I en ny rapport från tankesmedjan GLOBSEC, NATO Adaptation Initiative, läggs förslag för Natos inriktning i framtiden.
Rapporten inleds med att hävda att Nato står inför ett avgörande vägval. Omvärlden förändras, och Nato riskerar att hamna i bakvattnet om man inte följer med och anpassar sig till de snabba geopolitiska och teknologiska förändringarna. En ny strategi skall läggas fram inför toppmötet i juni 2018 och fastläggas vid Natos 70-årjubileum 2019.
Nya element i strategin är:
– Natos engagemang slutar inte vid medlemsstaternas gränser. Natos långa militära närvaro i Afghanistan lyfts fram som ett tydligt exempel på det. Säkerhetsfrågorna är globala, skriver man i rapporten, och det kräver att Nato bildar världsomspännande nätverk för strategiska partnerskap. Natos södra flank blir allt viktigare och kräver närmare samarbete med Afrikanska Unionen och Arabförbundet.
– Att rusta sig för hybridkrigföring, använda artificiell intelligens och kunna möta terrorhot är några av uppgifterna. De konventionella styrkorna skall radikalt förstärkas. Samtidigt skall alliansen röra sig mot en ny kärnvapenstrategi med bland annat modernisering av kärnvapen för slagfältsbruk. Medlemsstaterna skall inte bara uppnå målet på 2 procent av BNP för försvaret utan sträva till än högre försvarssatsningar för att dela bördorna med USA. För att stärka försvaret i de baltiska staterna vill rapportskrivarna ha mer av lokala nationella styrkor som estniska och lettiska hemvärn.
– Förbättrade förutsättningar att möta hot från Ryssland och samtidigt hålla öppet för en dialog. Annekteringen av Krim och kriget i östra Ukraina har skapat det nya läget. Nato skall vara berett att hjälpa Ukraina, Georgien och andra öststater att försvara sig. Länder i västra Balkan skall välkomnas in i Nato. Ryssland uppges söka utvidga sin inflytelsesfär till Ukraina, de baltiska staterna, Svarta Havsområdet, Moldavien och Georgien. Genom öppnandet av Nordostpassagen ökar Ryssland sitt inflytande i Arktis och återupptar militariseringen i området. Svalbard anges som ett potentiellt konfliktområde mellan Ryssland och Norge.
– Rapporten tar upp behovet av ett strategiskt partnerskap mellan EU och Nato och trycker på samordning och samarbete. Indirekt varnar man för att EU går vidare på en egen linje. Det är ineffektivt om EU och Nato verkar isolerade från varandra.
Det är tydligt att Nato har ambitionen att öka försvarsförmågan och få kostnaderna mer jämnt fördelade mellan USA och övriga medlemsstater. Så länge det handlar om beredskap för kollektivt självförsvar är det inget problem. Samtidigt utmanar Nato Ryssland genom att ange egna ambitioner för inflytelsesfärer i Rysslands grannländer och öppna för nya medlemmar i stater som gränsar till Ryssland.
Det är inte säkert att de baltiska staterna kan känna trygghet av en Nato-strategi som kan komma att öka spänningarna. Hemvärn i de baltiska staterna är naturligtvis bra för försvarsviljan där, men underliggande finns säkert oron för vad Natos utfästelser är värda i en verklig krissituation.
Nato skall enligt rapporten bygga globala partnerskap. Kriget i Afghanistan lyfts fram som exemplet på hur Nato knutit till sig andra länder från hela världen. Bland de europeiska staterna anges Sverige och Finland som de viktigaste partnerskap som kriget i Afghanistan har skapat. Jordanien och Förenade Arabemiraten är exemplen från Mellanöstern och i Stillahavsområdet är det Japan, Sydkorea, Australien och Nya Zeeland.
Sådana partnerskap kan komma väl till pass vid framtida konflikter, enligt rapporten. Med hänvisning till Nordkorea menar man att säkerhet och försvar för Nato måste inkludera hänsyn till världen utanför Natos eget område.
En sådan out-of- area-politik har steg för steg genomförts av Nato med början i Balkan under 90-talet för att sedan främst handla om deltagandet i kriget i Afghanistan. Vi har på den här sajten tidigare granskat och kommenterat den utvecklingen.
Rapportens författare vill gå vidare på den linjen, men det är inte säkert att medlemsländerna ställer upp. Med president Trumps nya Afghanistanstrategi skall både USA och Nato sätta in fler soldater. Tunga Nato-medlemmar som Frankrike och Tyskland har dock sagt nej. Storbritannien ökar med ett fåtal, fast mest symboliskt. Under det Nato-ledda kriget mot Libyen 2011 valde Tyskland att inte delta.
Sverige har visat sig vara en pålitlig bundsförvant till Nato både i Afghanistan och i Libyen. Detta har satt alliansfriheten i fråga. Det kan inte vara ett svenskt intresse att också i framtiden följa Nato i nya out-of-area-interventioner.