Enligt den amerikanske pensionerade översten Douglas Macgregor finns det en uppenbar risk för att Nato-landet Polen ingriper militärt i Ukraina och att sådana överväganden har stöd i Washington. I denna situation förbereder svenska regeringen en ansökan om svenskt medlemskap i Nato. Detta är ingenting annat än politisk galenskap. Ett beslut i Nato-frågan – ja eller nej – bör rimligen dröja, till dess det ryska kriget i Ukraina är över och dess följdverkningar har avtecknat sig.
Polen är ett grannland till Sverige, via havet, och till Ukraina. Polen är historiskt sett en av Ryssland fiender – den fiendskapen upphörde inte med kalla krigets slut. Sverige har inte utpekat Ryssland som fiendemakt, Ryssland inte heller Sverige. Med ett svenskt Nato-medlemskap skulle detta förhållande ändras. Om en svensk medlemsansökan sänds in, samtidigt som polsk trupp går in i Ukraina för att strida mot Ryssland, sätts vårt lands säkerhet på spel.
Man får hoppas, att intetdera inträffar. Men svensk säkerhetspolitik måste ta sikte på oförutsägbarheter, och den möjligheten begränsas eller avvecklas, om vi inträder i militäralliansen med alla de förpliktelser och förväntningar, som då kommer att riktas mot oss. Statsminister Magdalena Andersson spådom, att vi som Nato-land kommer att bära ett speciellt ansvar för säkerheten i Östersjöområdet (till vilket ju Polen hör), bör kunna tolkas som en kampsignal.
Det är sådant som fyller en med olust i dessa dagar.