Professor Ove Bring kommenterar i Sveriges Radio den 20 november franske presidenten Hollandes uttalande att Frankrike är i krig med IS och kommer att slå tillbaka. Bring pekar på USA:s bombkrig mot Afghanistan 2001 som ett prejudikat: ”Efter terrordåden i USA den 11 september 2001 slog USA och Storbritannien till militärt mot talibaner och terrornätverket Al-Qaida i Afghanistan. Handlingarna rapporterades som självförsvar mot internationell terrorism och det var en förklaring som accepterades av FN:s säkerhetsråd.” Sedan dess är det allmänt vedertaget att folkrätten ger en möjlighet att slå tillbaka militärt mot internationell terrorism, enligt Ove Bring.
Brings påstår alltså att det efter USA:s attack på Afghanistan är ”allmänt vedertaget” att folkrätten medger militär motattack.
Om detta skall först sägas att det inte är säkerhetsrådet som avgör vad som är allmänt vedertaget inom folkrätten. Eventuell ändring av praxis av hur FN-stadgan skall tolkas bestäms av hur majoriteten av FNs medlemstater ställer sig i olika frågor.
FN:s medlemstater avvisade 2005 just sådana förslag från Väst som gick ut på att självförsvarsrätten skulle utvidgas till att innefatts också terroristattacker. Det var i Generalförsamlingens resolution från FN:s World Summit som detta klargjordes i otvetydiga slutsatser. I texten understryks att FN-stadgan är helt tillämplig idag, och där framhävs vidare säkerhetsrådets myndighet att ”hantera hela skalan av hot mot internationell fred och säkerhet” och att det inte ges några undantag för eller reservationer om en rätt till självförsvar i samband med ”terroristattack eller terroristhot”. Detta var ett bakslag för USA och andra västländer som sedan 2001 hade drivit en doktrin om ”krig mot terrorism” som skulle ge möjlighet att kringgå FN-stadgans våldsförbud i artikel 2.4.
I debatten inför World Summit ställde sig en överväldigande majoritet av världens stater upp till försvar för FN-stadgan och mot en utvidgad tolkning av självförsvarsrätten. USA och flera västländer med Kanada i spetsen, som drivit en kampanj för att omtolka stadgan, backade och tog inte strid vid själva mötet. World Summit-resolutionen antogs enhälligt av alla FN;s medlemsstater, och den utgör därmed den av alla stater accepterade tolkningen av stadgan.
Ove Bring, som alltsedan Natos bombkrig mot Serbien 1999 (genomfört utan folkrättsligt stöd) har hävdat att FN-stadgans våldsförbud skulle ha luckrats upp så att ”humanitära interventioner” blir möjliga, låtsas fortfarande inte om att World Summit-resolutionen existerar. Det är märkligt att Ove Bring i svenska public service-medier oemotsagd får föra fram en syn på folkrätten som saknar stöd hos FN:s medlemstater.
Vad gäller Frankrikes hänvisning till Lissabonfördragets artikel 42.7 för att få till stånd någon form av allians mot IS har detta kommenterats utifrån folkrättsliga aspekter och utifrån Sveriges eventuella deltagande av Rolf Andersson på denna sajt .