Wiseman är inte ensam bland medlemskapsförespråkare om att putsa av gamla komprometterade vänsterståndpunkter, som den att Sverige under kalla kriget gick i USA:s ledband. Enligt denna syn var det en omöjlig tanke att den svenska neutralitetspolitiken skulle kunna tas på allvar. Det var bara festtalssvammel. Sverige är ett litet men aggressivt imperialistiskt land, kunde det heta i partiprogramsammanhang. Man förstod genast var det hörde hemma. Utrymmet för en självständig svensk utrikespolitik var ringa.
Den historiska verkligheten var annorlunda. Sverige var en starkt exportinriktad nation men höll sig inte med inflytelsesfärer, som imperialistmakterna. Staten Sverige hade en nära relation till den alliansfria rörelsen bland tredje världens länder. Sveriges neutrala position mellan stormaktsblocken erkändes genom valet av Dag Hammarskjöld till FN:s generalsekreterare. Den svenska regeringens officiellt framförda kritik av Förenta staternas krig i Vietnam tog sig ibland spektakulära former, och under en period hade Sverige ingen ambassadör i Washington.
Ingenting av detta var utanverk och spel för gallerierna. Sveriges engagemang i nedrustningsfrågorna hade alliansfriheten och neutralitetsviljan som förutsättning. USA-lobbyn i och utanför Sverige gillade inte Palme-kommissionens tal om gemensam säkerhet; det fanns de från olika håll som tolkade detta som undfallenhet mot Sovjetunionen. Den svenska neutralitetslinjen var korrekt i sina huvuddrag, och det är viktigt att understryka att Sveriges regering höll strikt på principen om icke-inblandning i andra länders inre angelägenheter.
Politiken är ofta en retorik, och inom säkerhets- och utrikespolitiken tar sig handlandet ofta formen av ett språkspel. ”Creeds are deeds.” Orden är diplomatins arbetsinstrument. Att det finns andra intressen som inte formuleras i det diplomatiska språkets termer ligger i sakens natur. Det finns också anledning att vara observant på att diplomatin ibland behöver reparera skador som har uppstått på andra politik- eller samhällsområden. Det ligger inget bedrägligt eller förljuget i detta.
Till Wisemans historiska utflykter i frågan om ”arv och miljö” (en diskurs som primärt hör hemma inom de biologiska vetenskaperna) finns anledning att återkomma. Den atlas han håller sig med har fört honom vilse.