Vi återpublicerar under sommaren några tidigare inlägg till sajten. Här artikel från januari 2016.
Medborgarsamhället bygger på tvång. Du måste uppge var du bor, du måste betala skatt. Du måste gå i skolan och du måste ta hand om dina barn; om du inte gör det senare, kommer någon annan att göra det. Du måste numera också kunna legitimera dig: annars får du inte utöva din rösträtt (rätt eller fel). Du måste betala dina räkningar, annars kommer inkasso och kronofogde. Du måste också avstå från att göra en massa saker som du eventuellt hade haft lust med, till exempel mörda, stjäla, tända eld på hus. Du får inte förtala. Du får inte hiv-smitta din nästa.
Medborgarsamhället är ett förbudssamhälle. Också i trafiken gäller förbud. Och förbuden, pålagorna gäller lika för alla, för att var och en ska kunna utveckla sin särart, utan att någon går före och ingriper till sin fördel och till din och andras nackdel. Man kan inte bara låta vissa människor betala skatt – då får vi ett frälse, då lever vi i en annan typ av samhälle, ett privilegiesamhälle. Man har inte rätt att sälja sina barn på auktion, även om detta skulle gagna hushållskassan. I medborgarsamhället måste det allmänna gå före det enskilda.
Medborgarsamhället behöver värnas och försvaras. Till detta finns det institutioner: statsmakt, lagar, tänkesätt (som de kommer till uttryck i en fri opinionsbildning, vilket är någonting annat än kyrkotukt till exempel). Institutionerna måste vara någorlunda okorrumperade – nepotism och nätverksbildningar, rester från tidigare ordningar, kan trassla till det – för att människorna ska ta de plikter och skyldigheter som åläggs dem på allvar. Det måste finnas en balans, en reciprocitet. Överheten ska inte vara en befallare utan en tjänare.
Medborgarsamhället är det allmännas sak. Det ska inte lägga sig i vad människor gör med sina liv. Men det ska skydda liv, rädda dem som är i nöd, uppfostra dem som har kommit på glid. Med skyldigheter följer förmåner, inte bara försakelser. Det bästa är att plikten uppfattas som en rättighet: rätten till utbildning, till integritet, till försörjning, till liv och lem. Den som vill leva väl måste ställa upp för andra. Den som vill ha ett privatliv måste lita på ordningsmakten. Integritet förutsätter offentlighet så att myndigheterna inte gör dig orätt.
Medborgarsamhället försvaras bäst och endast av medborgarna själva. Det kan inte läggas ut på entreprenad. En armé av yrkessoldater visar att statsmakten inte litar på medborgarna; hur ska medborgarna då kunna sätta sin tillit till staten? Endast en folkarmé kan bli allas angelägenhet. Den säkras bäst genom allmän värnplikt som är detsamma som rätten – den erövrade rätten –att gemensamt försvara det som tillhör alla. Försvaret av landet är ett allmänintresse, och då måste allmänheten delta i detta. Den kan inte frånhända sig sitt ansvar.
Medborgarsamhället är motsatsen till klansamhället, korporationssamhället, kungarnas samhälle. I dessa samhällen var nationen – gemenskapen – ännu outvecklad. De bestod av sinsemellan isolerade eller med varandra konkurrerande gemenskaper. Fejder och inbördeskrig var vanliga; nävrätt gällde, någon kunde bli var mans niding. Medborgarsamhället – den moderna nationen – försöker undanröja sådana dispyter genom överläggning, förhandling, kompromiss. För att kunna göra det behöver det säkra sina gränser. Det vill ej krig. Krig brutaliserar.
Medborgarsamhället bygger därför upp ett nationellt försvar. Detta ska vara krigsavhållande utåt; det tillåter inte våldsam konfliktlösning inåt. Också av den anledningen är medborgarsamhället ett förbudssamhälle. Det förbjuder anfall mot andra; det godtar inte att individen undandrar sig ansvaret för helheten. Det vill inte ha en krigsmakt, det vill ha en försvarsmakt. Plikten att försvara landet står i motsättning till påbudet på att angripa andra. I medborgarsamhället är militären en understödjande och underordnad funktion.
Medborgarsamhället är demokratins grund. Folkstyre utan folkbeväpning är halvt folkstyre. Om inte folket beväpnas, vem ska då beväpnas? Om ingen beväpnas eller, beväpningen är otillräcklig, är folkstyret i fara. Det kan inte acceptera att någon annan sköter dess angelägenheter. Då upphör det ha sin mening, då blir det en kuliss. Nationen sammanför medborgarna till ett helt, en gemenskap. Försvaret av nationen blir därför en första rangens uppgift i alla demokratier. Det är en politisk uppgift, inte en professionell. Militär makt och medborgarmakt kan inte förenas.