Vem tror på riktigt att våra flygvapen är frikopplade från Förenta staternas luftstridskrafter? Eller att våra länders värdlandsavtal med Nato är en tom bokstav?
Enligt färska nyhetsnotiser flaggar SFP:s presidentkandidat Nils Torvalds ”för Nato”. Förenta staternas vilja att garantera EU:s säkerhet genom Nato kan inte längre tas för givet. ..
Torvalds drar därav slutsatsen att det är förlegat att tala i termerna om ett ja eller nej till ett Natomedlemskap. Men han lämnar osagt att detta i lika hög grad beror på att Finlands militära samarbete med Förenta staterna och dess europeiska Natoallierade redan har avancerat så långt att vi likhet med svenskarna redan lever i ett lyckligt samboäktenskap med Atlantpakten.
Varför blundar våra inhemska och de svenska Natoanhängarna och motståndarna för detta faktum? Därför att det strider mot deras beskrivning om att våra länder skulle stå vid ett stort vägskäl i Natofrågan. Men vem tror på riktigt att våra flygvapen är frikopplade från Förenta staternas luftstridskrafter? Eller att våra länders värdlandsavtal med Nato är en tom bokstav? Åtminstone inte Rysslands militärledning – vilket ju också torde vara avsikten…
Allianspartierna tål däremot allt sämre den dolda Natoalliansen. En del hänvisar till Rysslands oroväckande vapenskrammel i Östersjöregionen, andra till att det är själviskt att inte delta fullt ut i försvaret av unionen. Deras Natokampanj bottnar säkert också i att den militära alliansfriheten alltjämt förknippas starkt med socialdemokratin och folkhemmet. Bryter man denna treenighet förlorar sossarna oundvikligen sitt skimmer som välfärdsbringande fredsänglar.
Men inget talar för att Sveriges skulle ta steget ut i Natofrågan utan en blocköverskridande överenskommelse. Därför torde vi även framöver få höra att Sverige och Finland går hand i hand i sin säkerhetspolitik. Liknelsen är i sig helt korrekt. Men endast så länge man medger att det som ytterst förenar oss är vårt gemensamma samarbete med Nato. Läs artikel