Det är härligt att ro. När jag gick på rehab under förra året, var roddmaskinen det redskap, som jag tyckte allra bäst om. Efter femton minuter med den blev de andra övningarna så mycket lättare. Rodden gjorde aldrig ont, endorfinerna strömmade till. När jag gick därifrån, längtade jag efter att få ro igen. Det blev som en drog.
Roddare var en beteckning på personer i det svenska offentliga livet, som svängde vid åsynen av den tyska krigsmaskinens framfart i begynnelsen av det andra världskriget. De intalade sig, att vårt lands framtid låg i ett Neuropa under tyskt befäl. De var inte nazister, inte rasister, inte nödvändigtvis tyskvänner – de rodde från en strand, som ansågs inte kunna försvaras, till en annan strand, som var befäst och där god ordning rådde.
Dessa roddare fanns i så gott som alla politiska grupperingar, den statsbärande arbetarrörelsen inkluderad. Och nästan alla fortsatte att vara goda demokrater; få ville tafsa på den svenska rättsordningen. Men de ansåg, att Sverige som ett litet land borde tillförsäkra sig ett gynnsamt läge, när stormaktsbalansen höll på att omstöpas. De flesta roddare var inte heller några landsförrädare. De ville, att landet skulle ha det bästa beskydd, det kunde få. De blev roddare, inte livräddare, men inte heller dråpare.