Kommer Björnen? Mats Björkenfeldt

Jag prenumererar på Svenska Dagbladet och Dagens Industri, men det är först när jag läser Mattias Göranssons bok Björnen kommer (Filter 2017), sidan 352, som jag får reda på att Putin ”tvingas kapa försvarsbudgeten med 25 procent, den mest radikala minskningen sedan 1990-talet” (s. 352). Varför lyfts inte det fram i den svenska debatten, frågar Göransson. Boken är utgiven i rättan stund.

Författarens genomgående vidräkning med till exempel DN:s förmente försvarsexpert Mikael Holmström är övertygande, liksom hans dito med Aftonbladets favoritgeneral, Karlis Neretnieks (s. 355 ff: ”det […finns] (inte) många på Försvarsstaben som tar Karlis Neretnieks på allvar”). Istället lyfter Göransson fram att flertalet officerare delar Hans Blix’ och Sven Hirdmans uppfattning att ”den ryska hotbilden är främst frammanad av en liten högljudd grupp extremister” (s. 360).

På s. 383 intervjuas försvarsutskottets ordförande Allan Widman, som ju vill att Sverige går med i Nato. Samtidigt önskar han att försvarsbudgeten borde höjas, ”gärna en fördubbling” (s. 383 ff). När Göransson hänvisar till partikamraten Blix’ uttalande om faran med att ta ”folks oro på allvar […] och att politiker har ett ansvar att leda opinionen i obekväm riktning”, kontrar Widman med ”att det är så mycket som är osäkert nu. Jag är verkligen genuint oroad.”   Göransson finner det vara en märklig inställning hos en jurist, ”som snarare borde värdesätta hållfasta bevis och vara medveten om riskerna med svajiga indiciekedjor”.

Göranssons uppdrag har varit att just söka hitta hållfasta bevis för att Ryssland/Sovjetunionen sedan 1946 och framåt har kränkt svensk suveränitet. Det som under medeltiden kallades järtecken, utgörs idag av så kallade indiciekedjor, vilka enligt Göransson tenderar att vara efterhandskonstruktioner. Hans omfattande utredning (boken är på närmare 400 sidor) leder fram till att det finns endast ett hållfast bevis för en sådan kränkning: U 137:s grundstötning i oktober 1981 i Gåsefjärden. Att det var en kränkning av svensk suveränitet är klart.  I boken framgår att stabschefen Karl Andersson tilläts att göra 25 besök ombord på ubåten. Därtill fick svenska myndigheter möjlighet att kontrollera navigationsutrustningen, som påstods vara ”kaputt”. Utredningen kom fram till att ubåtens utrustning var ”sliten och ålderstigen, men på det hela funktionsduglig”. Debatten på denna sajt om huruvida Sverige hade rätt att borda ubåten eller inte är principiellt viktig, men med hänsyn till att myndigheterna fick tillträde till ubåten vid 25 tillfällen och därtill möjlighet att undersöka utrustningen, fanns det väl ingen anledning att bruka mer våld än nöden krävde. I rapporten Ubåtsfrågan 1981–1994 (SOU 1995:135) kom man fram till att U 137 inte hade navigerat fel. Vad gällde övriga påstådda kränkningar fann juridikprofessorn Anna Christensen, att det inte fanns några hållfasta bevis för kränkningar i övrigt. Men hon var ensam om att tycka så (s. 273).

Rent komiskt blir det på s. 296 när DN:s inhyrda motorseglares ”konstiga missljud” 25 år tidigare hade på en ljudinspelning av FOA på Mysingen tolkats komma från en sovjetisk ubåt. DN skapade alltså sin egen nyhet!

Intressant är redogörelsen för Carl Bildt och hans favoritämne vid tiden runt 1980: de ständiga undervattensintrången på svenskt vatten. När Bildt talade på Kungl. Krigsvetenskapsakademien i ämnet, betraktade flera av åhörarna Bildts anförande ”som ett lågvattenmärke för hela föreningen”. Arméöversten Per Blomquist citeras: ”akademien […] rymmer […] ett slags låtsasakademisk kamratförening, både medlemmar som ägnar sig åt seriös krigsvetenskaplig forskning och ’en samling enkelspåriga charlataner’” (s. 259).

Vad Göransson inte påpekar är, att denna över tid långa jakt på främmande ubåtar måste rimligen ha lett till att Sverige vid det här laget är i topp när det gäller att identifiera faktiska främmande ubåtar på eget territorium.

Ett avsnitt handlar om ”Putins svenska brigad” som DN underförstått kallade Hans Blix och Sven Hirdman. Göranssons intervjuer med dessa herrar tillhör bokens höjdpunkter (s. 329–341).

Boken förtjänar att bli en kioskvältare. Och det ska bli intressant att se hur den tas emot i DN, SvD och DI.

 

I tidskriften Filter (nr 58/ 2017) skriver Göransson en artikel med rubriken ”Århundradets Hjärnsläpp”: ”Under två decennier trodde den svenska militären att sillstim var ryska ubåtar. Hur var det ens möjligt?”