Glöm inte bort den inre freden! Anders Björnsson

Den tyska försvarsmakten har skakats av uppgifter om ett högerextremistiskt terrornätverk bland sina anställda soldater: man har talat om ”bruna terrorceller”. Nu höjs röster för att återinföra den allmänna värnplikt som lades på hyllan för sex år sedan. Då ansågs masshären inte svara mot säkerhetsläget – det var ungefär samtidigt som Sverige definitivt skrotade sin värnpliktsarmé.

En konservativ politiker, själv överstelöjtnant i reserven och CDU-ledamot av den tyska förbundsdagen, anför som ett argument för värnpliktens återinförande att yrkesarmén inte representerar något genomsnitt av befolkningen, som i sig själv, säger han, är ett ”immunsystem mot demokratifientlighet.”

Den här aspekten på folkförsvaret bör begrundas närmare. En armé byggd på allmän värnplikt utgör inte bara en förutsättning för att försvara hela landet mot en angripare, den är jämväl ett värn mot inre fiender – sådana som motsätter sig folkstyret eller är beredda att tillgripa vapen för att uppnå egna politiska mål. Folk tillåter inte vad som helst.

Så en armé av värnpliktiga soldater behövs för både den yttre och den inre freden.