Hur man får Kant om bakfoten, Mats Björkenfeldt

För att undvika alltför mycket julmat kunde man till exempel läsa Niall Ferguson, Kissinger 1923–1968. The Idealist (Allan Lane 2015), samtidigt som man på denna sajt tog del av Rolf Anderssons inlägg den 22 december 2015 om Immanuel Kant, interventioner och den eviga freden, varvid han påminde om Kants uppmaning: ”Ingen stat bör med våld blanda sig i en annan stats författning eller regering.”

Det är mot denna bakgrund något förvånande att Kissinger inledde sin akademiska karriär med att lyfta fram Kant som en överlägsen tänkare i jämförelse med Spengler och Toynbee. Kissinger visade här stor entusiasm för just Kants Perpetual Peace (Den eviga freden).

Men efter att ha levt lite i bakvattnet på Harvard fick Kissinger på mitten av 1950-talet kontakt med Nelson Rockefeller, som president Eisenhower anlitat som ett svar på problemet med Sovjetunionens ”fredsoffensiv”. Kissinger kom först att ta itu med den ”tyska frågan”, som hade blivit akut efter det att Nikita Chrusjtjov låtit avrätta Lavrentij Berija. Den senare hade tidigare argumenterat för ett återförenat, neutralt Tyskland. Kissinger förespråkade ett användande av diplomatin som ett slags psykologisk krigföring.

Sitt avstamp för en karriär i maktens korridorer tog Kissinger genom ett antal artiklar i Foreign Affairs. På Harvard hade Kissinger efter hand kommit att fjärma sig från Kant och mer närma sig den irländske konservative filosofen Edmund Burke. Kissingers avhandling från 1954 heter Peace, Legitimacy, and the Equilibrium. A Study of the Statemanship of Castlereagh and Metternich.  Harvardprofessorerna hade varit tveksamma till Kissingers val av ämne: “Do we want a political scientist who knows something about Metternich? Hell, no”. Men doktoranden stod på sig i sin fascination över Wienkongressen 1815 och dess huvudaktörer. Så när Kissinger 1955 analyserade sin samtid gjorde han det genom att jämföra med läget 1815. Senare kom han att klandra Bismarck som med sitt tyska rike förstörde vad Castlereagh och Metternich hade skapat vid Wienkongressen 1815 (s. 695). Det är nu Kissinger gör revolt mot den republikanska utrikespolitiken och söker lansera ett alternativ till Eisenhowers och Dulles’. Och det gör han alltså i Foreign Affairs genom två artiklar: ”Force and Diplomacy in the Nuclear Age” och ”Reflections on the American Diplomacy”.

Med dessa artiklar hade Kissinger kommit en lång väg från Kant. Budskapet var nu att man, istället för att älska USA, skulle frukta USA.

Sannolikt hade Kissinger läst Niccolo Machiavellis Fursten, där man läser (i Paul Enokssons översättning, Atlantis, 2012):”Detta leder till frågan om det är bättre att vara älskad än fruktad eller tvärtom. Svaret är att man skulle vilja vara båda delarna, men eftersom de är svåra att förena, är det mycket säkrare att vara fruktad än älskad, om man måste avstå från ettdera.” (s. 98)

1957 kom Kissingers bok Nuclear Weapons and Foreign Policy. Där han påstod att “thermonuclear deterrent” var att jämföra med den franska Maginot-linjen på 1930-talet. Han hade en vision om att taktiska kärnvapen skulle användas av helikopterbaserade trupper. Hans argumentation är inte övertygande, men trots det blev boken en succé hos kritiker och även kommersiellt.

1958 hade Kissinger blivit en intellektuell celebritet. Han utnämndes till professor vid Harvard 1962. Under sextiotalet var Kissinger rådgivare åt Nelson Rockefeller som vid tre tillfällen förlorat i nomineringsval. 1968 ledsnade Kissinger och erbjöd sina tjänster till – ”the worst thing to happen in 1968”– Nixon.

Henry Kissinger har kallat professor Philip Bobbitt ”the outstanding political philosopher of our time”. Bobbitt, som tidigare utgivit bland annat United States Nuclear Strategy. A Reader, påstår nu i The Garments of Court and Palace. Machiavelli and the World that he made (Atlantic Books 2015), att Kant och Machiavelli är lika, då de aldrig förkastar eller hyllar politiska aktioner; de endast beskriver som en doktor symtomen (s. 213). Efter att ha tagit del av Kants Den eviga freden, vet vi dock att Bobbitt har fått Kant om bakfoten. På Wikipedia anges att Bobbitt i sin bok Terror and Consent, “argued that the only justification for warfare in the 21st century was to protect human rights”. Alltså tvärtemot vad Kant står för.