Åsa Linderborg skriver på Aftonbladet (1/11) att med medlemskap i Nato tvingas vi ”bli kompisar med Erdogan” och måste delta med stöd till Turkiet. Nato har uttalat sitt ”fulla stöd” till Turkiet i kampen mot terrorismen, skriver hon.
Men artikel 5 gäller bara om en medlemsstat blir utsatt för ett angrepp av en annan stat, det vill säga kollektivt självförsvar, inte om medlemsstat på eget bevåg hamnar i strid med annan stat eller icke-stat som IS. Natos utfästelser om ”fullt stöd” skall man dessutom inte ta för allvarligt. USA, som ytterst bestämmer vad Nato skall göra, kommer alltid att utgå från vad som bäst tjänar de egna intressena i Mellanösternregionen. Dessutom visar historien att Nato-staterna ofta är långt ifrån eniga när det kommer till att sätta kraft bakom orden. Vid interventionen i Libyen var Nato djupt splittrat liksom vid USAs angrepp på Irak.
Bra argument mot svenskt Nato-medlemskap saknas inte; just därför behövs inga dåliga. Det är först och främst vad som gagnar Sveriges säkerhet som skall avgöra medlemskapsfrågan. Fortsatt alliansfrihet tjänar oss bäst och bidrar till att spänningarna inte höjs ytterligare i vårt närområde.