Man får inte glömma bort Otto von Bismarcks ord att det aldrig ljugs så mycket som före ett val, under ett krig och efter en jakt. Men det ljugs före ett krig också – och efter. Krigsreportrarnas huvudsakliga uppgift är att förmedla lögnerna – före kriget så att de får vara nära fronten, efter kriget så att de ska bli inkallade nästa gång igen. Joseph Roths satiriska feuilleton ”Krigskorrespondenten”, publicerad på tioårsdagen av första världskrigets utbrott, talar med förakt om denna yrkeskategori. När inget krig är i sikte, jobbar de före detta frontreportrarna för fullt i vapenindustrins tjänst.
Roth såg att det fanns ett intresse och att detta intresse korrumperar sanningen. Istället för sanningen träder åsikten för dagen, och åsikten är en förklädd önskan. Inför första världskriget fanns det i Tyskland ett helt koppel av intellektuella och akademiker som hetsade till krig. Den tyska kulturen stod på spel; det ryska barbariet knackade på dörren. ”Flottprofessorerna” ville utmana Storbritannien på världshaven och den ryska marinen i Östersjön. Mycket få av det fria ordets män – författare, journalister – förmådde stå emot det ideologiska trycket. Demokraten Heinrich Mann, vars roman om det vilhelminska samhället inte kunde komma ut under kriget, var ett undantag. De flesta slog följe med den kejserliga regeringen och generalstaben; även folk inom arbetarrörelsen gjorde detta.
Hög bildning var inget vaccin mot anti-humanitet, mot förförelse av massan.
Bristen på kritisk bevakning av vår tids krigsretorik är besvärande. Så många talar nu om förhöjda spänningsnivåer, men vem kan peka ut en enda konkret krigsorsak i vår del av världen? Krig pågår på andra håll, det är sant, och i samtliga fall har pressen kommit till korta i sin rapportering. Det gäller i hög grad skeendena i Mellanöstern och arabvärlden, vilket Patrick Cockburn har påpekat i sin bok om den islamiska statens framväxt, Jihadisternas återkomst (Celanders 2015). Historikerna har ännu inte hunnit skrida till verket för att bringa klarhet i de faktiska omständigheterna. Därför kan propagandakriget fortgå tämligen ostört, i avvaktan på nästa allvarliga kris med åtföljande krigsutbrott i släptåg.
Att vi ska vänja oss vid tanken att väpnad konfrontation är en helt naturlig metod för konfliktlösning stater emellan ingår i alla krigspartiers idéarsenal. Det svenska krigspartiet under formering har gjort krigsfall Nordeuropa/Östersjön till en fråga om tid. Det går inte att undvika. Det enda vi kan göra är att inordna oss på den rätta sidan. Denna undfallenhetshållning har nu också smugit sig in i den svenska socialdemokratin, som framgår av de tre ambassadörernas inlägg i Aftonbladet (12/2; kommenterat på denna sajt). Mot detta står Stigbjörn Ljunggrens anslutning (se denna sajt) till arbetarrörelsens traditionella värn för alliansfrihet och väpnad neutralitet. (Också böndernas politiska partier har historiskt anslutit sig till denna linje; så sent som inför grundlagsreformen 1974 argumenterade således Centern, ensamt bland riksdagspartier, för att den militära alliansfriheten skulle skrivas in i regeringsformen!)
Den svenska journalisten Johanne Hildebrandt, som tidigare stoltserade med yrkesbeteckningen krigskorrespondent, har gjort den akuta krigsrisken till sin speciella affärsidé. Hon har bevakat den västliga ockupationen av Afghanistan men inte haft några andra invändningar mot det krigsföretaget än att Sverige inte tar sina afghanska kollaboratörer (”tolkarna”) i beskydd. I en ledarkrönika (Svenska Dagbladet 13/2) utgår hon från att de baltiska staterna blir föremål för rysk expansionism vilken dag som helst. Sverige får då inte stå passivt – rör inte min kompis! Och nu handlar det inte längre om ”den tyska kulturen” utan om ”den västerländska demokratin”. Detta är Trettioåriga krigets fiendebild. Men i vår tid är inte skurkarna påve och kejsare utan Putin och patriarken. Tanken att Ryssland inte skulle gå till anfall finns inte. Tanken att anfall skulle kunna komma från något annat håll finns inte heller. Realpolitiken får städse stå tillbaka för plakatpolitiken i krigskorrespondenternas hjärnor.
”Ryssland kan erövra Baltikum på 60 timmar”, skriver Hildebrandt och hänvisar till en rapport från Rand, en amerikanskt propagandacentral. Vad måste Sverige göra då? ”Visst, vi kan strunta i solidaritetsförklaringen [utfärdad av Sveriges riksdag 2009, genom ett smygbeslut – inget annat land har deklarerat något liknande, förf:s anm.], vi har ju svikit dem förr [men på 50-talet understödde Sverige, i samverkan med USA och Storbritannien, diversions-, det vill säga terroristisk verksamhet riktad mot styret i de baltiska sovjetrepublikerna, förf:s anm.] och har ändå knappast någon försvarsmakt att komma med [förespråkarna av svenskt Nato-medlemskap har gått i spetsen för den militära nedrustningen, förf:s anm.], men Nato är förpliktigade [sic] att bistå sina medlemsländer enligt Atlantpaktens artikel fem [men Hildebrand har i samma krönika skrivit att ”inget (medlems-)land kan tvingas att delta i en insats” – och vad händer då med ’skyddsgarantin’, om alla eller en majoritet av medlemsländerna vägrar att delta i en krigsinsats? förf:s anm.], vilket gör svenskt territorium viktigt [för vem? – det ryska anfallet mot Estland, Lettland, Litauen tänks väl inte gå via Sverige? förf:s anm.].”
Krigspropagandan måste brytas ned i sina komponenter. Den är emotionell, icke-empirisk, energiskt inriktad på att öka människors ängslan för vad som komma kan och skall. Det vi måste göra i dagsläget är att återskapa ett starkt svenskt försvar – ett totalförsvar (som inte längre finns), där den militära kompetensen utgör den hårda kärnan – så väl beskriven i Jan Wickboms artikel i antologin Försvaret främst – men där det civila samhällets beredskap också måste uppgraderas. I detta sammanhang har krigskorrespondenterna ingen funktion att fylla. De ingår i motståndarlägret.
Anmärkning. – Artikelförfattaren är en av utgivarna för alliansfriheten.se. Han har översatt Kejsarbysten och andra noveller av Joseph Roth till svenska (Atlantis 2012) samt utgivit Svindleriets ädla konst. En idébiografi över Joseph Roth (Dialogos 2014).