Kommentar av Ulf Karlström till inlägget ”Utrikespolitik är inte som annan politik”

Anders Björnsson:  Ulf Karlström har fångat andan i min fundering på denna sajt, även om jag kan tycka att han spetsar till sina poänger och något överdriver ”Nato-vänligheten” i det svenska politiska livet. Sverige som alliansfritt land har ett starkt stöd inom den svenska befolkningen, och jag kan till exempel inte tänka mig att den neutralistiska traditionen inom Centerpartiet är helt utplånad; inom Socialdemokratin är den det helt visst inte. Detta sagt: Vurmen för ”mänskliga rättigheter” får inte gå ut över ansvaret för den nationella tryggheten, och ”samarbeten” får inte undergräva vår statliga suveränitet. Plakatpolitik gynnar ej vårt lands internationella ställning. Sveriges förhållande till främmande makt ska vara gott.

Här Ulf Karlströms kommentar:

Jag läste först Anders Björnssons (AB) inlägg med stor skepsis. Emellertid, efter ett par omläsningar började jag inse en slags klokskap i formuleringen: ”Utgångspunkten borde vara vad som gagnar Sverige, inte den jordiska rättvisan”. Det är onekligen ett faktum att Sverige är ett litet land, ett slags rö för vinden; läs: påverkan från stormakterna och deras närmast totala mediadominans. Med ett slitet uttryck: Regnar det i Washington, fäller svenska Allianspolitiker och Regeringspartister automatiskt upp paraplyerna. Med denna eländiga, faktiska situation är det måhända bäst att förespråka viss återhållsamhet, i dubbelt avseende. Ledamöter av riksdagen och regeringen bör inte kolla vädret i Washington, utan lyssna på vad SMHI föreslår om paraplyer, och något stämma ned näbben. Detta att kunna gå på två ben är grundläggande. Det bör inte handla om att enbart stämma ned näbben, utan också sluta bry sig om Washingtonvädret, eller för den delen vädret i Moskva.

AB:s exempel med Sveriges deltagande i Libyenkriget är väl valt. Vi såg hur delar av ”vänstern” vojade med i det folkrättsvidriga kriget, tillsammans med hela, svenska NATO-patrasket, dvs Alliansen och (s).

AB ger ett exempel till: ”Att Ryssland har begått folkrättsbrott i Ukraina är så uppenbart för alla att det inte jämt och ständigt måste fördömas. Det lilla landet får absolut inte misstänkas för att gå andras intressen”. Efter Löfvéns fickpengar a 350 miljoner kronor till Chokladkungen i Ukraina, med Alliansens fulla stöd, valde Sverige onekligen valt sida. Det är mycket illa, och det lilla landet kan på sakliga grunder anklagas för partiskhet. Om detta kan mycket mer sägas, t ex riksdagens godkännande i maj 2016 av det s k värdlandsavtalet med NATO.

Att stämma ned näbben bör konkretiseras genom diskusioner, som AB föreslår. En gest som inte kostade Sverige något, med undantag för programmerade protester från TelAvid, var erkännandet av Palestina. Staten Israel har begått så många folkrättsbrott att det kan fylla hela varuhus. Här menar jag att utrikesminister Wallström, för en gångs skull, talade för en bra sak. Med undantag för den typen av – relativt få – ”näbbanden” är jag beredd att köpa AB:s argumentering.

Det leder mig till följande slutsatser:
– Överge det oklara talet om feministiskt utrikespolitik  – det tycks inte betyda något, om vi t ex ser till Saudiarabien; omfattande vapenaffären, parat med lite nålstickskritik mot ojämlikheten.
– Slå vakt om Sveriges alliansfrihet: riv upp värdlandsavtalet från 2016 med NATO, och avbryt det av Hultkvist alltmer utvecklade samarbetet med NATO-USA. Fördöm alla försök till spioneri och otillbörlig påverkan på svensk inrikespolitik.
– Klargör tydligt att det samma gäller i förhållande till stormakter som Kina och Ryssland, vad gäller spioneri och otillbörlig påverkan på svensk inrikespolitik
– I denna grymma värld får de små staterna, t ex Sverige, vara försiktiga med att kritisera andra länders inrikespolitik, och i synnerhet sluta upp bakom någon av Stormakternas organisationer eller partiska ställningstaganden.
– När det gäller klara och entydiga folkrättsbrott, som t ex Libyen-kriget, Israel ocj Marocko bör Sverige deklarera sin ståndpunkt och även känna sig fri att begränsa bistånd och favoriserad handel. Denna princip bör ske med viss återhållsamhet, och särskilt beakta om Sverige riskerar att hamna i en ”stormaktsfälla”, dvs ensidigt försvära sig till en stormaktsposition.’

Ulf Karlström