Möta och sedan undgå att förintas, Lars-Gunnar Liljestrand

Vilken är det svenska försvarets uppgift?

Svaret är inte helt entydigt utifrån officiella deklarationer som försvarsbeslut i Sveriges Riksdag och Försvarsmaktens doktrin.

Försvarsbeslutet 2015 slår fast en tydlig uppgift när det kommer till väpnat angrepp: att ”om det så krävs försvara Sverige mot incidenter och väpnat angrepp”.

Det blir dock oklart hur mycket som ligger på det egna landets försvar, då försvarsbeslutet har flera hänvisningar till att vi så långt möjligt skall samverka med andra länder. Det militära försvaret skall först och främst utgöra en tröskel för den som vill angripa eller utöva påtryckningar på Sverige. Angrepp på Sverige skall medföra orimliga kostnader för en angripare och därmed verka krigsavhållande.

”Målet för det militära försvaret ska från och med 2016 vara att enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet”, skriver regeringen i den så kallade inriktningspropositionen (Prop. 2014/15:109).

För att närmare förstå innebörden av regeringens uppdrag till Försvarsmakten får man gå till ÖB:s militärstrategiska doktrin – MSD 16.

ÖB Bydén anger att doktrinen är förklarande och inriktande och skall främst ses som en kompass vilken i kombination med gott omdöme skall ge vägledning för Försvarsmaktens personal i försvaret av Sverige:

”Vid ett angrepp ska motståndaren snabbt kunna mötas med förband med hög tillgänglighet för att vinna tid och handlingsfrihet. Tillsammans med andra parter ska vi kunna vinna över en angripare och om vi står själva ska vi uppbåda utdraget och uthålligt motstånd med syfte att undvika att förlora kriget.”

Vidare säger ÖB: ”Väpnat angrepp ska mötas snabbt i syfte att vinna tid och skapa handlingsfrihet. Därefter ska försvarsoperationer syfta till att tillsammans med andra vinna kriget alternativt enskilt undvika att förlora […]Striden ska kunna föras enskilt under lång tid för att bibehålla handlingsfrihet och kunna övergå till gemensamma operationer tillsammans med andra stater och organisationer.”

Doktrinen har kommenterats av viceamiral Frank Rosenius, tidigare ställföreträdande ÖB: ”man [kan] tolka general Bydén så att om vi inte har fått stöd från annan nation när ett militärt angrepp inleds, då skall vi följa en tydlig defensiv strategi – ’vi skall inte förlora ensamma’.”.

Rosenius påpekar att ÖB fokuserar bara på att ”möta angrepp”, och att när det kommer till fortsatta försvarsoperationer är målsättningen ”undvika att förlora” om vi inte fått något militärt stöd utifrån. Det första att kommentera är att ”möta” förpliktigar inte till mycket, särskilt inte om alla vet att nästa fas med stor sannolikhet är att man kommer att dra sig tillbaka och ”spara på krafterna”. Det andra är tolkningen av ”undvika att förlora”. Ett ordval som i den aktuella situationen inte torde leda till initiativkraft. (Rosenius i KKrVA den 20 mars 2017)

Regeringen och ÖB är tydliga på en punkt. Syftet med tröskelförsvaret är att verka avhållande på en angripare. Men om detta misslyckas och vi angrips, blir allt mycket luddigare. Vi skall fortsätta att strida men inte uttryckligen med en beslutsamhet att vinna utan för att få handlingsutrymme som egentligen endast handlar om att andra stater skall komma till hjälp. Målsättningen innan utländsk makt anländer är att försvaret skall undvika nederlag: ”vi skall inte förlora ensamma”.

Tröskelförsvaret med de dyra vapensystemen JAS, ubåt A26, kustkorvetter med mera är inte tänkt för strid som skall vinnas. De fåtaliga markstyrkorna i form av två brigader är heller inget territorialförsvar för uthållig strid.

Det finns alternativ till regeringens och ÖB:s närmast defaitistiska doktrin. Ett territorialförsvar baserat på allmän värnplikt ger helt andra förutsättningar för trovärdigt och uthålligt försvar av hela landet, förutom att det har en starkare avhållande effekt på en angripare.

Det framgår av Finlands försvarsdoktrin där man med den allmänna värnplikten som grund trovärdigt kan meddela både finska folket och omvärlden att landet självt beslutsamt kommer att försvara sig mot alla former av angrepp.

Grunden för det finska försvaret är:

”Försvarsmakten försvarar hela Finland. Målet är att de försvarsmässigt sett viktiga områdena förblir i vår egen besittning. Objekt som är viktiga för samhällets funktioner skyddas.

På andra områden än landets kärnområden är målet att utmatta och fördröja inkräktarna. Strävan är att utkämpa de viktigaste striderna i terräng som är gynnsam för försvararen. Försvaret stöds genom angrepp mot fiendens viktigaste mål och genom elektronisk krigföring.”

Den egna försvarsmakten baseras på allmän värnplikt:

”Finland står utanför militärallianser och måste därför bereda sig på att försvara sitt territorium självständigt. Den allmänna värnplikten producerar tillräckliga resurser åt armén, marinen och flygvapnet, så att de kan agera effektivt i konflikt- och krigssituationer.”

Det är territorialförsvaret av hela landet och fördelningen av marktrupperna som ger styrkan att besegra en fiende som lyckats ta sig in i landet:

”Genom markförsvaret förebyggs och avvärjs ett markanfall som riktas mot Finland. Med markförsvaret bildas den riksomfattande, territoriella och lokala täckningen som uppgifterna och situationen kräver, förhindras att markområden erövras, stöds andra myndigheter när det gäller att trygga samhällets vitala funktioner samt med stöd av luft- och sjöförsvaret slås (min kursiv, LGL) en motståndare som anfallit landvägen. Det territoriella försvaret och sättet att förverkliga det, en territoriell strid, utvecklas så att det motsvarar förändringen i den säkerhetspolitiska omgivningen. I arméns verksamhet framhävs utvecklandet av beredskapen, reaktionsförmågan och de mobila insatserna samt koncentreringen av påverkan till nyckelobjekt. Under detta decennium ligger tyngdpunkten vid utvecklandet av försvarsmakten på armén och särskilt på de trupperna som står i omedelbar beredskap.” (Försvarsministerns försvarspolitiska redogörelse)

Ett återinförande av allmän värnplikt och territorialförsvar är nödvändigt om Sverige skall trovärdigt kunna försvara sig. Dagens tröskelförsvar bygger på den fromma förhoppningen att Nato kommer till hjälp. Det är inget att förlita sig på.