Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg förklarade den 31 oktober att Nato står solidariskt med Asia-Pacific-regionen.
Uttalandet kom efter ett tredagarsbesök i Japan. ”Det är dags för det internationella samfundet att skicka en klar, enad och stark respons”, sade Stoltenberg och underströk vikten av att stå fast vid sanktionerna mot Nordkorea. Nato-chefen och Japans premiärminister Shinzo Abe var överens om att utveckla ett nytt samarbetsprogram innefattande cyberförsvar, marin säkerhet, icke-spridning av kärnvapen samt terroristbekämpning. Under sitt besök i Japan beskrev Stoltenberg hur säkerhetsfrågorna numera är globala och krävde att Nordkorea en gång för alla överger sitt kärnvapenprogram. Under andra dagen av sitt besök förklarade Stoltenberg att ”Nato och Japan är naturliga partners” samt betonade behovet av samarbete . Hotet från Nordkorea var ett globalt hot som krävde en global respons.
Nato har alltsedan mitten av 1990-talet gått in i konflikter som ligger utanför försvaret av alliansens medlemmar. Tydligt kom denna out-of area-politik först till uttryck 1999, då Nato i strid med folkrätten bombade Jugoslavien. Därefter ledde Nato de utländska styrkorna i kriget i Afghanistan (Isaf-styrkan 2003–2014 och sedan RSM från 2015). Nato ledde även bombkriget mot Libyen 2011.
Kriget i Afghanistan är Natos största och längsta insats. Vid utgången av 2014 avslutades Isaf, och president Obama fastslog en plan för ett stegvist uttåg till slutet av 2016. Detta skedde inte, och i augusti i år lade president Trump fram en ny strategi för kriget med upptrappning av minst 3000 soldater, ändrade insatsregler som möjliggjorde utökat bombkrig samt CIA-ledda attacker mot motståndsmän. Nato-chefen Stoltenberg deklarerade att Nato stödde i USA i upptrappningen av kriget och att Natos medlemsstater skulle bidra med fler soldater.
Det fortsatta kriget i Afghanistan kan bli en mätare på hur långt medlemsstaterna vill följa med i Nato-ledningens och USA:s out-of-area-politik.
Hittills har intresset från viktiga Nato-stater för att åter trappa upp i Afghanistan varit minst sagt ljummet. Tyskland har avböjt fler soldater liksom Frankrike. Storbritannien har gått med på ett fåtal ytterligare (85 soldater). Opinionen i väst har aldrig varit för kriget i Afghanistan, och politiska ledare i Europa vill inte ta någon politisk strid för ett nytt krig i Centralasien.
Små stater i beroendeställning till USA som Nato-medlemmen Albanien ökar med en pluton, Georgien (ej medlem av Nato) ökar med ett hundratal.
Stoltenberg förklarade redan i maj i år att inom ett par veckor skulle medlemsstaterna komma med beslut om fler trupper till Afghanistan. Han fick dock prompt besked från Tysklands Angela Merkel: ”Jag tror inte att vi står i första linjen för att öka våra styrkor där.” Hon sade vidare att Tyskland inte var med på andra äventyrligheter med Nato: ”Jag har gjort det mycket klart för Stoltenberg att Tyskland inte planerar att utöka sin roll i den globala kampen mot IS, även om Nato går USA:s begäran till mötes att alliansen skall inta en formell roll i den kampen.” (Reuters 11/5 2017)
Natos out-of-area-politik drivs främst av USA och Nato-chefen Stoltenberg. Det är högst osäkert om medlemsstaterna kommer stödja den i framtiden, om kravet blir att de skall ställa upp med egna trupper i konflikter runt om i världen.
Det kan på sikt ligga i USA:s intresse att få med sig Nato i en kraftmätning med Kina, vilket dock troligen skulle väcka våldsamt motstånd från många tunga Nato-medlemmar.