I Thorbjörn Fälldins första ministär, som var en trepartiregering, blev Karin Söder utrikesminister. Det var en viktig markering: att han satte en partikamrat (som skulle bli hans efterträdare som partiordförande) på den posten. För omvärlden visade det upp en kontinuitet. Under de förra koalitionsåren, på femtiotalet, hade socialdemokrater och bondeförbundare utgjort garanten för svensk neutralitetspolitik i kalla krigets hetta. I Folkrörelsesverige var den politiken oomstridd och fast förankrad. Det blev den också i det borgerligt styrda Sverige.
Socialdemokratin var under hela 1900-talet europeiskt orienterad, bondeförbundet – från 1957 centerpartiet – nordiskt. Agrarpartierna i Sverige och Finland hade en särskilt nära relation. Uhro Kekkonen var agrar och urfinne, samtidigt pragmatiker och främmande för äventyrlig utrikespolitik. Vid mottagningar i Finska residenset på Västra Trädgårdsgatan i Stockholm saknade man sällan Karin Söder och hennes make Gunnar; det var ett par som det lönade sig att samtala med, diplomaterna trivdes med dem. De båda visste att Sverige var Finlands viktigaste utland och att det förblev så även efter de bägge ländernas EU-inträde. Sedan länge är Finland Sveriges närmaste partner och Karin Söders dotter idag kabinettssekreterare i utrikesdepartementet.
Jag träffade Karin och Gunnar under ett långt samtal i deras hem i Täby när jag höll på med min bok om bondeförbundet och trettiotalet. Det nationella och det demokratiska var för dem bägge ett och samma kitt. Karin hade den andan, den insikten hemifrån. Hennes föräldrar, som båda var religiösa, vägrade att låta dottern konfirmeras i församlingen eftersom kyrkoherden där var nazist. Att hon som utrikesminister kämpade för internationell nedrustning och mot det sydafrikanska apartheid-systemet var både följdriktigt och sympatiskt.
Hon var en lyssnare, Karin Söder, och ingen demagog. Hon fullföljde en fin tradition. Man ska vara rädd om sådana politiker, och man ställer sig i givakt när de går bort.