaret, överste Jan Wickbom

I antologin Försvaret främst (Celanders 2015) medverkade överste Jan Wickbom, legendarisk chef för I 19/P 5 i Boden, med ett förslag till ett framtidens försvarssystem i Sverige – vad han kallar den hårda kärnan (HK). Han har arbetat vidare på detta inom ramen för en pågående studie, ”Krigsvetenskap i det tjugoförsta seklet”, som Kungl. Krigsvetenskapsakademien har tagit initiativ till. Vi har fått författarens tillstånd att återge några delar av hans bidrag. Detta är att betrakta som work-in-progress.

PM 13.  Rekrytering

Alla svenska medborgare kan inte vara soldater i krig. Försvarsmaktens storlek måste begränsas.

I Sverige skall det råda jämlikhet mellan män och kvinnor. Men ordet ”jämlikhet” visar att män och kvinnor dock är olika. ”Kriget har inget kvinnligt ansikte.” Vi bör inte nödga en angripare att våldföra sig på svenska kvinnliga soldater och inte nödga svenska kvinnor att bli soldater. Kvinnor bör inte ha plikt att bli soldater. Men de skall inte nekas att frivilligt tjänstgöra i försvarsmakten.

 

Vapenföra män i en viss ålder bör däremot, av både säkerhets- och försvarspolitiska skäl, inkluderas i en försvarsmakt och ha plikt att utbilda sig i fred och att tjänstgöra i krig. Under VK 2 och tjugo år av kalla kriget hade försvarsmakten i uppgift att kunna mobilisera alla värnpliktiga män i åldersklasserna 20–47 år. Nu skulle samhället inte fungera om så många mobiliserades. Mobiliseringsstyrkan måste begränsas.

Det finns två vedertagna modeller för att begränsa storleken på värnpliktiga försvarsmakter. (1) Att göra urval bland de mönstringsskyldiga och (2) Att mobilisera blott de yngre åldersklasserna.

Urvalsmodellen (1) leder ofrånkomligen – hur urvalet än sker – till en klyvning av samhället. Vilka som blir favoriserade och vilka som blir eftersatta kommer alltid att diskuteras, men att klyvningen innebär en försvagning av nationen är ovedersägligt. Försvaret blir ett särintresse. När ansvaret för nationens försvar åläggs en utvald grupp av medborgare är det ett incitament till inrikes stridigheter mellan dem som skall försvara Sverige och dem som inte behövs. Vidare kanske det inte längre blir fråga om hur stora resurser som skall satsas på nationens försvar, utan strävan kan i stället antingen bli att satsa så lite eller så mycket som möjligt på särintresset militärt våld. Minimeringen skulle underlättas om ansvaret för försvaret förskjuts till Nato. En maximering riskeras om det politiska målet för det militära väpnade våldet kräver offensivt uppträdande (en krigsmakt).

Åldersklassbegränsningen (2) har en från demokratisk rättvisesynpunkt, plikten, och från skonsamhetssynpunkt lämplig karaktär. Det är en styrka att alla vapenföra män blir vapenutbildade och under en viss tid av sitt liv har det direkta ansvaret för nationens försvar. Det är nationen – nationens medborgare – som försvarar sig, inte några utvalda elitsoldater. Rätt bedriven behöver utbildningen inte bli kostsam. I en ny försvarsmakt (HK) bör de femton yngsta åldersklasserna krigsplaceras. Vid 36 års ålder kan den värnpliktige frivilligt övergå till Hemvärnet, annars ställs han i reserv.

I femton år (1925–1939) hade vi kategoriklyvning (modellen 1). År 1971 infördes ett system där befattningarna i krigsorganisationen ”kravmärktes” och ÖB årligen skulle beställa rekryter för de befattningar som behövde omsättas. Pliktverket valde vid inskrivningsförrättningen ut dessa ”kravmärkta” rekryter och förklarade dem vara värnpliktiga.

Både kategoriklyvningen och kravmärkningen var behäftade med stora svagheter. Många värnpliktiga soldater kände sig som ”boskap”. De ansåg sig bara ha tvång att lyda överordnade – inte plikt att försvara Sverige. De krävde förmåner och vägrade på olika sätt att fullgöra sin tjänst. Systemets orättvisor plågade alla.

När riksdagen år 2009 med tveksamhet tills vidare avbröt värnpliktsrekryteringen, hälsades det av många med tillfredsställelse. ”Vi har fått så positiva rekryter och soldater.” Inte blir någon frivilligt soldat om man inte är nöjd med lönen och positiv till yrket och tjänsten. Men det är inte soldater, som i fred är nöjda och positiva, vi behöver. Vi behöver soldater som uthålligt uthärdar krig. Att man är positiv i fred innebär inte att man har andlig motståndskraft (är positiv) i krig. Om inte plikt då är grund för tjänstgöringen saknar soldaten det kategoriska imperativ, som ger honom rätt/skyldighet att döda och orsak att dö. Besvikelse, ånger och depressioner blir ofta hans lott.

Efter år 2009 skall vi i stället för en försvarsmakt ha en professionell militärorganisation, en krigsmakt, som kan förhindra eller bekämpa hot av olika slag, och den skall kunna göra offensiva insatser. Denna insatsorganisation kommer att kosta minst 42 miljarder kronor per år. Den blir ändå inte den trygga försvarsorganisation som vi behöver och som svenska folket vill delta i och betala skatt för.

