Kommentar till artikel i Klassekampen 30 mars 2017 ”Fanga i Nato feudalismen”av Oddbjørn Magne Melle,
professor emeritus i historie
I slutet av 1940-talet fördes förhandlingar om ett skandinaviskt försvarsförbund mellan officiella representanter för Danmark, Norge och Sverige. De blev resultatlösa. Det var särskilt partisekreteraren i Det Norske Arbeiderparti som satte käppar i hjulet. Sveriges statsminister Tage Erlander och hans utrikesminister Östen Undén tog utgången som ett svårt nederlag, politiskt och personligt.
Finland, uppbundet av Sovjetunionen i Vänskaps-, Samarbets- och Biståndspakten, var av naturliga skäl inte indraget i dessa diskussioner.
Norge och även Danmark valde istället den andra option som stod till förfogande, nämligen medlemskap i Atlantpakten (Nato). Detta sågs av flera framträdande norrmän som en naturlig följd av den orientering över Nordsjön och sedermera Atlanten som hade varit en grundbult i i Norges utrikes förbindelser sedan Napoleonkrigen, då Norge – som lydstat till Danmark – tvangs in i kontinentalblockaden mot Storbritannien, med svält och andra umbäranden för det norska folket.
Men det fanns i Norge 1949, som visas i nedanstående artikel, ett betydande motstånd mot att ge upp den nationella suveräniteten och ansluta sig till en militärallians. Det motståndet skar genom partierna och gick över partigränserna. En av motståndarna var läkaren Johan Scharffenberg, en patriot och kungavän, som under den tyska ockupationen hade symboliserat norrmännens självkänsla och okuvliga frihetslängtan.
I Arbeiderpartiet hörde vid den aktuella tidpunkten inte bara den i artikeln omnämnde Olav Oksvik utan även partiets tidigare statsministrar Christopher Hornsrud och Johan Nygaardsvold till Nato-skeptikerna.
Det ironiska är att de främsta förespråkarna för norsk Nato-anslutning var tidigare benhårda leninister. DNA:s starke man Martin Tranmael och hans närmaste hade drivit igenom partiets anslutning till Kommunistiska Internationalen efter första världskriget. Det var och förblev även efter utträde och sammansmältning med det högersocialdemokratiska minoritetsparti, som Oksvik tillhörde, ett i grunden bolsjevikiskt parti – en sak som framhävdes av två framstående norska historiker, Francis Sejersted och Rune Slagstad, en högerman och en vänsterman, när jag intervjuade dem för Svenska Dagbladet i slutet av 1990-talet. Kretsen kring tidskriften Orientering, som refereras i artikeln, reagerade mot den kvarvarande bolsjevismen, samtidigt som den drev motståndet mot Nato-medlemskapet, och blev kärnan i senare partibildningar (Sosialistisk Folkeparti, Sosialistisk Venstre).
Carl Joachim Hambro, också nämnd, var under en följd av år ledare för norske Høyre och i omgångar stortingspresident (talman).