Hur skarpt är läget? Anders Björnsson

På självaste Gustav Adolf-dagen skrev Svenska Dagbladets försvars- och säkerhetspolitiske medarbetare Jonas Gummesson en artikel där han i förbigående hänvisade till ”det skärpta säkerhetsläget i vårt närområde” (6/11). Någon sakreferens åtföljde inte detta påstående. Ett faktum är ju att regeringen både i Finland och i Sverige förnekar att det skulle föreligga någon militär hotbild mot våra länder, men om säkerhetsläget faktiskt har skärpts, borde det ändå betyda att det finns någon form av aktuellt hot.

Man brukar, som Gummesson i samma tidning några dagar senare (9/11), peka på den ”illegala ryska annekteringen av Krim” (hur skulle en legal annektering ha sett ut?) som ett precedensfall. Men Ukraina och Krim ligger inte i vårt närområde, och det har knappast visats på ett övertygande sätt att Ryssland skulle ha samma avsikter runt Östersjön som vid Svarta havet. Ändå lamenterar Gummesson över att efter denna händelse ”var drygt 20 års avspänning i Europa över”. Detta låter som negativt önsketänkande. Har Gummesson glömt de balkanska inbördes- och utbrytningskrigen?

Jonas Gummesson tillhör en militärmedial kamarilla som på ett ensidigt och förgrovat sätt repeterar och kolporterar en gängse västallierad världsbild istället för att granska och värdera utsagor som kommer från detta håll. Allt som sägs därifrån behöver inte sakna täckning i reella förhållanden – och det samma gäller givetvis den retorik som kommer från Moskva. Men dessa kolportörer och efterapare faller nästan alltid på enkla källkritiska kriterier, som beroendekriteriet. När Gummesson envisas med att kalla Rysslands försvarsminister Sergej Sjojgu för Sergei Shoigu (det vill säga anglosaxisk istället för svensk transkribering), förstår man att det är västkällor han lutar sig mot.

Exemplet Gummesson – man kunde nämna flera – visar närmast övertydligt hur objektiv nyhetsförmedling har fått ge vika för opinionsjournalistik och osakkunniga ”bedömningar” av läget. Under den rysk-vitryska försvarsövningen Zapad, som genomfördes i nära tidsmässig anslutning till övningen Aurora med Nato-länders soldater på svenskt territorium, spreds i nästan alla svenska medier intrycket att denna övning var av många gånger större dimensioner än den som pågick i Sverige samt att den hade en aggressiv udd. Men som vi redovisat på denna sajt, med hjälp av oberoende internationell granskning, var syftet med Zapad defensivt och talen över deltagande militärer som svenska journalister gissade sig fram till starkt överdrivna.

Hur skarpt vårt säkerhetsläge är blir aldrig klargjort med stöd i fakta, men själva tankefiguren har uppenbarligen krävts för att göra Nato-samverkan till huvudlinje i vårt lands säkerhetspolitik och inte en nödlösning, en reservutgång. Men som vi flera gånger har framhävt på alliansfriheten.se, tenderar den valda ”samarbetslinjen” att i sig höja spänningsnivån i ”vårt närområde”. Med andra ord: man vill det man varnar för, man får det man säger sig motarbeta. Sådan tanklöshet – eller är det fråga om önskedrömmar? – bygger under mediepropagandan. Och detta motiverar i sin tur existensen av vår sajt som fler och fler söker sig till.