I alla civilisationer yppas motstånd mot värnplikt, men också motstånd mot frivillighet. I USA väckte värnpliktsinsatserna i Vietnam så starkt motstånd att man därefter övergick till att göra insatser med frivilliga, professionella soldater. Efter hand har detta lett till att USA har måst begränsa sig till att strida med tekniskt högtstående, personalsvaga vapensystem. Frivilliga vill inte strida i förband av infanterityp.

I Sverige ifrågasätts med rätta varför man frivilligt skall ställa upp i krig. Några dagar innan nationaldagen glorifieras trots detta kriget vid Restaremonumentet på Djurgården. Man kräver kollektivanslutning för soldaterna och anslutning till Nato. Om dessa krav inte tillgodoses vill man att ett antal frivilliga soldater mutas att vidareutbilda sig och att kvarstå i tjänst även efter utbildningen. Ett föga värdigt och självaktande system, som inte kan få tillräcklig volym och som inte imponerar på en angripare. Jean Baptiste Bernadotte hade inte goda erfarenheter av sådana försvarsorganisationer.

 

PM 14.   Ett nytt värnpliktssystem

Kostnaderna i fred skall minimeras och effekten skall utvinnas vid krig och beredskap. FN stadgar att krig är förbjudet, utom ifall det förs av en nations medborgare i självförsvar. Sveriges militära väpnade våld bör därför organiseras för försvar – för att kunna göra ett oönskat krig så svårt som möjligt för motståndaren. Soldaterna skall ha plikt att försvara sig.

Organiseringen av värnpliktsförsvaret bör tillgå så att alla vapenföra svenska män efter mönstring uttas för uppfostran till soldater. De utbildas (exerceras), beväpnas och utrustas samt har plikt att därefter värna nationen i arméns förband eller i marinens och flygvapnets system.

Soldatutbildning av åldersklassen bör genomföras i två kontingenter, där rekryterna utbildas i fyra månader: en vår/sommar- och en höstkontingent. Rekryterna bör sammanhållas i kompanier som förläggs i tält eller baracker. Tjänsten bör pågå dygnet runt med ett fåtal lediga dagar. Kompanierna bör vara ”självförsörjande”, det vill säga att alla sysslor som erfordras för att kompaniets rekryter skall kunna leva och lära sköts av rekryterna själva. Dessa roterar och lär sig på så sätt att handha alla kompaniets vapen och all dess materiel. Utbildningen inriktas på beteenden mer än på kunskapsinlärning. Yrkesofficerare tjänstgör som truppförande instruktörer.

Efter dessa fyra månaders utbildning (exercis) överförs på frivillig grund erforderligt antal värnpliktiga till marinen och flygvapnet för fortsatt utbildning till sjömän respektive flygsoldater och till befäl vid dessa försvarsgrenar.  Ett visst antal värnpliktiga tillåts välja att direkt bli hemvärnssoldater med plikt att vara krigsplacerade till och med 49 års ålder.

Under en femte utbildningsmånad (på senvintern) för arméns soldater tillförs befäl och specialister, som frivilligt uttagits i tidigare årsklasser och befälsutbildats. De två utbildningskontingenternas kompanier organiseras då i bataljoner, som i fält genomför en sammanhängande förbandsutbildning. Övningen leds av regementschefen och av de aktiva officerare, som varit truppförande instruktörer under de föregående höst- och vår/sommaromgångarna. Strid övas i grupp, pluton och kompani, samordnat i bataljons ram.

Soldater och befäl i den samövade bataljonen kvarstår sedan krigsplacerade i bataljonen i femton år. Inget krav på lokalrekrytering skall föreligga. Bataljonschefen är yrkesofficer. Regeringen/ÖB mobiliserar försvarsmakten åldersklassvis/bataljonsvis inom aktuella regementsområden (försvarsområden) och marinens och flygvapnets system i sin helhet.

Soldaterna förvarar sin uniform med mera i hemmet. Hans vapen med mera förvaras i kassuner/motsvarande på lämplig plats, dit soldaten kallas vid mobilisering och dit bataljonens ”gemensamma utrustning” och inmönstrad/rekvirerad materiel ställs till förfogande genom regementschefens försorg.

Avgångar kommer att ske och bataljonen blir mindre och mindre. Bataljonschefen inkallar vid behov erforderligt befäl och soldater för att genomföra omorganiseringar eller ändringar i försvarsplanläggningen. Bataljonschefen håller via nätet kontakt med personalen och leder frivilliga engagemang, till exempel Vasalopp och deltagande i högtidssammankomster. Bataljonen skall ”leva” under alla de femton åren. Efter femton år kan bataljonen frivilligt övergå till Hemvärnet. Bataljonschefen blir stabsofficer (och så småningom regementschef och ÖB?).

Soldaten strider och lever genom att på rätt plats och vid rätt tid på rätt sätt växla mellan eld, rörelse och skydd. Om flera soldater finns i närheten av varandra måste deras verksamhet samordnas. Det är inte själva elden, rörelsen och skyddet som är problemet – det är svårt nog – men soldaten behöver hjälp med samordningen: Var och när skall han skjuta, röra sig och ta skydd? Hur skall logistiken utnyttjas?  Han behöver någon som leder, hjälper honom. Denna ledning måste vara precis och snabb, auktoritativ. Chefer skall med välvilja ställa krav på soldaten. Ledning bör övas, exerceras, ständigt – från inryckningens första dag till ”muck”. Ett förband skall vara byggt med auktoritativa och välvilliga ledare från plutonchef, kompanichef, bataljonschef, regementschef, MB och upp till ÖB. Plutonchefer och kompanichefer är i regel reservofficerare.