Generalmajor Karlis Neretnieks och överste Bo Hugemark är två debattörer som hetsar till krig, heter det i debatten. De hetsar inte bara till krig utan de är grovt vårdslösa i debatten, menar jag, då de lämnar svenskt markterritorium oförsvarat samtidigt som de föreslår offensiva ingrepp i Baltikum (boken Till bröders hjälp, kap. 9, och boken NATO – för och emot, bland annat sidan 116).
Karlis Neretnieks är kunnig i Nato-frågan och framstår som en ledargestalt för Nato-anslutning. Hans självsäkerhet har lockat många försvarsvänner att tro på honom. Det är uppseendeväckande. Nato och Ryssland är inte vad de en gång var. Deras inbördes förhållanden i dag och i framtiden i fråga om utgångslägen, styrka och handlingsmöjligheter måste klarläggas innan förenklade scenarier redovisas.
Både Karlis Neretnieks och Bo Hugemark får stort utrymme i debatten. Hur är detta möjligt? Det beror på att Sverige sedan decennier tillbaka har en ovederhäftig försvars- och säkerhetspolitisk kultur. Kultur? Många fel leder många på villovägar. Bedrägliga delsanningar – teknik och ekonomi är sådana – tas emot som sanningar. Småningom skapas en dålig kultur. Exempel på en sammansatt delsanning är uppfattningen som osakligt sprids att USA/Nato kan ge styrka till Sveriges försvar genom svensk anslutning till krigsorganisationen Nato. Nato som främst och tidigt i ett givet läge endast har anfallskraft att bidra med kan inte ge Sverige försvarskraft.
USA:s/Natos avskräckningskapacitet är en viktig faktor i sammanhanget. Men som styrka till Sveriges försvar är den högst tveksam, ja utan analys bedräglig. Som bidrag till försvar av svenskt markterritorium kan USA:s ”styrka” inte räknas. I USA heter det: försvara er själva, vi följer våra intressen. För att inse vad USA:s/Natos styrka betyder fordras en totalstrategisk analys, menar jag.
De nämnda debattörerna och många, många andra sitter fast i ett ensidigt betraktelsesätt som främst utpekar Ryssland som potentiell angripare mot Sverige. Under det kalla kriget indoktrinerades hela Sveriges folk med devisen: ”fienden kommer österifrån”. De militära krafter, till exempel flyg och kärnvapen, som finns inom respektive stormakter i utgångslägen och som kan utnyttjas i fråga om tid, rum och sätt mot olika parter, framkommer inte med det ovan nämnda ensidiga betraktelsesättet.
Hugemark har länge blint hållit fast vid anslutning till Nato och därmed ensidigt utnämnt Öst som intressent av svenskt territorium. Det är direkt förkastligt. Därför inser inte Hugemark den militära styrkan av ett försvarat svenskt markterritorium i Nordeuropa. Han inser inte heller att stormakterna USA och Ryssland med avancerat flyg och kärnvapen avskräcker varandra inte bara i Nordeuropa utan i hela Europa.
Försvarshögskolans förre rektor Karlis Neretnieks följer i Hugemarks spår i den gamla dåliga försvarskulturen. Det är faktiskt skrämmande att Neretnieks kan föreslå svensk offensiv mot Baltikum samtidigt som utgångsläget i Sverige helt negligeras. Han visar ingen respekt för beprövad erfarenhet i militär analys. Han griper en handling utan nödvändiga betingelser i Sverige. Han förutsätter också att solidaritetsförklaringen från 2009 kräver militära insatser i Baltikum. Vårdslöst! ”Solidaritet” är ett av många begrepp som inte har klarlagts och bidrar till den dåliga försvars- och säkerhetskulturen.
Karlis Neretnieks har mycket att förklara, menade generallöjtnant Carl Björeman i ett inlägg på denna sajt. Han har i boken Var vi redo? hänvisat till ÖB Helge Jungs militärstrategiska bedömande, som så långt jag förstår grundar sig på internationell beprövad erfarenhet och metod. Genom att följa den kan insikt skapas i dagens och framtidens försvars- och säkerhetspolitik.
Om man följer Helge Jungs metod och undersöker stormakternas och EU:s intressen i Nordeuropa, finner man att Sverige visserligen har ett utsatt läge, men Sverige kan med en indirekt defensiv strategi och ett trovärdigt försvar av markterritoriets hela yta få en väsentlig militär styrka i Nordeuropa för rimliga kostnader.
Anmärkning. – Per Blomquist är överste 1, ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien och medverkar i den kommande antologin Försvaret främst.