Konsten att undvika självmål, Anders Björnsson

Sverige tillåter inte att någon annan lägger sig i hur vårt land styrs – och detta på goda grunder. Betydande inskränkningar i statssuveräniteten har gjorts genom överlåtelser av lagstiftning och annan maktutövning till mellanstatliga organisationer, främst EU. Men dessa överlåtelser kan i princip tas tillbaka; också EU-medlemskapet som sådant kan tas tillbaka, även om en sådan procedur har tillkrånglas genom att detta är grundlagsfäst. Men när det gäller styresskicket som sådant är Sverige suveränt.

Denna princip om icke-inblandning har icke blott att göra med skyddet av statssuveränitet och nationellt oberoende. Den motverkar även spänningar mellan länder som styrs på olika vis, har skilda samhällssystem och intressen i världen. Den är en grundval för ömsesidighet. Särskilt små länder har all anledning att få garantier för non-intervention. Ett utmärkt sätt att säkra sig mot intervention är att själv inte intervenera, att respektera andra länders suveränitet och integritet. Detta borde vara kärnan i en realistisk utrikespolitik.

Så är det inte numera. Svensk utrikespolitik anses sedan en tid tillbaka vara ”värdebaserad” och bygga på ”moraliska principer”. I en tidningsartikel för fem år sedan förklarade företrädare för de då regerande allianspartierna att det officiella målet för Sveriges utrikespolitik hade blivit ”engagemang och solidaritet – med människor i andra länder och länder som delar våra demokratiska värderingar”. Till värdebasen hörde ”mänskliga rättigheter”, skrev partiföreträdarna, däremot inte nationell frihet.

Den nuvarande regeringen har grovt sett övertagit detta koncept, med tillägget att Sveriges utrikespolitik också ska vara ”feministisk”. Våren 2015, i kölvattnet av den så kallade Saudi-affären, höjde den före detta socialdemokratiske EU-parlamentarikern Göran Färm ett varnande finger:

”Medierna pressar stats- och utrikesministrarna att i tuffast möjliga ordalag fördöma länder som vi är kritiska mot, men har förbindelser med. Alltför ofta glömmer man att det globala systemet för diplomati och säkerhet, till exempel i FN, bygger på att man inte bara umgås med dem man gillar, utan också med andra system, hur illa man än tycker om dem. Tanken är att både öka säkerheten genom dialog för att förebygga konflikter, men också att påverka värderingar genom kontakter och öppenhet.” (Dagens Arena 11/4)

Tankegången är klok och bygger på beprövad erfarenhet. Samarbete är bättre än konfrontation. Samtal kan låsa upp knutar. En liten stat bör inte på förhand spela bort sina starkaste kort genom att självmant skaffa sig många fiender. Den bör inte blanda sig i politiska processer i grannländer och den bör avstå från att fraternisera på ett ensidigt sätt med utmanare till den sittande regimen, även om det råkar vara där som de djupaste sympatierna finns. Statsledningen i ett land bör inte kanalisera medel till undergrävande verksamhet i ett annat. Inga regeringar gillar femtekolonnare.

Moralen i utrikespolitiska – liksom i alla politiska – överväganden bör kopplas till ansvar, och det primära ansvaret måste vara riktat mot det egna folket. Utrikespolitiken, liksom den därmed sammanhängande säkerhetspolitiken, bör syfta till att detta drabbas av så få yttre hot och förhärjelser som möjligt – en tydlig fredssträvan hör dit. Politiken bör inte vara provokativ. Den bör inte höja spänningsnivåerna i omvärlden. Den bör beakta statsintresset framom ideologiska intressen. En liten stats utrikespolitik får under inga omständigheter vara missionerande. Det kan man önska sig att inte heller stormakternas skulle vara. Men sådana önskemål blir utomordentligt svåra att få gehör för och föra i hamn om de små staterna inte själva uppträder korrekt.

Det viktigaste bidraget till demokrati i världsmåttstock som Sverige kan lämna är att vårda den demokratiska praktiken på hemmaplan. Sverige bör akta sig för ”internationell solidaritet” genom ogenomtänkta uttalanden och aktioner. Förtroende för sin sak får inte gaphalsen utan den som resonerar lugnt och sansat. Det passar sig inte att skräckpropaganda strömmar ut från Arvfurstens palats. Detta kan endast vara kontraproduktivt. Till slut kommer någon att undra vad det är för fel på Sverige och dess politiker. Det är i sådana lägen man talar om självmål.